sindarinsworld.blogspot.com

Idag tänkte jag fastna lite i allvaret. Oftast när och om det skrivs i min blog handlar det om iaktagelser och funderingar eller rena rama ordvrängerier, men det finns en betydligt djupare sida där många av mina erfarenheter samlats. Där jag vrider och vänder på livet dess skeenden och vad som kommer ut av dem. Ofta resulterar även dessa funderingar i mer eller mindre tänkvärda slutsatser och idag tänker jag dela med mig av en del av dessa så kallade slutsatser.

Rubriken säger; "Var dig själv, var ärlig och stå för den du är". Det är väl ingen konst säger du men smaka en stund på orden och se om dom stämmer på dig själv och ditt eget liv. Är du dig själv? Vad innebär det och VEM är det du är när du är dig själv? Är du ärlig? Mot vem i sådana fall? Omgivningen eller dig själv, eller det ena kanske inte utesluter det andra? Slutligen, vad innebär det att stå för den man är?

För min egen del kan jag villigt erkänna att det nog tog mig närmare 30-35 år innan en del av dom här funderingarna började trilla på plats och då kunde formuleras med påtagliga innebörder. Härifrån kan det mycket möjligt tänkas att en hel del klichéer dyker upp, men det är bara för att jag finner en hel del sanning i dessa påståenden och att dom verkligen är aplicerbara på mitt liv och hur jag ser på det, detta är också första och sista varningen så känner du igen ett uttryck eller påstående längre fram är det med största sannorlikhet "lånat".

Vi börjar att smaka på ordet ärlighet. Att vara ärlig är A och O och då pratar jag framförallt om att vara ärlig mot sig själv. Att vara ärlig mot andra i så lång utsträckning som möjligt tar jag som en självklarhet och det funkar allt som oftast, ibland använder även jag mig av någon vit lögn eller undvikande att skriva en alltför grym sanning på någons panna dock. Men nu pratar vi om att vara ärlig mot sig själv. Vad innebär det att vara ärlig mot sig själv då? Jag vill hävda att vara sig själv i alla lägen är att vara ärlig mot sig själv. Att respektera sig själv är att vara ärlig likaså. Hur många gånger under vår livstid har vi inte ljugit och förnekat saker för oss själva? Det kan vara stora som små saker men likväl, om vi kategoriskt undviker att se sanningen i saker som sker runt om oss så lever vi helt eller delvis i en lögn. Att ljuga för sig själv är i min mening att inte respektera sig själv. Alla människor vill vi dessutom bli respekterade av vår omgivning, inte för att vi slår hårdast utan för att vi är värdiga andra människors respekt, men varför skulle andra människor respektera oss om vi själva inte gör det?

Ett annat sätt att både respektera dig själv som andra är att inte dömma människor i förväg, jag vet att det ibland är svårt men tänk på att genom att fördömma andra fördummar du dig själv. När du dömmer ut någon i förväg, vare sig det beror på samhällsklass, rykten, hudfärg eller vad det än månne sätter du på dig skygglappar och stänger dörrarna för alla andra intryck. Människor får aldrig en rimlig chans att visa sina värden om man redan i förväg dömt ut dem. Snacka om vem som framstår som dum när någon man dömt ut visar sig vara värd så mycket mer än man trott i förväg.

Såsom man vill bli behandlad själv ska man behandla andra. Det finns en form av harmoni i just den frasen, för vill man bli bemött med kärlek, respekt, omtanke, ärlighet osv så är det på just det vis man ska bemöta sin omgivning. Nu pratar vi om att vara sig själv igen (vilket förvisso förutsätter att sådana känslor ryms i den egna kroppen då). Ibland händer det att man misströstar och funderar på varför man ska hålla på att bemöta andra med respekt, omtanke osv när en del till av dom man bemöter på vad vi skulle kunna kalla ett positivt sätt inte ens behandlar oss likadant tillbaka. Visst kan det vara tufft och sådana människor brukar oftast passera våra liv ganska snabbt, men genom att ändå fortsätta att vara sig själv, ärlig, omtänksam och allt annat som ryms i detta positiva sätt så utstrålar vi vilka vi är och andra människor med liknande kvalitéer som våra känner igen signalerna och ger oss feedback i form av omtanke, respekt mm. Man kan välja att se det som en belöning för att man är den man är helt enkelt. Erkännandet kan komma från dom mest oväntade håll men likväl är det just ett erkännande, någon ser våra inre kvalitéer tack vare att vi är ärliga och framförallt för att vi är oss själva.

Jag tänker avsluta detta inlägg med slutfrasen att stå för den man är. Alla människor är unika men samtidigt är vi förvånandsvärt lika. Vi kommer inte alltid att tycka likadant, vi känner inte likadant. Jag kan t ex älska två vänner som hatar varandra som pesten, men ingen av dom blir mindre värd för mig, här där jag står i mitt liv idag. Genom att inte förneka den man i grund och botten är så tycker jag att man förtjänar all respekt. För även om jag inte alltid tycker som du så respekterar jag dina åsikter eftersom dom är dina och dom kommer inifrån dig.

Nano, nano

Jag måste bara ta en stund här i natten och skriva ett par rader om en av dom människor som genom åren imponerat på mig mer än de flesta andra.

Min älskade dotter N (klart jag älskar mina andra barn med), jag säger det alldeles för sällan till henne, men jag älskar henne av hela mitt hjärta och hon imponerar på sin gamla pappa mest hela tiden. Hon och S har axlat sina roller som nyblivna föräldrar och vuxna människor med sådan övertygelse att jag som förälder inte kan känna annat än stolthet och en enorm tillit. Jag är övertygad om att allt dom tar sig för kommer att lyckas.

Det känns som om det var igår hon tultade runt och kastade blöjor nerför trappen och nu är hon en vuxen liten kvinna med ansvar inte bara för sig själv utan även för lilla guldklimpen. Tiden har ibland gått plågsamt sakta men mest har den gått alldeles för fort, men det är helt OK. Hon har utvecklats till en enastående människa som jag är stolt över att känna och kunna säga att hon är min, jag var med och gjorde henne.

Love you always and forever.

Idag lördag (läs igår med tanke på den sena timmen) döptes lilla guldklimpen. Morfar med sambo lyckades med den enorma bedriften att smita in hela 4-5 minuter innan tillställningen skulle dra igång.

Varför? Jo för att när vi tankade bilen ungefär halvvägs till dopet insåg vi att presenten låg kvar hemma på vardagsrumsbordet. >:( Kunde den inte kommit på själv att den skulle med och lagt sig i anslutning till ytterdörren? Va va va??? Nä där låg den försmädligt och väntade på att vi skulle göra bort oss. Nåja det var bara att vända om, köra fort fort (filåt fabbo polisen) och sedan påbörja resan tvärs över stan på nytt.

Nåväl, lilla guldklimpen skötte sig exemplariskt, visserligen lite sliten av sin förkylning men han skrek inte en endaste gång under hela dopet, inte ens när prästen nödvändigtvis skulle doppa skallen i vattnet (ja inte sin egen utan guldklimpens). Han satt på mammas arm mest hela tiden och spanade runt i kyrkan och undrade förmodligen vad det var för konstigt ställe han kommit till. Han lyckades till och med somna på mammans arm när hans moster sjöng så vackert.

Sedan följde fika med presentöppning och det var det hele =)

Puss på Moffas lilla guldklimp, du är bäst på att döpas helt enkelt.