sindarinsworld.blogspot.com

Idag (vi kallar det för idag även om det faktiskt mer liknar kväll än något annat) tänkte jag stanna upp vid ett mysterium, på inget somhelstvis kommer jag att kunna lösa det utan det är bara en fundering kring ett av samtidens stora bekymmer.

Jag vågar nästan sticka ut hakan såpass att jag påstår att alla människor vid ett eller annat tillfälle råkat ut för detta och säkert många gånger dessutom. Personligen händer det mig säkert varje dag. Det underliga i kråksången är att det verkar inte finnas ett tydligt mönster heller, utan det kan inträffa vid olika tidpunkter på dagen med. En del får en större mängd medans andra får lite mindre, men som sagt, jag tor att vi alla lidit av det.

Så vad är då problemet? Jo vi pratar om navelludd.

Vart kommer detta mjuka ulliga ludd egentligen ifrån? Våra kläder säger du kanske? Men hur kommer det då sig att luddet inte alltid har samma färg som det plagg du har närmast själva naveln? Ibland kan luddet vara lite mörkare trots att du har en ljus t-shirt på dig t ex. En ennan fundering är ju, om det nu skulle komma från den tröja eller dylikt jag har närmast kroppen, då borde ju alla mina kläder ha söndernötta hål i naveltrakten och oss emellan, jag tror akdrig jag haft ett enda klädesplagg som varti nött just där. Så frågan kvarstår... Vart kommer luddet ifrån?

Visserligen härstammar många tyger ifrån växtriket, men jag har en stark misstanke att det ändå inte växer a sig självt i våra navlar. Har man väl klippt av blomman, fibrerna eller vad det är för beståndsdel man använder till tyget från busken, plantan, trädet så bör även dess livskraft avtagit avsevärt. Med andra ord borde vi kunna utesluta växningsteorin.

Det skulle kunna vara så att någon illasinnad person i vår närhet är den som planterar in luddet när vi har vår uppmärksamhet riktad på annat håll, men även denna teori faller nog i längden, dessa elakartade navelludsinfiltratörer skulle då gå omkring med säckar av obegagnat navelludd som bara väntade på att planteras in. Med andra ord skulle dom vara svåra att missa och därför heller inte kunna ta oss med överraskning.

Man upptäcker ofta detta ludd i samband med att man klär av sig, och trots att man då plockar bort det som finns där så tenderar det att alltid komma mer där till nästa avklädningstillfälle. Vad skulle hända om man INTE tog bort befintligt ludd utan fortsatte som om det regnade, skulle vi då efter att par dagar ha ett enormt navelluddsberg att släpa på eller skulle den ohämmade produktionen helt plötsligt hämmas av att platstillgången var begränsad? Om så vore fallet, kunde man slippa undan luddet helt genom att installera någon form av navelluddsskydd?

Om man sparade allt navelludd man producerar(?) om det nu är vi själva som gör det under ett helt år, hur stor skulle högen bli tro? Skulle vi på sikt kunna stoppa t ex ett täcke fullt? Vi skulle kunna bli helt självförsörjande på isoleringsmaterial kanske, givetvis till förtret för affärer som Ikea och Jysk vars försöljning troligtvis skulle minska drastiskt om så vore fallet.

Som jag inledde har jag inga konkreta svar på denna fråga och framförallt inga lösningar. Jag ser ingen annan råd än att fortsätta studierna så jag tar och stänger säcken för idag och kryper ner under mitt varma (och kanhända navelluddsproducerande) täcke.

+ Varma täcken
- Oigenkännbart ludd

Allvarligt, visst säger många människor såhär; "Sånt här händer bara mig" men i mitt fall är det banne mig sant.

Evil skulle flytta så smått nu i helgen för att hennes mor skulle flytta in i hennes lägenhet nästa helg... trodde vi. Klockan 20-ish på torsdagskvällen ringer tanten och utbrister;

"På lördak komma flyttkuppa"

För den som inte riktigt hajat det är tanten finska. Shitpommfritt tänker vi, en hel vecka tidigare än planerat. Snabbt som ögat ordnas med barnvakt till fredagkvällen så att vi ska kunna flytta över en del grejer och även en till lördageftermiddag så att vi ska kunna dra en snabb repa på Ikea och handla lite till ungarnas rum. Fredagkvällen avlöper nästan som planerat, vi spar ett lass till lördag morgon och sen är det bara en del skräp som ska slängas och deras lass skulle inte komma förrän efter 12 så det ser ut att kunna funka... trodde vi.

Telefonen ringer och i luren hörs en röst utbrista; "klåckan tio kåmmer dåmm". Men va sjutton nu, det är bara att sätta fart i 110.

Sista lasset kånkas ner pinal för pinal för trappan och då händer det som bara händer mig... Ett par trappsteg från foten missar jag ett steg, viker foten och druttar rätt ner i baken med flyttkartong och allt. Jag testade att stödja lite på foten och det hela verkar funka rätt bra, lite blåslagen och dann efter fallet men det funkar att gå så vi fortsätter att lasta bilen. Vartefter vi lastar den börjar det spänna mer och mer i den så jag konstaterar att det nog är kört efter detta lasset. När allt kommit upp i lägenheten lägger jag mig i ett varmt bad för att vila foten och ryggen. 20-30 minuter senare ska jag ta mig ur badet och nu ska ni höra... jag kan knappt stödja på foten.

Nåja den planerade Ikea-turen måste ju bli av med lånad bil och allt så jag haltar till bilen, åker till Ikea och haltar runt där stödd på en vagn. Trots lönehelg och parkeringskaos (för att inte tala om allt folk INNE på Ikea lyckas vi göra våra inköp (den stora förvaringsbänken fick dock vänta när vi insåg att paketet vägde 30 kg plus, det var inte läge att ens försöka baxa upp ett sådant kolli för tre trappor med en fot som knappt håller upp mina egna blygsamma 100 kg. Efter Ikea tog vi även en tur till Jula och införskaffade en kaffebryggare med timer... de ni. Hur det gick? Ja dom har ju vagnar där med som man kan stödja sig på =)

Hur gick det med resten av pinalerna som skulle kastas osv? Dom kom till containern helt utan min inblandning, vilken tur att flyttkuppa började tidigt idag så dom hann.

+ Kaffebryggare med inbyggd timer...
kanske slipper vi brinna inne nu trots allt
- Trappsteg som rycks undan i sista sekund

• geléhjärtan vore gröna och grodorna blå
• om alla rymdmuppar lämnade in sina mantlar på kemtvätt samtidigt (lånad men ack så tänkvärt ändå)
• himlen var ner och jordan var upp (skulle vi då gå på himlen eller upp och ner)
• om man levde livet baklänges
• om alla köttbullar halt plötsligt skulle ta slut och inga nya kunde uppbringas
• om min Cola helt enkelt började smaka äckligt (hemskaste tankar)
• det vore sommar igen och inte så jävelusiskt kallt
• sockeplast blev modernt igen (jätteryyyys)
• min telefon ville sluta ringa
• jag hade sovmorgon varenda morgon
• någon en vacker dag ringde och sa att jag hade fått nytt jobb, utan att jag ens sökt något
• min lägenhet inte alls var liten och trång (nu är den inte jättetrång, men visst kunde den va större)
• jag slapp ta en massa krångliga beslut
• man kunde ha semester 10 veckor varje sommar
• man inte behövde jobba mer än 3-4 dagar i veckan
• alla bilder jag tog kom ut perfekta med en gång
• jag hade läst alla bra böcker i hela världen och var tvungen att skönläsa mjölkpaketens baksidor
• jag inte hade underbara vänner
• det verkligen gick 13 på dussinet
• Storpotäten finns på riktigt och hoppar runt och säger "Putt, putt, putt"
• om raggsockor på händerna verkligen kan leva

Tänk om, OM inte fanns helt enkelt, vad skulle vi analysera då?

+ Pannkakor med grädde
- Svåra beslut

Idag ska jag berätta en liten historia som utspelade sig för något år sedan. Det är en historia som innehåller en gnutta politik, blodutgjutelse, närkontakt med hårda underlag och på samma gång är det en liten hyllning till sjukvården av alla instanser.

Det hela började med att telefonen ringde, klockan var mellan 8-8.30 en lördagmorgon (vill jag minnas, det kan även ha varit en söndag men jag håller lördag som mer troligt). Undertecknad sov som bäst och svarade sömndrucket. Det var en person som vi kan kalla caféägaren som ringde. Han berättade att den person som vi refererar till dottern i berättelsen hade skurit sig ganska illa och behövde åka till sjukhus och få det ordentligt omplåstrat. Om jag tog en taxi ut till caféet så kunde jag låna caféägarens sambos bil (vi kallar henne för caféägarens sambo för enkelhetens skull) eftersom hon ändå var bortrest och bilen stod utanför caféet. Sagt och gjort, pappan (ja egentligen jag men alla andra i den här berättelsen har fått coola namn så då vill jag med ha det faktiskt). Ringde och beställde en taxi och tog sig till caféet.

På Caféet satt dottern med handen i provisoriskt bandage bestående av servetter och det visade sig att hon skurit sig rätt rejält i tummen så vi hoppade in i den för ändamålet lånade bilen (caféeägarens bortresta sambos för den som hunnit glömma vems bil det var) och åkte till närmaste akutsjukhus, det stora Karolinska sjukhuset. Eftersom varken pappan eller dottern fått någon frukost i sig ännu skickade caféeägaren med dem lite färdkost i form av ett par kanelbullar och en dricka som de båda åt med stor aptit under färden.

Vid den här tiden pågick det politiska diskussioner i det stora Landstinget om vem som tillhörde vilket område när dom blev sjuka och nu föll det sig inte bättre än att, trots att det Karolinska sjukhuset låg betydligt närmre geografiskt än det stora Danderydska kunde de inte ta emot patienter där som bodde på "fel" ställe. Dock kunde dom med tanke på att pappan och dottern väntat ett tag åtminstonde lägga ett ordentligt bandage på såret, men sedan fick de två fara vidare till det andra akutsjukhuset.

Väl framme blev de anvisade ett behandlingsrum där de fick vänta och vänta och vänta, vilket för all del är brukligt när man uppsöker sjukvård. Fram på eftermiddagen kom äntligen läkaren till den skurna dottern och strax skulle såret göras ordentligt rent och sedan sys ihop. För att inte vara ivägen placerade sig pappan på en stol vid fotändan av sängen. Efter att såret blivit rengjort och läkaren gått iväg för att hämta nål och tråd frågade den oroliga dottern om såret såg otäckt ut och visade upp tummen. Då pappan visste om att dottern inte tyckte om åsynen av blod föreslog han att dottern inte skulle titta på det stora uppfläkta såret. Strax därpå kände pappan hur han blev lite yr i huvudet.

Nästa sak som händer är att pappan vaknar upp, ungefär som när man somnar till ett par sekunder på pendeltåget en varm sommardag, och har inte riktigt koll på tillvaron, redan innan han slår upp ögonen känner han ett finger i sin mun och händer som lyfter honom. Dottern är hörbart oroad och samtidigt som han slår upp ögonen inser han att världen är lite felvänd. Machopappan hade svimmat och tippat med ansiktet före ner i betonggolvet. Pappan försöker få sätta sig tillbaka på stolen övertygad om att allt är OK. Men en brysk sjuksköterska (vi kallar henne helt enkelt sjuksköterskan) säger till på skarpen att pappan ska läggas i en tom säng som numera står halvvägs inne i behandlingsrummet. Sagt och gjort, pappan blir utrullad i korridoren och kan nu konstatera att han börjar få en rejäl huvudvärk och ont i nacken. En annan sjuksjöterska kommer förbi och frågar hur det gått (vi kallar henne för en annan sjuksköterska) och konstaterar snabbt att pappan nog inte ätit mer än en bulle på hela dagen och skaffar fram ett par smörgåsar, en alvedon och ett glas juice till pappan.

Pappan blir även undersökt lite snabbt av en annan läkare som går förbi hoom i korridoren.

Under tiden har läkaren kommit tillbaka och syr dotterns tumme samt förklarar vad som hänt med pappan och att han mår bra (dottern kunde nämligen bara se att pappan försvann ner under fotändan av sängen och sen utbröt kalabaliken på akutmottagningen).

Efter ett tag snurrar världen en aning mindre, dottern är färdigsydd och får åka hem och på väg ut från akuten stoppas dom av ytterligare en sköterska som meddelar att läkaren (troligtvis den andra) inte vill skicka hem pappan utan att få en ordentlig röntgen först, så istället för hemfärd får pappan och dottern bege sig till den stora röntgenavdelningen istället för att kolla så pappan inte gjort sig ordentligt illa.

Nåja för att göra en lång historia lite kortare, efter ytterligare någon timme är pappan röntgad och de får besked om att det är helt OK att bege sig hemåt nu.

Vad ville jag egentligen berätta med den här berättelsen? Förutom möjligtvis att jag har en viss förmåga att hamna i underliga situationer? Det var rätt imponerande att se/uppleva hur ett flertal av akutpersonalen helt plötsligt tar hand om något som händer plötsligt (totalt hann nog 3-4 sköterskor samt två läkare bli inblandade, visserligen kort men ändå engagerade i ett svimningsanfall på akuten). Vanligtvis ser vi bilden av hur alla springer runt till höger och vänster (om vi ser dom alls på akuten) och ingen verkar vara det minsta bekymrad över hur lilla jag, eller du mår, men med facit på handen skulle jag nog vilja påstå att dom har riktigt bra koll på allt, även om vi som lekmän inte ser det hela tiden.

Så kommer vi till en sensmoral med: Undvik närkontakt mellan ansikte och hårda betonggolv, ska du svimma se till att träffa en säng eller något istället, bulorna är inte värda besväret =)

+ Akutpersonalens omsorger
- Blodiga tummar och hårda betonggolv

Jag ska inte utge mig för att vara fotbollsintresserad, jag tycker att det är roligt att se mitt älskade Djurgården göra bra ifrån sig hemma på Stadion någon gång om året (dom gör bra ifrån sig mer än någon gång om året, det är jag som ser någon enstaka match bara). Men att sitta som en glosögd tok med nerspilld Sverigetröja och en bärs i ena handen samt chipsskåplen i andra när Sverige spelar ligger inte för mig.

Däremot läser jag tidningarna och undrar faktiskt allvarligt när Fjollan Lagerbäck ska sluta puta med arslet för Nollan Zlatan? Måhända är jag inte helt insatt i grabbens storhet, men i Svenska landslaget har han väl inte tillfört speciellt mycket på senare tid (utom möjligtvis ett och annat uppmärksammat krogbesök)? Dom gånger jag sett killen med kranen på planen så står han mest och väntar på att någon annan ska göra något så att han kan låssas vara med och snitsa lite (med ganska skrala resultat dessutom).

Att spela för ett landslag, oavsett idrottsgren, borde vara en sporre i sig, en fjäder i hatten. Något att vara stolt över och något man ser fram emot. Om Nollan inte vill leka med dom andra killarna... låt då honom vara där han är, man döms visserligen efter sina prestationer, men faktiskt även efter sin attityd och den Nollan har suger elefantballe rent ut sagt. Barn på dagis kastar hinkar och spadar på varandra när någon gör något dumt, tydligen så även fotbollsspelare. Frågan är om vi ens VILL ha grabben att representera Sverige med hans inställning? Han är inte direkt någon ambasadör för Svensk fotboll.

Är det inte dags att Lagerbäck satsar på de hungriga förmågorna och låter den dästa Nollan leka på sin egen planhalva istället?

+ Dagisbarn som klarar av att lösa konflikter till slut
- Vem annars... Nollan givetvis

Ibland är det bara så tomt... ja mitt huvud dvs. Det här med att skriva några rader om dagen är något man lätt kan fastna i märker jag, men det krävs inspiration. Åtminstonde så fungerar jag så. Med rätt inspiration så är det nästan som att öppna en kran och ut väller en tjock sörja av ord i en faslig oordning. På vägen ner genom tangentbordet blir det sedan något som i bästa fall kan tolkas i ett sammanhang =)

Så vad skriver man om då? Ja när inspirationen uteblivit. Det som hänt under dagen? Sina drömmar? Morgondagens planer? Kanske inspirationen i sig?

Så vad inspirerar mig då? Människor är otroligt inspirerande, interaktionen i en diskussion. Jag har vänner och bekanta i vars umgänge det bara är att öppna upp den där kranen och låta det rinna, det ena blir mer skruvat än det andra, eller vad sägs om vännen som skulle slå en annan person med en tjäder? =) Detta tack vare ett stavningprogram dessutom ;-) Jag menar... vad hade tjädern gjort för ont, mer än möjligtvis kluckat vid fel tillfälle.

Händelser och företeelser är också sådant som kan inspirera, men då blir det nog ofta mer allvarsamma tankegångar och betraktelser jag gör blir mer eftertänksamma.

Sånt som sker under dagen kan ibland vara inspirerande med, idag t ex har två av Evils största akvarier kommit på plats i min lägenhet, nu är det bara två små kvar (ja och ungarna och hon själv då). Sen har vi frågan med alla dom där möblerna som ska hitta en väg ner till källaren, vi föreslog den snabbaste vägen, dvs balkongvägen men hon är totalt omöjlig på den punkten verkar det som.

Nä nu ska jag nog ta och krypa till kojs med Eragon.

Fick förresten en helt underbar komplimang igår; Skit i resor till månen och sånt, jag skulle betala 1000kr för att få vara ett dygn i ditt huvud (inte helt ordagrant återgivet, men andemeningen finns kvar) Jag tog det i alla fall som en komplimang, dock framgick det inte med säkerhet om det var för att analysera vad som står fel till eller om det var för att tankarna ibland drar iväg på fantasifulla långturer =D

+ Fantazy
- Kvällsnyheterna

Dagens blogg tänkte jag ägna åt en väldigt speciell och sorglig företeelse, människor vars sk IRL-liv tagit slut så att de helt och hållet lever och skiner upp online.

Missförstå mig nu rätt du som läser detta, i dagens läge vet jag om minst tre hela personer som läser faktiskt och med mig själv ska jag villigt erkänna att vi alla fyra förmodligen till och från snubblat farligt nära i gränslandet, men jag är samtidigt viss och övertygad om att 100% av de kända läsarna också lever mer i den verkliga verkligheten än den fiktiva.

Jag vet lika bra, kanhända till och med bättre än vissa andra, hur lätt man kan glida allt längre in i den trygghet som ett nick ger, som onlinespelaren Sindarin, PennyWise, MrHide, LobotHund - ja jag hade några olika alternativ på den tiden - var det lätt at försvinna in i en helt annan identitet och framförallt i helt andra världar, där ingen brydde sig om ifall man var för sjuk för att orka jobba. Sambon skötte allt praktiskt med familj och hushåll - ja menar, jag var ju trotsallt för sjuk för att jobba, klart jag var för sjuk att ta itu med livets alla baksidor då med? Eller hur?
Ett tag skulle jag vilja påstå att det till och med är försvarbart att slå allt ifrån sig allt innan man hittat orken att sakta börja nysta upp livet och sakta men säkert komma tillbaka... Ett tag skrev jag, inte för alltid.

Så då föremålet för dagens tankar. En hel del människor vägrar att släppa taget om den virituella verklighet dom skapat kring sig, där dom kanske heter MachoBänke, avfyrar 400 skott i minuten och vinner CS pokaler. Andra vägrar att släppa taget om den konspiratoriska nätvärld där dom lever och interagerar i, visst att dom går till till arbetet, skolan, kursen, Ica och handlar middag, två Billys pizzor senare sitter dom och följer upp allt dom kan ha missat på dom 23 minuter det tog att inhandla ovan pizzor och sedan snabbt micra och äta dem (tiden att bränna tungan för att man kan missa dyrbara onlinesekunder ingår).

Väl vid datorn spanar dom av allt, sina mail, sina communities, vad alla polare heter på msn (någon kan ju ha bytt namn och givetvis är ALLT alla skriver kryptiska meddelanden som gäller just dom och ingen annan, deras sajbervärld kretsar ju kring dom, dom, dom, DOM!! Och se... den och den har minsann skrivit kryptiska meddelanden, Kalle - hatar kroppsbyggare, måste gälla oss (me and my prescious) eller hur... visserligen har vi inte lyft en hantel på 18 månader men vi tillbringade ju två hela 45 minuterspass på gym då. Japp det är VI som är kroppsbyggaren!! Vilken jävla idiot den där Kalle är, någon borde sätta honom på plats och det med reda. Sagt och gjort... vi klickar upp Kalle på msn och häver ur oss "Vem fan tror du att du är din lilla skitstövel som ente ens klarar av att hålla tätt???" - för se, vi vet om att Kalle kissade i sängen som barn, nu fick den jäveln så han teg!

Nästa fenomen är människor som aldrig släpper taget om andra människor, i sin virituella värld, utan gör allt för att den andre parten (som i många fall redan är tre kvarter bort från den sk relation de hade innan, oavsett om det var en vänskap eller något mer) ska se att dom minsann har koll på ALLT den andre gör. Det handlar om foruminlägg med vinklingar som bara den andre ska förstå att det är riktat direkt till den, inlägg i gästböcker, diskussioner om personer i tredje person, klotterplank, smsplank osv osv. En del människor gör bara som så att dom visar att dom besökt en viss hemsida... bara för att synas och förhoppningsvis reta upp den andre. Ja men gör man så IRL med, ställer sig i ett hörn och bara blänger ilsket och får man ingen reaktion pangar man en dora eller nåt? Eller jag glömde... det FINNS ju inget IRL för dom här människorna, gränserna har för länge sedan suddats ut och den verkligheten där maten bränns vid på spisen, hunden behöver gå ut och pissa, ungarna ska upp ur badet osv existerar inte, kvar är bara neanderthalaren på dödlig jakt i sitt internetlandskap.

Om vi går vidare så har vi ytterligare en kategori människor jag vill beröra, jag tror att dom till vardags är mycket små och grå, kanske den gamla byråkrattypen. Dom blossar upp och lever ut alla sina drömmar om att vara, casanovor, hjältar, våga säga till på skarpen, säga snuskiga ord som, fitta och kuk (sånt skulle dom aldrig våga säga till vardags, vad skulle de andra byråkraterna tänka då?). För dom är deras virituella verklighet förmodligen lika verklig som den "verkliga" men än viktigare, annars skulle dom för alltid vara små tysta möss som alltid blir trampade på, men här har dom en arena där dom är David som tar sig an hela världens Goliather och segrar gång på gång (åtminstonde i deras drömmar, vilket är där dom som oftast ändå befinner sig).

I all min cynisism skall det ändå erkännas en sak, det finns också människor som är underbara, vänliga, ärliga och riktiga. Dom är sig själva och har för länge sedan klurat ut skillnaderna mellan livet som utspelar sig 15 cm till höger om skärmen och den skruvade verklighet vi skapat oss i våra ettor och nollor. Jag har hittat en hel del av dom underbaraste människor som finns och är både glad och stolt över att få och kunna kalla dem för vänner, inte bekanta utan riktiga vänner. För länge sedan tog jag ett beslut att aldrig bli/vara någon annan än den jag är, oavsett situation och omgivning, helt enkelt tillhöra den här kategorin människor (som finns på riktigt). Jag hoppas att jag lyckas i mina intentioner och att det lyser igenom i mina ord och handlingar.

Disclaimer: Alla namngivna personer i dagens blogg är fiktiva stereotyper, ingen Kalle blev emotionellt skadad eller sängvätt på riktigt! Däremot är typerna högst riktiga, även i en virituell verklighet.

+ Människor som släpper taget och lever sina liv
- Människor som måste bevaka vartenda steg andra tar

En kär Johanna har gått ur tiden, hon finns inte mer.

Det kom som en chock när jag läste i tidningen att Johanna gått bort, precis som det egentligen alltid gör när en person i vår generation, eller ännu värre en som är yngre försvinner, men än mer när det är en till synes sympatisk och bra person. Nu vet jag ju inte om Johanna var en bra person, men jag inbillar mig det. Hon tillhörde en av dom där "kändisarna" som verkar vara lite som du och jag, inte fisförnäma och dryga, utan nästan helt vanliga... ja till och med dödliga.

Precis som med resten av svenska folket kom Johanna in i mitt liv när hon bröt igenom i Tre kronor, något så korkat som en svensk såpa. Varken bra eller dålig, men stora delar av svenska folket såg den dag efter dag, en del i brist på annat, andra för att det var något nytt... ytterligare några för att den var så lokal men ändå så långt borta från verkligheten. Det kom en hel drös nya unga spännande skådespelare på tapeten med den och Johanna var en av dom som utmärkte sig.

Jag hoppas Johanna att du kommit till en bättre värld nu, kanhända hjälper du Duvdrottningen Sofia på dagarna och sitter och lyssnar på Astrid när hon berättar sina sagor kväll efter kväll i Nangijala, kanske är du någon helt annan stans. Oavsett vart du tagit din tillflykt så kommer du alltid att vara saknad här.

Jag har en vän eller är vän rätt ord? Vi har haft den teoretiska möjligheten att känna varandra i nästan hela våra liv, åtminstonde tre fjärdedelar av dem, utan att ha gjort det. Vi vistades i ungefär samma kretsar back then, vi kände en del gemensamma vänner back then, ja i teorin bör vi när vi sam checkade vissa events en tredjedels sekel senare ha vistats i samma lokaler minst 3-4 gånger. Ändå tog det en himla massa år och en enorm slump innan vi snubblade över varandra på nätet och ytterligare ett bra tag innan kopplingarna gjordes.

Men vän? Ja varför inte? När jag träffade henne och hennes man uppstod tycke från min sida, enormt trevliga och gemytliga och helt enkelt genomgoa människor (trots försök att mata ihjäl mig) och hon är en person som man lätt byter förtroenden med så vän är nog ett bra ord när allt kommer omkring.

Nåväl min vän äger ett tålamod som är så enormt att Fantomen får fartränder på andra ledden i kallingarna. Människor kommer till henne och har dom mest underliga frågor och hon förklarar tålmodigt, dom vill inte eller kan inte eller är helt enkelt oförmögna att förstå så hon tar om det en gång till ännu lite tyyyydliiigare... men det är som att köra huvudet i den mest solida betongvägg... det går inte in. Då vrider hon till informationen ett kvarts varv för att det ska bli ännu tydligare,,, men lik väl vill det inte fastna.

Vid det här laget hade både du och jag (du som i du din stackare som än en gång försöker förstå dig på mina skruvade tankegångar och jag som i... ja just det... jag) med största sannorlikhet vräkt ur oss något i stil med "Om du är så jävla korkad och vägrar att fatta ditt spån kan du dra ända in i helsefyr" eller något liknande. Men inte hon, hon förklarar ytterligare en gång och helt plötsligt ser man hur femöringen till slut trillar ner... ännu ett Hallelujamoment när man ser hur kunskapens ljus tänds mellan ögonen på den numera upplysta individen.

+ Gelehjärtan
- Chokladhjärtan som växer i munnen när man mår illa

Happy Valentinesday på er för bövelen! =)

+ Snö på taken
- Trångt på bussen

Min första tanka idag var att fortsätta där jag slutade igår, i sagornas skruvade värld. Men som det så ofta blir här i världen blir det inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Sedan natten mellan lördag och söndag har jag lidit av en åkomma, en ganska så påtaglig sådan. För att bespara eventuella känsliga läsare (eventuella som i eventuella läsarare snarare än att de 1-2 som kan tänkas traggla igenom mina tankar skulle vara känsliga... ni borde vara botade vid det här laget) från snaskiga detaljer så nöjer vi oss med att säga att det var en magåkomma... nog om detta. Det jävelusiska i kråksången är att den har haft mig i sitt vild i snart tre dygn och javisst, man kan se en bättring men den är inte borta för bövelen. Nog brukar det väl gå över fortare än såhär???

Nåväl, jag satt och funderade på hur och vad jag skulle formulera fram när jag fick ett tips att jag skulle äta lite limpa och te, för det är milt på maggen skaru veta. Som den godtrogna person jag är ilade jag (nåja ni kan väl åtminstonde låssas??) till köket, slängde på tevatten och skrämde upp ett par skivor potatislimpa. Smör och ost avstod jag ifrån eftersom det faktiskt vände sig lite i min mage när jag tänkte på smöret. Nåväl med färdigt te och beväpnad med två limpskivor gick jag och satte mig igen och började doppa. För det första, doppad limpa måste intas vääääldigt fort om den inte ska hamna överallt annat än i munnen, nåt sladdrigare än den doppade limpan får man leta efter, möjligtvis kommer den på andra plats efter syjuntans kafferep. Men det är inte helt säkert. I vilket fall som, potatislimpa... utan något som helst pålägg är skiiiiitäckligt rent ut sagt *ryser* man undrar, vad har dom i den egentligen??? Undrar om inte barkbröd är godare (det lär ju om inte annat flyta bättre kanske) =)

I vilket fall som helst... den gick inte att äta, jag var helt sonika tvungen att slänga hälften. Eftersom jag har ett konstant och odefinierbart sug i magen så kände jag mig ändå manad att försöka hitta något annat att äta och kom på att jag faktiskt hade formfranska i frysen. Det underbart onyttiga vita brödet... Den skivade döden i brödrosten osv. Och till min oerhörda förvåning, det fanns även bredbar vitlöksost i kylen... "bara ett tunnt lager, man vet inte hur magen reagerar" tänkte jag och rostade två mackor som sedan försågs med varsitt tunt tunt lager vitlöksost. Det som närmast hände måste nästan beskrivas som ett Hellelujamoment, jag har banne mig inte ätit något så gott på säkert en vecka som dessa två rostade brödskivor med sina tunna lager av vitlöksost, lyckan var komplett och nu funderar jag på om inte magen skulle klara av att hantera ytterligare ett par... skit i morgondagen och lev idag.

+ Vitlöksost på rostat bröd
- Fortfarande magsjuka

Johanna sa till mig att jag borde börja blogga, om vad tänker man? Jag är ingen kåsör eller kronikör, på sin höjd är jag en konversatör. En konversation är sprungen ur interaktionen mellan två deltagande parter som båda tar och ger (okej, det kan väl för all del även vara fler än två parter, but you get the picture). Dessutom... vem skulle läsa mer än möjligtvis 1-2 lojala och plikttrogna läsare frågade jag. Hon lovade att hon skulle läsa så då är jag egentligen bara en trogen läsare kort mao =)

Denna premiärblogg (den tagna oskulden är min totoala skrivnoja och inget annat era perverts) ;-) får därmed avhandla våra trogna sagofigurer och djupet i dem, vem kan med handen på hjärtat egentligen förneka all den vishet som kommer ur Nalle Puh och hans vänner, vishet i liten förpackning som med fördel enbart intas i lagom portioner och med glimten i ögat :)

Om man stannar upp och betraktar dessa barndomshjältar och deras egentligen förvridna karaktärer, dom är inte förvridna i den bemärkelsen att dom är vanskapta men håll med om att dom är lite stereotyper av karaktärer vi känner igen med sina karakteristiska drag aningens förstärkta så att vi vuxna drar lite på smilbanden när vi läser om dem. Barnen däremot missar det nog helt och tycker nog mest om att mammor och pappor läser godnatt sagor, oavsett om det handlar om björnar med mycket små hjärnor eller lilleputtar.

Om vi stannar i Nalle Puhs värld så har vi t ex Uggla, den "visa" personlighet som alla vänder sig till med sina kluriga och trixiga problem och som givetvis gladeligen sprider sin visdom (vare sig den egentligen är speciellt vis eller inte) och som givetvis är något av en auktoritet... inom de flesta områden. Speciellt kompetent är han på läs och skrivområdet; Hättila ragulpr på Fåtskliaben förresten grattis på er alla ni som har anledning att fira denna 12 februari. Visst känner vi alla den typen på riktigt? Kanske har vi viss fallenhet att kliva in i rollen med till och från? Min chef har t ex bosatt sig i det här facket =)

Sedan har vi Kängu (jag måste påpeka redan nu för vänner av ordning att alla figurer kanske inte kommer med idag, någonsin och framförallt inte i någonsomhelst inbördes ordning). Har du någonsin funderat över att det i Sjumilaskogen endast finns EN enda namngiven kvinna? Och dessutom är det en överbeskyddande singeldonna. Nåja idag är det väl egentligen inte en ovanlig företeelse såhär i separationens århundrade, men nog var det lite underligt på den tiden Milne skrev sina sagor? Eller? Kanhända insåg han redan då att det gav upphov till färre komplikationer och framförallt konspirationer (nog för att Nasse är lite kärring dock och de andra kan vara nog så konspiratoriska var för sig). Som tur är har uppstoppade djur även den beskaffenheten att dom inte behöver en motpart för att föröka sig heller, några tior ur en plånbok och produktionen av nya individer är fix. Annars kunde vi lätt uppfostrats till Gardellar och Levengoodar hela bunten och trott att kaninen Pepsodent var världens frälsare, som det är nu har vi bara storpotäten att skylla allt på.

Min nästa reflektion faller på den av så många tjejer favoriserade Ior, denna dysterbuk av enorma proprtioner, herr negativ personifierad, eller vad sägs om "God morgon Ior, säger Nasse" (jag har för mig att det var Nasse som yttrade orden men det kan lika gärna ha varit Nalle Puh och då kan man med fördel byta ut Nasse mot Nalle Puh i exemplet) "God morgon lilla Nasse, om det nu är en god morgon, vilket jag starkt betvivlar" (det sista var följdaktligen Iors replik). Samtidigt ska det sägas till Iors fördel att han är nöjd med en mycket liten lott här i livet, han äter sina tistlar (helst utan tigrar i dom) och han är helt nöjd med att få sitt hus förflyttat till andra sidan skogen, bara det får stå kvar där. Kanhända är det därför tjejerna gillar honom, han är lätt att göra tillfreds snarare än hans dysterhet ;-)

Näj nu kommer migränen över mig igen... Vi låter återstående reflektioner bero till en annan dag.

Tidelipom

+ Bitefight... jag har verkligen blivit biten =)
- Migrän och magsjuka