sindarinsworld.blogspot.com

Här står jag och väntar på bussen hem från jobbet och med mig har jag hela Metallica. Och vet ni, ingen utom jag märker dom.

Visst är det märkligt?

Kvällens upplägg blir följande. Åka hem i en timme, gå och hämta paket på Ica (jag älskar postreformen). Sen hem och äta middag och slutligen krypa till kojs.

Det är tveksamt om ryggen klarar något annat.

Ska vi kanske ta och styra upp en liten hemgång i brist på andra aktiviteter? Solsemester i Spanien är bara för söta flickor och inte sånna som mig... och... ja mig i alla fall =)

My place or your place?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Pling sa det i fickan.

"Ditt paket från Kaffebrus bla bla bla finns att hämta"

Nu jäklar ska det lekas =)

Älskling, det blir ändrade planer i helgen... du städar och jag är någon helt annanstans ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag var tvungen att akut hitta på något för att kunna fortsätta jobba ett par timmar till. Tacka vet jag bärbar dator och trådlöst nätverk, för att inte tala om höga papperspallar =) nu kanske det funkar en stund till. Jag är ju solo på jobbet så jag kan inte gå hem riktigt än heller.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det är inte helt lätt att välja ut en enda "vinnande" kommentar förra veckan. Helgen var minst sagt omvälvande och det stöd jag fick av en del av er betyder så mycket. Den här veckan tror jag att vi bjuder på en liten kommentarsmix istället. Det är kommentarer som värmt när jag var kall eller som helt enkelt fått mitt ansikte att spricka upp i ett leende.

Formerly known as Miss J sa: Men hallå? Varför utgår du ifrån att du utvecklats till det sämre?? Nya perspektiv, insikter, erfarenheter och smällar gör en cynisk. Tills man bearbetat allt och lagt det bakom sig. Gör man inte det blir man bitter.
Men det tror jag inte är någon risk med dig.
Hmm.. Do I Make Any Sense??

Lillan sa: Det var det där 100 procentiga jag fastnade för den där natten för 7 år sen. Det är just det jag älskar dig så mycket för vännen. Du är du i alla lägen och jag är tacksam över att få ha dig som vän.

Alabama sa: Du är by far en av de mest omtänksamma jag någonsin stött på i den virtuella världen!

Rosy Red sa: Vet ju inte vem du tänker på men känner mig träffad och det räcker... gråter en skvätt, tack för att du finns.

ZuZiBuZ sa: Tror sådana som har ett så kallat bagage med sig har mycket lättare att förstå andra eftersom man varit med om en hel del... vad det än månde vara lixom... Man behöver få ur sig det med jämna mellanrum för det går inte att samla på för mycket där inne... Det blir jue som en överfull garderob... till slut så ramlar allt ut ändå å kanske med båller å bång...

Alabama sa: Tack för att du delar med dig av så mycket. Jag bara bölar och bölar idag, men när jag läste detta var det tårar av glädje för dig, och din mamma som klarat av det här. Superstor kram

Formerly known as Miss J sa: Vännen vännen min!Jag glömmer hur mycket vi har gemensamt och att du berättat det här för mig. Inte exakt om den dagen men om din uppväxt. Jag är en mycket självcentrerad alkoholist. Men mest ett vuxet barn som inte förlåtit min mamma. Inte på långa vägar. Men min mamma är också långt ifårn nykter och totalt ointresserad av att ro båten åt samma torra land som mig.
Tack fina du för att du delar med dig. Kram

Nathalie sa: Älskade pappa. Jag älskar dig!

Som sagt... det var inte så många "roliga kommentarer" i just det här inlägget, men dom betydde så oerhört mycket när dom kom. Tack Zuz, Bama, Rosy, Föredetta Miss J, Dotra mi och C (du hade inte kommenterat men dig har jag fått feedback från ändå och den var minst lika fin så du får ett omnämnande du med).

Tack än en gång för era kommentarer och mail den gångna veckan. Ni är fan bäst!

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Får ni också galna infall eller impulser som ni får hejda ibland?

Härom dagen när jag var ute och gick kom en porche körandes på gatan mot mig i full fart och min första spontana tanke var "undrar exakt hur ont det skulle göra att kasta sig ut när den kör förbi?"

Nu gjorde jag givetvis inte det eftersom min andra tanke var "jävligt ont!" men visst är det skumt vilka sjuka impulser man får ibland?

Det är samma sak på vintern, har ni aldrig lust att slicka på lyktstolpar trots att ni vet vad som skulle hända? Givetvis gör vi inte det men impulsen finns där ändå.

Ibland är jag nog som ett barn, när någon säger att man inte ska göra något farligt frågar min hjärna hur farligt det egentligen kan vara.

Jag drar dock gränsen vid brottas med krokodiler, pussa på hajar, kela med pirayor osv. Där är till och med min hjärna medveten om att det är farligt. Eller vänta, jag har nog funderat på det där med pirayor trots allt.

Nu tänker ni "shit vad han lever farligt" och där har ni helt fel, min kropp och min hjärna är sällan samspelta. Det farligaste jag utsätter min kropp för till vardags är att leva ihop med min finska och hennes katt ;-)

Pling säger det i flickans ficka.
Förväntansfullt letar hon fram sin mobil.
Ett väntat sms med oväntat innehåll.
Hon ser sig om ifall någon tittar på henne.
Läser och rodnar.
Generat tittar hon så att ingen ser henne.
Skriver ett svar med ett busigt leende på läpparna.
Hon stoppar ner mobilen lite nonchalant som om det var vilket sms som helst.

God how I love studying people through my sunglasses :-)

Shit vilken obehaglig smärta jag dras med. Min ischiasnerv är inte att leka med idag, varken den, mitt ben eller min rygg heller för den delen.

Under eftermiddagen igår började den komma krypande så sakteliga, först som ett obehag och sedan göra mer och mer ont. När det var dags att åka hem från jobbet igår hade det satt sig i ena låret så jag haltade, ju mer jag gick desto mer haltade jag. Nu gör det även ont i ryggen av snedbelastningen.

Ja det är synd om mig, vad trodde ni?

Somewhere, over the rainbow, way up high.
There's a land that I heard of Once in a lullaby.
Somewhere, over the rainbow, skies are blue.
And the dreams that you dare to dream, really do come true.

Someday I'll wish upon a star
and wake up where the clouds are far behind me.
Where troubles melt like lemon drops,
Away above the chimney tops.
That's where you'll find me.

Somewhere, over the rainbow, bluebirds fly.
Birds fly over the rainbow, Why then - oh, why can't I?
If happy little bluebirds fly beyond the rainbow,
Why, oh, why can't I?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Som jag skrev innan gick jag ner 400 gr förra veckan, det innebär att jag faktiskt bara har halvkilot kvar till det som var mitt första delmål när jag bestämde mig för att gå ner i vikt tidigare i våras.

Jag har fnulat på det fram och tillbaka och slutligen kommit fram till att jag ska fortsätta neråt. Den här gången siktar jag in mig på mindre delmål dock, ett par kilo åt gången tills jag landar på en ny trivselvikt.

Måste bara balansera det bra så att inte tanten försvinner på kuppen med, hon har en tendens att krympa lite hon med vilket är lite mindre bra. Smalmat på luncherna och hennes mat på kvällarna är nog en bra avvägning.

I helgen slarvade jag en del med maten men vågen visade ändå en nedgång på 400 gr så det känns hyfsat ändå.

Frukost
Fre: smoothie
Lör: smoothie
Sön: smoothie

Lunch
Fre: pulver
Lör: grillbiff med pommes och grönsaker
Sön: grillad med bröd

Mellanmål
Fre: päron

Middag
Fre: kebab med bröd
Lör: pulver
Sön: köttbullar och sallad

Till allt detta har inmundigats åtskilliga liter vatten.

Då var det måndag igen. Dags att påbörja mina fyra veckor i helvetet.

Varje sommar har jag den här intressanta perioden när tre kollegor är på semester samtidigt, varav två av dem ska jag täcka upp för samtidigt som jag roddar ihop mina egna arbetsuppgifter. Alla tre har vi vanligen en nedgång i jobben men det brukar ändå bli rätt så körigt.

I år ligger jag dessutom efter med ett par projekt som lyckats dimpa ner sent. Så det blir en intressant upptakt inför semestern om fyra veckor.

Utöver det är jag hyfsat trött efter helgens alla bravader.

Jippi... Måndag morgon

Rosy ville se lite mer foton i bloggen. Varför inte tänkte jag men sen kom jag på att jag slarvat lite med fotograferandet det senaste året. Jag ska bättra mig och varför inte försöka få upp ett foto i veckan eller nåt? Jag har 4 veckor kvar till semestern men jag ska lägga manken till. Skulle ni vilja se hur världen ibland ser ut genom mina ögon?

Just nu ligger de få foton jag tagit på senare tid i tantens dator men tills vidare kan ni få suga lite på mina tidigare foton (vissa är 10-12 år gamla pappersbilder som blivit halvpissigt inscannade).

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Eller så är det Zuz shoppingknapp som smittat den kanske?

Jag satt och surfade lite slött på en fototjejs sida. efter en stundsläsning såg jag att hon tipsade om en site som sålde fototillbehör, speciellt macrofilter. Jag hoppade genast dit och började kika runt. En halvtimme senare plingar det till i mailen, då har jag i hela mitt oförstånd lyckats beställa:

• ett extra batteri till min Sony
• ett extra till min Minolta som tanten har fått ta över
• en uppsättning macrofilter
• ett stjärnfilter
• ett 4 gb Compact flash minne

Allt detta istället för att sortera tvätten som det var meningen att jag skulle göra. Hur går sånt här till Zuz? Har din dator kanske smittat min? =P

Kamerasiten är förresten http://www.kaffebrus.se/ för den som har bättre karaktär än jag ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag behöver egentligen inte gå upp förrän nio och jag skulle dessutom behöva sova med. Men vad gör jag? Vaknar klockan sju utan att kunna somna om.

Hejja jag. Nu går jag upp och börjar göra i ordning min garderob istället.

Jag har inte kommit i säng förrän nu. Dum som jag är avslutar jag kvällen med att kolla in mailen från min mobil.

Tack fina ni för era kommentarer och engagemang. Jag blir tårögd när jag läser vad ni skriver om och om igen.

Jag kommer säkert att missa någon men det finns ändå några jag vill tacka särskilt.

Zuz, dina omsorger för min sargade själ värmer mer än du kan ana. Du är en stabil person som välter upp en sån som mig på rätt köl när jag kantrar. Det kanske inte verkar så märkvärdigt, men det är det ändå. Kram på dig. Ankjakten börjar snart.

Rosy, Bama och J, eftersom jag vet vart ni kommer ifrån själva och en del av vad ni själva gått/går igenom värmer det mitt hjärta enormt att läsa vad ni skriver. Kram på er med. Ni är alla tre större personer än ni själva insett. Vi kanske ska fundera på en träff med proffs Bama i alla fall. Du och jag på ostadiga ben mot det okända.

Dotra mi, jag älskar dig med. Du är så jäkla speciell och jag hittar faktiskt inte ens ord för att beskriva min kärlek för dig. Du var med den här speciella dagen fast ändå inte.

Om jag glömt någon så ber jag om ursäkt, det går inte att både läsa kommentarer och skriva på samma gång i mobilen.

Nu ska jag läsa än en gång vad ni skriver och sen försöka somna.

Tack än en gång för att ni finns där för en gammal stoffil.

Jag känner mig helt urlakad idag. Värmen har gjort sitt, vi fick även avverkat förrådet och halva hinderbanan är omhändertagen och det har nog med gjort sitt. Sist men inte minst är jag helt emotionellt färdig efter förmiddagens urladdning vilket definitivt gjort sitt med.

Vissa människor tar en öl för att döva sin smärta, andra knullar så att hjärnan spricker. Vissa vräker i sig onyttig mat eller godis. Ytterligare någon umgås med sina vänner. Själv kan jag inte riktigt komma på hur jag hanterat min egen smärta genom tiderna eller hur jag ska göra just nu heller för den delen. Förmodligen har jag tröstat mig med godis men jag ska stå fast vid mitt beslut och undvika sockret. Ett varmt bad hjälpte inte mer än att mjuka upp musklerna men inombords pågår en storm utan dess like.

Ibland är tårarna nära, riktigt nära, så nära att de nästan syns... men bara nästan.

Jag tror att jag ska krypa ner under mitt täcke och låta sömnen svepa med sig min kropp till ställen där ingenting är som man tror. Där ingen har förväntningar på en och där överraskningar väntar runt varenda knut.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

När jag skrivit inlägget om att jag funderade på att berätta om den här episoden ringde det och det var min dotter som undrade varför hon inte hört talas om det här innan. Trots att det hände innan hon föddes (hon låg i sin mammas mage då) så insåg jag att det nog var min skyldighet att försöka berätta om händelsen ändå. Håll i er för det här kan bli ett väldigt långt inlägg och jag tror inte att jag kommer att ha ork och lust att dela upp turen nerför minnenas aveny mer än en gång just nu. Så orkar du inte läsa ett långt inlägg föreslår jag att du skuttar vidare till ett kortare helt enkelt. No offence taken.

Några av er har läst att jag växte upp med en mor som var periodare. Numera är hon nykter alkoholist sedan drygt 20 år tillbaka och det här var en av händelserna som bidrog till det.

Om jag kunde skulle jag vilja börja med att tacka mannen som över huvudtaget gjorde vår fortsatta existens möjlig, överläkare Johan Liljenberg. Du har nog räddat fler liv än det finns skåningar i Malmö genom åren skulle jag tro. Både missbrukares som deras anhörigas liv.

För drygt 20 år sedan insåg min mor att det var dags att sätta punkt för ett kapitel i hennes liv. Hennes livlina alkoholen skulle komma till korta... så var det bara. Vad som gjorde att hon kom att hamna på Huddinge sjukhus och Johans alkoholavdelning har jag faktiskt ingen aning om. Möjligen har jag åftt det berättat för mig men förträngt det. Det är i vilket fall som helst ganska oväsentligt.

På den tiden prakitserade dom något som kallas för Minnesotametoden eller 12-stegsmetoden som den också kallas på Huddinge (av någon sjuk anledning la politikerna ner avdelningen i slutet på 90-talet läste jag någonstans men den lever nog kvar i privat regi får jag hoppas. Minnesotametoden var helt frivillig och gick i korta ordalag ut på att missbrukaren var inlagd i sluten vård under fem veckor där dom i grupp och tillsammans med personal och fd missbrukare bröt ner anledningarna till varför den missbrukande tog nästa sup eller fix. Alkoholism är en sjukdom som bygger på bedrägeri, dels från missbrukarens egen sida och dels från omgivningens. Missbrukaren rättfärdigar sitt betende genom att andra "tvingar" den. Frun kanske är för jäkla jobbig så han/hon måste varva ner. Barnen bråkar, katten skiter på tomten. Kort och gott... allt är ytterligare en anledning att kunna ta nästa sup... utan dåligt samvete. Omgivningen är också delaktiga eftersom dom deltar i missbrukarens "spel" det kan handla om att skyla över missbruket eller helt enkelt ställa upp på att missbrukaren har rätt i sina "påståenden".

Under de här fem veckorna så deltar de anhöriga en dag i veckan och lär sig om missbrukets "regler" utan den anhörige missbrukaren. Men under en av eftermiddagarna får även de anhöriga konfrontera sin missbrukare och berätta för den hur dom upplevt missbruket, vilken skada dom tagit osv. Ja ordet är väl egentligen fritt men tanken är att missbrukaren ska förstå vilken inverkan missbruket haft även på omgivningen.

Om jag inte missminner mig så var det under min fjärde lördag det var dags för min konfrontation. Hela veckan inför var jag ganska så stursk om jag inte missminner mig och tänkte att jag inte hade så speciellt mycket att komma med. Jag skulle nog mest konfrontera min mor för att det ingick i hennes behandling... Det var i alla fall vad jag trodde.

Vi satt flera personer i ett stort rum. Jag minns inte helt säkert hur många personer det var där och om det var andra missbrukare eller inte men det fanns vårdare med och min dåvarande flickvän var med i alla fall minns jag. Alla satt på stolar i en cirkel och i mitten satt jag och min mor mitt emot varandra. Jag började prata lite trevande och innan jag visste ordet av hade all min uppbyggda tuffhet runnit av mig. Orden bara flödade och tårarna sprutade mer och mer vartefter jag pratade. Jag beskrev varenda litet tillfälle jag hade kännt mig sviken. Vertenda litet löfte som hade stått tillbaka för spriten kom ur mig. Det kom saker som jag hade förträngt sedan långt tillbaka. Hela mitt liv som barn till en missbukare kom över mig under en timme eller två och människorna runt omkring löstses upp i ett dimmigt töcken.

Jag grät som jag aldrig gjort förr och om jag ska vara riktigt ärlig var det sista gången på många år efet som jag fällde några tårar över huvud taget. Bara av att sitta och skriva om det för er känner jag hur känslorna bubblar upp och då minns jag ändå inte några av detaljerna i berättelserna längre... det är bara känslorna som stannat kvar i mitt bröst.

Efter konfrontationen vill jag minnas att jag blev omkramad av både den ena och andra och fick höra att det hade varit en stark upplevelse... för mig var det så mycket mer än så. Mitt liv rämnade under ett par timmar en lördageftermiddag för att sakteliga återuppbyggas på nytt.

Under många år efter fanns det en osäkerhet om min mor skulle fortsätta att vara nykter eller inte, men det har hon faktiskt varit och den här händelsen har satt spår på oss båda två. Hon bad mig än en gång så hemskt mycket om ursäkt för en 5-6 år sedan för det jag fått genomleva som barn. Men vet ni vad det största av allt är? Den där lördagen förlät jag henne för allt och den känslan finns fortfarande kvar i mig.

Visst var min barndom ett helvete på ett sätt, men jag har växt upp och blivit jag. Ingen vet hur mitt liv skulle sett ut om jag haft andra förutsättningar än dom som faktiskt gavs mig. Men nu har jag blivit JAG med allt det innebär. En person som gråter i slutet av Disneyfilmer, en person som tar till sig människor som behöver en axel att gråta på även när jag ibland själv skulle behöva detsamma, en person med en massa erfarenheter men som ändå är naiv nog att tro att människor är goda. Jag har blivit en person jag kan acceptera och faktiskt leva med.

Ska jag vara helt ärlig med er är det ganska tveksamt om jag faktiskt hade levt till att se fram emot en 40-års dag om det inte varit för Dr Johan Liljenberg och hans klinik, en lördag för sisådär 20 år sedan. Jag funderade ofta på att bara göra slut på allt när jag växte upp. Som tur var tog jag aldrig den där enkla vägen ut... Det mina vänner är jag tämligen glad för idag.

Om ni känner att jag utelämnat något... feel free to ask. Jag lärde mig för många år sedan att den bästa terapin i världen är att faktiskt lufta sina känslor ibland. Första gången känns som en spark i magen, nästa gång går det lite lättare och sen blir det bara bättre för var gång. Detaljer kring vad som kom upp under konfrontationen minns jag dock inte... dom ligger undanstuvade långt bak i min minnesbank och jag tror att dom kanske mår bäst av att få stanna kvar där.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag fick en tanke inatt. Jag berättade lite för Bama om det som på ett sätt nog kan kallas för den absolut värsta dagen i hela mitt liv. Nu undrar jag om jag skulle formulera det i ord och dela med mig av den erfarenheten med er. Ni som läst länge har redan läst en del om historien bakom så det kanske vore OK om jag även delade med mig av den episoden.

Jag måste suga lite på karamellen ett par dagar bara eftersom det var en tung dag som satt större spår än jag antagligen vill medge för mig själv ens.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag har på känn att det sitter en tjej någonstans ikväll som skulle förtjäna en bamsekram och en axel där det är tillåtet att släppa på garden och gråta en skvätt när ingen ser på. Problemet är att tjejen sitter väldigt långt bort från axeln =/

Det enda jag kan göra just nu är att skicka en varm tanke att klamra sig fast vid. Ta hand om dig ikväll (och alla andra kvällar) jag tänker i alla fall på dig.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Man saknar inte kon förrän båset är tomt säger dom och det stämmer fan =/ inte för att min gode vän Jossan är någon kossa (trots att det faktiskt rimmar) men nog saknar jag henne när hon är borta.

Vi har ofta kontakt flera gånger om dagen och det är helt klart tomt när hon inte finns på plats. Klart hon får ha semester... men det är ändå tomt utan henne... Tur att det bara är en vecka.

Nu måste jag klura ut mina problem själv under en hel vecka och jag har ingen som stöttar mig när jag är grinig och vill äta skräp =P

I love you tjejen. Givetvis inte som jag älskar tanten min men ändå, du är en viktig kugge i mitt liv.

Hon fattas mig som Mattis skulle ha sagt.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Då kör vi igen då =)

Frukost
Pulver (frukten var slut)

Lunch
Korv med mos (den här dagen var inte matmässigt speciellt lyckad, men på grund av arbete kunde vi inte lämna byggnaden utan fick köra på hämtmat så jag valde det "minst" dåliga)

Mellanmål
Päron

Middag
Pulver

Däremellan konsumeras ett antal pints med vatten

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ja ni har väl knappast missat att popikonen Jackson dog inatt. Tidningarna är fulla av artiklar om hur han levde och dog.

Det är sorgligt när människor dör i förtid, men om vi ska vara helt ärliga så undrar jag om han inte levt på lånad tid ganska länge ändå. Människokroppen är ju en ganska så ömtålig mekanism och jag har svårt att tro att hans kropp mått speciellt bra på senare år.

Om mannen var ett musikalist geni eller inte ska jag låta vara osagt då jag nog anser att det finns/funnits andra musiker genom tiderna som varit mer genialiska, men som alltid handlar det rätt mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och på den punkten lyckades han vid ganska låg ålder sedan höll alla skandaler kvar honom i rampljuset långt efter att han producerat megahits till höger och vänster.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag pratade med en ung dam om relationer och hon berättade att hon inte kunde göra nummer två hemma hos sin pojkvän. Det spelar ingen roll hur naturligt det än är... det går bara inte. Hon höll på att skämmas ihjäl sig när hon råkade släppa en smygare så att han hörde det.

Pojkvännen menar på att det bara är larvigt och jag måste verkligen hålla med =) visst... i början av en relation går man inte gärna på sin partners toalett och lämnar sin odör... men har man kännt varandra en längre tid borde man nog kunna släppa lite på sina restriktioner.

Hon trodde att det i grund och botten var hennes mammas fel... innan hon var 10 år trodde hon inte att mammor vare sig pruttade eller, gud förbjude bajsade alls =)

Skitsnack? Ja det beror ju på hur ni ser på saken men det var helt sannt =P

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Den här månaden ska jag tipsa er om en blogg som jag inte direkt kan sätta fingret på varför den fängslar mig. Likt väl är det just det den gör.

Rosy Red är lite lagom mystisk, men ändå väldigt rättfram. Jag kommer tillbaka gång på gång för att läsa inlägg och kommentarer, vilket i och för sig kanske beror lite på "klubben för inbördes beundran", vad jag menar är att det finns ett gäng bloggar som har ungefär samma läsare så oavsett om det är i innehavarens blogg eller i en kommentar så följer man med dessa människor på sina resor genom livet.

I vilket fall som helst så har jag verkligen fastnat för Rosy Reds Casa och kan inte låta bli att undra... vad som händer bakom nästa krök. En klar favorit utan att jag riktigt kan förklara varför.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Vill du ha fler besökare till bloggen? Jag ahr testat ett par varianter av utbyte av besökare och dom fungerar faktiskt. Den senaste ökade antalet besökare per dag tre gånger.

Vid tillfälle ska jag beskriva processen närmare men är du intreserad finns det två länkar i foen av det här inlägget.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag tänkte dela med mig till er av Morfars värld betraktad ur lillprinsens ögon =)

De e jolit moffa ha en ni oom

Offar har en fisk.
Och en om.
Omen inte folig.
En läka också!
Omen där uppe.
Man kan bränna sig.

Vad kan jag annat säga än att han är jordens lilla charmtroll =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Eller den som inte bäddar sover illa.

Jag har inte den blekaste aning om vad vare sig rubrik eller underrubrik har med saken. Bara så ni vet.

Jag hade problem att somna igår och inte nog med det, jag vaknade även mitt i natten och hade svårt att somna om. Jag vet inte vad felet var, jag fick helt enkelt inte någon ro i kroppen.

Nu när klockan ringt skriker hela min kropp NEEEEJ! och gör motstånd. Det värker i varenda liten fiber av min uppenbarelse när jag mödosamt tvingar upp den gamla hyddan för en dejt med duschen.

This is going to be a wonderful day! See ya at work folks.

Det var några dagar sedan ni fick läsa mer om Tarzan. Det beror dels på att jag haft mycket kring mig men även på att han kommer när han kommer. Berättelsen skriver nästan sig själv. Ibland pockar den på och vill ut och andra stunder ligger den och mognar helt enkelt.

Jag har sagt det innan att ingen livs levande person stått modell för Tarzan, däremot så kan vissa händelser eller känslor vara inspirerade av det verkliga livet. Någon kanske känner igen sig i en situation just därför. Även om han inte "finns" på riktigt så är han ändå högst verklig och det han upplever, ja även det jag upplever genom honom skulle kunna hänt med vem som helst i vår omgivning. Förmodligen har det även gjort det.

Berättelsen började med en dröm en tidig morgon. I drömmarnas värld sker allt på en och samma gång, men när jag beskriver saker i text tenderar det att bli mer utbroderat samtidigt som nya händelser rullas upp under mina fingrar. Därför vet jag inte idag exakt hur lång den kommer att bli.

Jag har fått höra att en del blivit lite illa berörda och jag ska vara ärlig och säga att det blir även jag ibland när jag läser vad jag skrivit. Jag funderade faktiskt på att inte avsluta berättelsen. Samtidigt känns det som om Tarzan har ett budskap som är värt att berättas. Vartefter det rullas upp känns det till och med viktigt att berätta vidare så jag kommer att fortsätta med jämna mellanrum tills det känns som om Tarzan och jag är helt färdiga med varandra.

Jag hoppas att ni orkar hänga med på vår fortsatta färd tillsammans.

Såhär har onsdagen sett ut. Ett långt möte på eftermiddagen gjorde att käket blev lite förskjutet.

Frukost
Smoothie

Lunch
Wok på fläskkött och grönsaker (utan ris)

Mellanmål/tidig middag
Pulver

Senare kvällsmål
Start med mellanmjölk (inte idealiskt, det var lite väl mycket socker i Starten)

Under dagen har jag nog även fått i mig minst 2-3 liter vatten.

Igår fick jag ett förslag som satte griller i skallen på mig. Ett uttalande i förbifarten "du har inte lust att söka jobb hos oss?" och hela tillvaron ställs på sin spets.

Hade frågan kommit för ett halvår sedan hade jag nog tveklöst svarat "när kan jag börja" men nu, när saker börjar gå åt rätt håll på jobbet känns det inte lika självklart. Vi har fått en ny rolig och spännande chef som vill utveckla verksamheten vilket definitivt kan göra den fortsatta resan spännande som fasen.

Sen har vi det där med tryggheten, jag har jobbat på samma företag sedan min äldsta föddes och överlevt ett par neddragningar. Hur säkert sitter man i ett nytt företag om det börjar blåsa kallt? Sist in - först ut. Det vore inte så spännande att stå utan arbete vid 40 om det skiter sig.

Samtidigt, ska man byta jobb ska man ju göra det innan man blir för gammal och oattraktiv på arbetsmarknaden.

Usch vad velig jag känner mig. Jag trivs ju bra för stunden men frågan är vad gräset har för färg på andra sidan staketet.

Då kör vi tisdagens intag nu då.

Frukost
Smoothie as usual

Lunch
Räksallad och en liten brödbit

Mellanmål
Två päron

Middag
Pulver

Under dagen och kvällen drack jag också mängder av vatten (vilket jag vanligtvis också gör men jag blidkar H2O-galningen från Värmland nu) :-P

Ända sen jag första gången registrerade mig på en online community har jag förvånats över människor som låtsas vara någon annan än dom egentligen är. Den blyge blossar ut och utger sig för att vara erövrare osv. Samtidigt har jag berömt mig själv med att inte vara sån själv. Jag har alltid varit 100% jag.

Fast nu måste jag säga att jag funderar lite på det här. Med tiden tror jag att bloggen antingen lockat fram nya sidor hos mig. Ett lite mer irriterat och cyniskt drag har infunnit sig. Eller dom kanske har funnits där hela tiden utan att jag riktigt lagt märke till dom eller varit så framträdande?

Jag saknar lite av den godtrogna naiviteten som fanns tidigare. Nu är jag lite mer skeptisk och på samma gång också "van" vid tragedier så jag förvånas inte längre i samma utsträckning över våld och misär i omgivningen.

Det är kanske inte någon enorm förvandling, men jag har nog dessvärre utvecklats och kanske inte direkt till det bättre. Möjligen är det bara jag som märkt det. Undrar om jag nu kan gå tillbaka ett par steg eller om jag helt enkelt är fucked for life?

Jag har ju antagit en utmaning så jag får väl redovisa lite. Idag var nog kosthållningen lite si och så dock eftersom jag var hemma och dessutom ensam hela dagen, om jag ska vara helt ärlig. Jag borde ha fått i mig något mer "ätbart" men som sagt... det är inte så kul att laga mat för en person.

Frukost
Smoothie på mellanmjölk, banan och frusna blåbär (jag dricker en smoothie varje dag, det enda som varieras är bären så i fortsättningen heter den bara smoothie)

Lunch
Pulver

Mellanmål
Smoothie

Middag
Pulver

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag satt och studerade en mamma med ett litet barn på tåget. Hon var på honom hela tiden, "gör inte så", "sluta med det där" osv. Ju mer hon tjatade desto mer gjorde han tvärtemot det hon sa.

Då slog det mig att hårt uppfostrade barn nog ofta gör revolt mot föräldrarnas läror. Dåligt uppfostrade barn revolterar i brist på bättre vetande och förebilder. Barn med "lagom" hård uppfostran som får med sig sunda värderingar är nog dom som sköter sig bäst.

Lagom är nog bäst trots allt.

Jag satte mig ner på bussen för att ge er lite mer av Tarzan men det går inte, mina tankar irrar runt som ett bi på jakt efter färgglada blommor.

"Åh titta där, en färgglad tanke. Nej den var inte rätt. Titta därborta är en annan"

Alla tankar är som hämtade ur en drömscen på film, lite lagom suddiga i kanterna och knappt gripbara.

Så det får helt enkelt vara med meningsfulla blogginlägg. I alla fall tills mina tankar blir lättare att greppa.

är till för att lyssnas på ditt pucko.

Jag missade att lyda Zuz och ersätta all förlorad vätska från min ofrivilliga motion i förmiddags så hela eftermiddagen har jag varit avslagen och nu på kvällen kommer huvudvärken krypandes med sin fulla kraft.

Jag pimplar vatten och hoppas kunna möta den jäkeln på halva vägen i alla fall.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

när man ändå är ledig liksom.

Fastighetsskötaren ringde och vi stämde träff 40 minuter senare... Det tar väl c:a 10-15 minuter att gå till Bauhaus och lika lång tid tillbaka så det skulle jag hinna med.

Väl på Bauhaus valde jag ett lås sv modell riktigt säkert, i stort sett hela bygeln rymdes inuti låset så det skulle vara snudd på omöjligt att klippa eller slå av. Innermåttet skulle nog också funka sp jag köpte det. På vägen hem började jag fundera på om jag inte valt ett dumt lås ändå... även om bredden funkade var det nog lite osäkert på om höjden skulle funka. Jag visste med mig att jag hade ett klent lås jag kunde använda ifall jag fick gå tillbaka till Bauhaus hemma så det skulle funka ändå.

Jag la på en rejäl spurt för att både hinna upp i tid och dessutom hinna till lägenheten för att hämta "backupplanen" bara utifall att. I 25 graders värme och gssande sol kan jag säga att svetten formligen sprutade i kaskader när jag kom hem.

Väl nere i källaren så var det som jag misstänkte... bygeln skulle inte få plats på höjden... det saknades nog upp emot en halv cm så det var bara att sätta i mitt backuplås och sedan knata iväg till Bauhaus och byta låset.

Nåja en snabb tur på 40 minuter blev till slut en nätt tur på två timmar eftersom jag passade på att gå ner till apoteket på vägen hem med. Men nu har jag ett rejält lås (i klass 2 för den som är säkerhetsmedveten samt att jag fick fyllt på mitt pulverförråd inför mitt nacktag om vikten).

På det hela blev det ändå en lyckad förmiddag. Nu funderar jag på om jag inte förtjänar en powernap =) jag har ju gått så att till och med Zuz skulle kunna vara stolt över mig.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag kollade lite i min kalender den här veckan och insåg att idag är enda dagen den här veckan jag skulle kunna vara ledig för att få fixat nya lås och få tag på värden så jag slog två flugor i en smäll... Jag ska både lösa förrådsproblematiken och får en soft start på dagen tänkte jag =)

Hoppas att det går som jag tänkt mig med... annars kan det bli problematiskt.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag kan undra när jag tänker lära mig att "gå upp tidigt" och "somna sent" inte spelar ihop med acceptabelt resultat så fort "väckarklockan" är involverad i ekvationen.

Istället för att krypa till sängs som den duktiga lilla arbetare jag borde vara fastnade jag framför dumburken och kollade på Hanibal. Trots att filmen var hyfsad så gör min kropp nu allt för att påtala vilken urusel idé det ändå var.

Jag skulle precis ner och slänga lite skräp i källaren för att kunna bära ner delar av min hinderbana...

Trodde jag ja.

När jag kommer runt hörnet tappar jag hakan totalt... mitt förråd har inget lås och det är tomt på alla grejer. Då ska ni veta att jag hade saker nästan upp till taket i det så skillnaden var hysat stor. Jag vänder mig om och ska gå upp och ringa polisen när jag noterar att det går nya avloppsrör genom mitt gamla förråd.

Nu går det upp ett litet liljeholmens... kan avloppskillarna ha tömt det för att kunna dra rör ner genom det? Jag knallade längre bort i längan och mycket riktigt... i ett helt annat rum hittar jag ett förråd med alla mina grejer i... men med ett annat lås på givetvis.

Nu har jag mailat till värden för att få åtkomst till mina saker... jag antar att dom inte uppskattar om jag klipper upp deras lås som dom gjorde med mitt. Så jag får avvakta tills jag vet hur jag ska gå till väga.

Älskling... du vet hinderbanan... den är kvar. Jag har inget förråd att bära ner den till serru.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Okej jag ska vara helt ärliga med er... tvättstugan är inte jordens roligaste grej så jag har gott om tid att fnula när jag är där. Därför får ni er även serverade lite tankar kring Blizzard med.

Blizzard är för er som kanske inte vet företaget bakom små kassasuccéer som Warcraft, Diablo Starcraft och framförallt, World of Warcraft där man tog ett lite halvdant strategispel, vars egentliga enda konkurrensfördel framför större spel var en lite "gulliga" och personliga tecknarstil som alla gubbar hade. Den stilen överförde man till ett rollspelsformat och succéen var given... både dom som gillar rollspel och dom som gillade det gamla strategispelet kände igen sig. Det är med andra ord inte ett jättelitet företag och man gör ofta saker med glimen i ögat.

I påskas fick Blizzard en massa kritik från feministhåll gällande att det gick att sätta playboy-öron på kvinnliga spelare. Många valde att se det som påskhare-öron men från feministhåll menade man på att det var playboy Blizzard flirtade med. Det är möjlgt att dom hade rätt men såfort det vankas feminism brukar jag gå åt andra hållet. Jag har ju en penis så jag är med andra ord automatiskt placerad bland förtryckarna som har fel.

Nu var det inte feminism och kaninöron jag ville belysa med detta inlägg utan djuren. Om feminismerna vid ett enda tillfälle på året hittar något att hugga på, hur kommer det sig att inga djurrättsaktivister rasat innan? Som WoW-spelare jagar man och dödar djur som vanligen är utrotningshotade... och man skinnar dom sedan och säljer skinnen med stor förtjänst. Det måste ju vara så fel det bara kan bli för Greenpeace och liknande organisationer tänker ni.

Lugn... Blizzard har tänkt till... djuren respawnar ju, man skulle kunna säga att inga söta gorillor eller noshörningar dör på "riktigt". Det kanske vore något för WWF att forska kring... tänk er en merge mellan Blizzard och WWF där de döda djuren faktiskt kommer tillbaka.

DET mina vänner vore något... man kan väl få fantisera lite i alla fall?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag sitter nere i tvättstugan och mitt enda sällskap är min mobil så jag tänkte dela med mig av ett litet samhällsproblem som mr Gruberman och undertecknad diskuterade tidigt imorse (jag vill dessutom tillägga att det är ruggigt svårt att flyga rakt och lösa samhällsproblem samtidigt, det är nästan i nivå med att tugga tuggummi och vissla samtidigt, bara lite svårare)

Well diskussionen gick kring barn och hur bortskämda dom är idag. Dom ska bara ha och ha. Hjälpa till är det inte tal om och att arbeta ihop till sina saker förstår dom inte ens vad det är. Så vi funderade lite kring hur det ser ut i andra delar av världen, där får barnen hjälpa till lite mer liksom. Dom knyter mattor och hämtar ved till exempel. Och det dör dom ju inte av.

Vi funderade lite kring att korta barnens sommarlov och låta dom arbeta i stenbrott fyra veckor av lovet. Fast sen insåg vi att barnen har kanske lite väl klen fysik för den typen av arbete dock. Men något borde man kunna använda dom små liven till.

Det är ju dock ganska välkänt att barn inte har samma känsla för kvalitet som vuxna, men det behöver inte vara negativt, se på Kamprad som byggt en hel industri på konceptet "lite sämre kvalitet till lite lägre pris". Kunde han kan väl barnen? Han är ju dessutom inte främmande för lite yngre arbetskraft.

Dessutom, om vi tar in barnen i arbetslivet så kan dom ju avlasta oss slitna gamlingar. Kanske kan vi rent av införa sextimmars arbetdag på våra arbetsplatser så det blir ju en win-win situation hur man än vrider och vänder på det. För att inte tala om alla veckopengar vi spar in.

Fotnot. Gruberman spelar i samma WoW-guild som jag. En annan dag kanske jag berättar för er om hur vi funderade på att merga Blizzard och WWF.

Jag är ju nyfiken på er och ni bara måste undra massor om mig med så jag tänkte bjuda er på några annorlunda fakta om mig, en del vet en del av er redan men det kanske kommer en och annan nyhet för någon annan. Så här kommer dom helt utan inbördes rangordning.

1. Jag har döda gnagare i frysen (nej det är inga AIK:are även om mitt Djurgårdshjärta ser på dom med ett elakt flin)
2. Jag har två döda fiskar i frysen (dom var speciella för barnen och skulle begravas när våren kom... förra året) =)
3. Det bor en katt hos mig som bara kan säga Nej
4. I mitt badrum bor det för närvarande två ormar och något hundratal (minst) räkor.
5. Mina planer på att bli diktator (länkar finns här, här, här, här och här gick om stöpet tack vare någons brist på tro i mig som elak ledare. Trots det så smider jag bra planer ur samhällsekonomiska perspektiv. Jag kanske låter er ta del av just dom funderingarna en annan dag =P
6. Trots min charmerande person har jag aldrig varit inbjuden på bal på slottet... något säger mig att man måste vara kärring och ha glasskor... och det är ju något jag INTE är... eller hur Rosy? ;-)
7. I många år hade jag ett diskställ för 2-3000 spänn i form av en aldrig inkopplad diskmaskin
8. Jag har spelat på samma scen som Martin Eriksson... ja det var ju på den tiden han var trummis och inte kallade sig för E-Type
9. Jag har faktiskt aldrig blivit exponerad för droger, trots att jag växt upp och bott i "hood"områden i hela mitt liv
10. Som barn vann jag en "bit-tävling", man får anse att motståndaren gav sig när hennes mamma tog henne till akuten för att lappa ihop hålet i pannan.

Det här var en ögonblicksbild av mig, här och nu så närsomhelst kan någon av punkterna förändras eller någon annan ta dess plats.

Nu skulle jag vilja veta mer om er... därför utmanar jag Cat, Rosy Red, Alabama, Anneli och Jossan att dela med sig av deras lite mer annorlunda egenheter.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Seriöst... jag har precis kommit på något värre än finnkaraoke på båtarna... det är när mina grannar nödvändigtvis måste använda sina mikrofoner för att bevisa för hela grannskapet att dom inte kan träffa en endaste ton rätt.

Undrar om det inte finns en achivement för att missa varenda ton? Då vann dom just den. Dom sjunger så falskt att man inte ens kan gissa sig till låtarna längre. Mer sprit till hooden innan jag slår ihjäl någon. Jag vill ju förvisso inte åka dit för att ha tagit någon av daga... men jag räknas nog till någon jag med.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag löste problemet... ett stämjärn och hammare så var listerna som sitter utanpå dörrfodret nedmonterade. När jag sa 60 cm så menade jag att det var på millimetern längst in... hylljä...n sitter som berget mellan vägghyllorna nu.

Älskling... jag löste problemet men nu ser du aldrig mer den där sa...ns hyllan igen. Vi lår sönder den med yxa när den ska ut nästa gång =)

Då återstår bara inplockning av sådant som ska tillbaka in i klädkammaren samt bortforsling av skräp från källarförrådet så att det som nu inte får plats i klädkammaren längre får flytta ner dit.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag hade mätt upp att en hylla skulle rymmas på pricken längst in i klädkammaren. Det är 60 cm mellan hyllorna på väggarna och den här hyllan är 60 cm. Den skulle med andra ord sitta som gjuten därinne.

Trodde jag ja

Det visar sig att mellan dörrfodret och hyllan på väggen mittemot är det inte mer än kanske 59-59,5 cm så skiten går inte in som jag tänkt mig.

Detta upptäcker jag EFTER att jag tömt klädkammaren och belamrat hela hallen med allt junk som stod i vägen på golvet. Nu står allt still tills jag kommit på en bra plan på hur jag ska gå vidare med projektet.

Älskling... jag har en överraskning till dig när du kommer hem från jobbet ikväll. Vi har en hinderbana i hallen som skulle få militärhögskolan att blekna av avund. Kul va?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Som jag skrev i förra inlägget far mina tankar runt i sånna irrfärder att inte ens jag hinner med. Dom far hit... nosar lite här... dom far dit nosar lite där... Ett litet längre stopp dom gjorde var i alla fall i hörnet där jag placerar alla tankar kring trasiga relationer.

Jag har ett par bekanta som nog borde fundera på att gå skilda vägar. Jag känner så igen mig i beteendet. Man irriteras över allt den andre gör. Man gormar åt varandra. Man slutar att ta på varandra, mer än lite pliktskyldigt när och om det ska vankas lite plikttrogen sex. Det kärleksfulla beteendet finns helt enkelt inte där längre.

Det fick mig att tänka lite vidare på varför man drar ut på separationen in i det längsta. Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar såfort man springer på ett tvär kurva i relation, tvärtom faktiskt men när kurvorna är fler är än raksträckorna går all ens energi åt till att styra upp relationen och inget fungerar längre av sig självt.

Men man försöker allt för barnens skull självklart säger ni. Jo visst... barnen. Har någon talat om för er att barnen faktiskt märker att mamma och pappa mår kasst långt innan mamma och pappa erkänner det för sig själva? Skilsmässobarn vill ingen vara. Näää det håller jag med om, MEN och det är som ni ser ett stort men, jag skulle vilja hävda att många av skilsmässobarnen snarare lider på grund av att föräldrarna beter sig som arslen mot varandra efter separationen än av separationen i sig. Har man däremot en "snygg" separation kan jag förstå om barnen inte riktigt fattar varifrån snälltåget som drog isär den lyckliga familjen kom. Sen har vi en annan anledning med... vad ska folk tänka/tro? Ja vafan ska dom tro när relationen går så långt att man går från turturduvor till kombatanter? Jo men serru det är helt normalt... så gör alla. Tack men då vill jag nog gärna hoppa av tåget redan här och nu.

Vidare därifrån började jag fundera lite på signalerna. Alla som någon gång fått trasan i ansiktet kan nog med handen på hjärtat ändå medge att signalerna funnits där ganska länge, vi blundade bara för deras egentliga innebörd. Så vad är det då vi bör hålla utkik efter? Den är ju lite svårare att besvara med tanke på att det kan vara så många saker som går snett i en relation men en varningsklocka är nog definitivt när intimiteten lämnar scenen till förmån för distansen. Jag håller med om att man utvecklar ett starkare vänskapsband med tiden och visst, man hånglar inte längre som tonåringar, men den dagen man slutar ta i varandra... hålla om varandra och istället gör allt för att undvika varandra är nog frågan om inte förhållandets bäst-före-datum är på upphällningen. Då har man som jag ser det två alternativ... antingen jobbar man på att lappa ihop sin relation eller så gör man det bästa av situationen och går åt varsitt håll innan det går så långt som till besöksförbud och allt annat som kommer i kölvattnet av en dålig separation.

DET mina vänner är nog en betydligt större tjänst man kan göra sina barn än att hålla ihop säcken med god min tills den dagen man dräper sin forne kärlek som numer blivit nemesis.

Fasen nu räcker inte tiden till till fler funderingar... lillprinsen kommer indundrandes vilken minut som helst. Jag får återkomma med fler funderingar kring relationer en annan dag.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

K0mmer ni ihåg att jag skulle sova idag? Jomen visst serni. Halv sex vaknade jag och kunde inte somna om. När sambon åkte till jobbet la jag mig ner och försökte somna om men det var tji med det. Jag har en sådan olustkänsla i kroppen att det bara inte går att få någon ro. Tankarna far runt i 110 och gör loopar kring sig själva och det känns bara trist.

Nåja, om en halvtimme kommer lillprinsen hit så då ska jag försöka skaka av mig olusten och bli världens bästa offaj igen.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Ja då står midsommarn inför dörren då. De flesta av er har redan åkt någonstans eller lägger sista handen på förberedelserna inför avfärden. Många av er kommer kanske inte ens att minnas hur ni spenderade fredagen när ni vaknar upp på lördag med betongkeps.

Inte jag dock...

Sambon jobbar hela helgen och alla ungar är bortflugna så jag är hemma solo hela dagarna. I helgen ska jag därför försöka mig på att slänga en massa skräp i källaren för att kunna ta ner en massa annat skräpr ur klädkammaren sen.

Men först ska jag bara sova och ta det riktigt lugnt imorgon

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag har fått frågan ett par dagar så jag tänkte att jag kanske skulle förära svaret ett alldeles eget inlägg. Det är inte en fråga som jag enkelt kan svara bra eller dåligt på. Det finns så många fler bottnar än så.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att vakna upp med en gigantisk bula i Kansas tillsammans med Dorothy och inse att världen åter är simpelt svart och vit. Men om så inte skulle vara fallet kan det behövas en annan teori att ta till som backup.

Man skulle kunna säga att jag känner mig lite som nyförlöst in i en värld som verkar bekant men ändå galet skev. Ett annat sätt att beskriva det är att jag blivit berövad min oskuldsfulla syn på omgivningen. Jag har en längre tid mött nya sidor hos människor, ofta mörka sådana, som ibland blivit så framträdande att dom satt själva människan i ett helt nytt ljus. För att inte tala om förhållningssättet gentemot densamme.

Jag har brytt mig när jag inte längre borde gjort det. Jag har blivit ombedd att fara och flyga på grund av att mina åsikter inte passat för dagen och ändå har jag fortsatt att bry mig. Man skulle helt enkelt kunna sammanfatta det som att jag brytt mig mer än vad som varit hälsosamt för mig själv. Jag är en problemmagnet som drar till mig bekymmer helt enkelt. I brist på egna drar jag till mig andras.

Tack för era ärliga omsorger, men oroa er inte, jag överlever. Bara lite mer luttrad och misstänksam eftersom dom mörka sidorna kommer när man minst anar det. En del av er kommer att fortsätta med på färden efter tunneln, andra kommer välja att kliva av här. Någon enstaka får rött kort och blir lämnad på stationen när tåget går på grund av tidigare "bedrifter".

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag står och väntar på ett tåg när jag av någon anledning börjar fundera på hur väl jag känner människor i min omgivning och dom mig.

Eller? När jag tänker efter inser jag att det enda vi egentligen vet om varandra är det vi låter andra se. Bakom maskerna snurrar det kanske en helt annan uppsättning tankar och känslor än dom vi ser.

Vi tror att vi känner en människa och vet hur han/hon fungerar tills den dagen de dolda lagren börjar synas, först lite vagt som en illusion av något som kunde varit för att bli tydligare och tydligare. Ibland tar det vi aldrig riktigt sett, eller kanske har vi egentligen sett skymtar av det men förnekat dess existens, över och människan blir som förbytt.

Vissa nya sidor kommer som positiva överraskningar och andra visar sig vara totalt avskyvärda. Oavsett vilket så förändras den bild vi skapat oss om vår omgivning och ingenting blir längre som förut.

Med andra ord, vi tror att vi vet en massa som vi egentligen inte vet ett skit om. Det känns väl betryggande?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Berättelsen om Tarzan, del 12

Jag smög försiktigt in i den mörka hallen. Allt var gammalt. Det till och med luktade gammalt. Medans jag såg mig omkring hörde jag Oskar säga "stäng dörren så att inte katten rymmer". Och just då kom en stor fet katt gående genom hallen. Han var svart och såg gammal ut han med.

Jag stängde ytterdörren och katten kom och gosade lite med mitt ben när jag smög mig vidare in i Oskars lägenhet. Jag hittade honom längst in i köket där han satt och drack kaffe vid köksbordet. "Där är du ju. Vad vill du ha att äta? Jag har lite köttbullar i kylen och en påse med nybakta bullar i skafferiet" sa han. "Bullar blir bra om det inte är något besvär" svarade jag. Oskar klev upp och började duka fram. "Jag har bara kaffe eller sockerdricka, kan sockerdricka passa Mörkrets härskare, eller ska jag kanske hellre kalla dig Tarzan?" frågade han. Jag nickade försiktigt till svar.

Bullarna var jättegoda, han hade bakat dom själv berättade han. Vi satt tysta ganska länge och bara åt. Efter ett tag frågade han "så ska vi prova med sanningen då? Var har du din mamma och din pappa?" Jag blev lite chockad men till slut berättade jag allt. "Min pappa är död tror jag, eller morsan säger det i alla fall. Han lämnade oss innan jag föddes och vi har aldrig hört något från honom sedan. Morsan är hemma med sin pojkvän några trappor ner, men dom är fulla." berättade jag, innan jag hann sluta hade jag till och med berättat om skolan och mobbingen med! Han bara nickade när jag pratade och när jag var klar sa han "jag förstod att något var fel, men du kan inte sova i källaren och din mamma är säkert orolig för dig." "Jag vägrar att prata med henne igen, hon är dum i huvudet" sa jag. "Jag förstår att du tycker det, men vi måste låta henne veta var du är ändå. Vi kan göra såhär, du får vara här i eftermiddag så kan jag följa med dig och försöka prata lite med din mamma sen. Är det okej?" frågade han. Jag kände hur tårarna ville fram, men jag höll tillbaka dom och nickade till svar.

"Bra då gör vi så" sa han. "Vill du höra en historia så länge?"

Vi satt och pratade hela eftermiddan. Oskar hade varit med om ett krig, han hade varit sjöman och sett en massa länder. Han pratade och pratade om hur det varit förr så vi glömde nästan bort att äta. Fast till slut åt vi köttbullarna från kylen, utan att ens steka dom. Vi åt dom kalla direkt ur paketet.

"Oskar, vill du vara min vän?" frågade jag lite försiktigt. "Självklart, men först måste vi ta tag i det här med din mamma" svarade han.

Kan du tänka dig dagboken? Jag har fått en vän. En alldeles egen och livslevande vän. Eller faktiskt två, katten Pelle och jag är nog faktiskt kompisar vi med.

Berättelsen om Tarzan, del 11

Jag vaknade av ett brak och någon som svor i ett förråd bredvid mitt rike. När jag vaknade till ordentligt såg jag att det lös i taket utanför "mitt" förråd och jag hade glömt att stänga till dörren ordentligt.

Den som svurit höll på och letade efter något i förrådet bredvid. Jag kröp ihop under täcket och höll andan medans jag hoppades att inkräktaren skulle bli klar snart och gå därifrån. Då hände det som inte fick hända, ljuset slocknade i taket. "Helvete" hörde jag från förrådet bredvid och personen gick iväg för att tända igen. På vägen tillbaka råkade han, för det var en gammal farbror, kika in i mitt rike och antagligen såg han mig för han sköt upp dörren helt och sa argt "kom ut därifrån annars ringer jag polisen"!

Jag tordes inte göra annat än krypa fram under täcket och gå ut.

"Vad heter du?" frågade han. "Tarzan, Mörkrets härskare" svarade jag tyst. "Vad gör du här inne" frågade han. Sen flinade han och sa "så du sitter och läser porrtidningar va?". Jag hade alldeles glömt bort tanterna på golvet. "Dom är inte mina" stammade jag.

"Jag heter Oskar sa han. Bor du här omkring?" "Nä, jag är hemlös. Morsan är död" ljög jag. "Snälla ring inte till polisen, jag har inte gjort något" "Vi får se hur det blir med den saken" sa Oskar och flinade. "Du måste vara hungrig om du inte har någonstans att bo, klockan är ju redan elva". "Ja lite" svarade jag. "Häng med hem till mig så ser vi till att du får lite mat så kan vi ta reda på var du bor sedan" sa han och gick.

Jag sprang efter honom uppför trapporna, allra högst upp gick han in i sin lägenhet och lät ytterdörren stå på glänt så att jag kunde följa efter honom in.

Berättelsen om Tarzan, del 10

Jag vaknade mitt i natten och det tog en liten stund innan jag kom på att jag fortfarande var kvar i källaren. Mörkrets härskare som kan krossa alla mobbarsvinen när han vill hade visst somnat på sin tron.

Det mullrade i min hungriga mage och dom nakna tanterna hade ju ingen mat så jag gick mot lampknappens arga röda öga och smög ut genom källardörren.

I trappen var det också mörkt men inte riktigt lika svart som i mitt mörka kungarike när jag smög upp för trappan till morsans lägenhet. Men jag brydde mig inte om mörkret. Mörkrets härskare är inte rädd för natten, han är inte rädd för någonting.

Dörren till morsans lägenhet var upplåst och inne i vardagsrummet snarkade både morsan och Pärra så jag smög ut i köket och plockade med mig en limpa och ett paket mjölk. På diskbänken fanns det en halv flaska sprit som jag hällde ut. "Ha! Det kan ni ha era jävlar" sa Mörkrets härskare tyst för sig själv.

I hallen låg morsans nycklar så jag snodde dom för att kunna låsa upp dörren till mitt kungarike om den skulle gå igen.

Innan jag gick ut igen hämtade jag dagboken och några pennor. Jag tog också med mig mitt täcke och kudde plus min stora ficklampa från mitt rum. Även Mörkrets härskare kan behöva lite ljus ibland, fast bara för att hitta saker och så.

När jag hittat allt jag behövde smög jag ner till mitt rike i källaren igen.

Dom nakna tanterna låg kvar och väntade men jag hade tröttnat på dom så jag åt lite av limpan och mjölken innan jag la mig och sov igen.

Berättelsen om Tarzan, del 9

Jag slängde igen ytterdörren och bara sprang nerför trapporna. Dom skulle aldrig mer kunna ta mig. När jag stannade såg jag att jag hade kommit ända ner till källaren och källardörren var öppen på glänt.

Jag öppnade dörren helt och innanför den var det svart som den svartaste natt. Jag stod länge och lyssnade efter ljud, både uppifrån trappan och inifrån mörkret men det var lika tyst överallt. Jag ropade "hallå" in i mörkret men fick inget svar. Försiktigt sträckte jag in handen och hittade lampknappen. Jag tände lampan och smög försiktigt in och stängde dörren.

Därinne var det en massa förråd med trädörrar. En del av förråden hade lås, men inte alla så jag kikade in i dom. Varje förråd var en outforskad värld av bortglömda skatter.jag satte mig i en blå soffa och tittade i en massa gamla tidningar när det plötsligt blev svart igen. Först blev jag jätterädd men sen kom jag på att lyset slocknar automatiskt och att det bara var att gå och tända det igen.

Lampknappen lyste som ett rött öga därborta på väggen, kanske bara fem meter bort, men mörkret var så svart att jag knappt tordes gå bort och tända det igen. "idiot" sa jag till mig själv och följde väggen bort.

Jag tände igen och skyndade mig tillbaka till soffan och tidningarna. Det var en massa äckliga nakna tanter som visade musen och tuttarna men jag kunde inte låta bli att titta mer, dom såg ju så annorlunda ut mot äckelmorsan.

När lyset slocknade igen satt jag kvar i mörkret och åt mina mackor samtidigt som ögonen sakta började se i mörkret. När mackorna var slut var inte mörkret lika svart och skrämmande länge. Efter en stund somnade jag i soffan och sov där hela natten. Vem bryr sig egentligen, dom där uppe märker nog inte ens att jag är borta. Ingen skulle bry sig om jag försvann för alltid.

I mörkret finns ingen pippande morsa, ingen som super, ingen mobbarjävel och ingen skola. I mörkret finns bara nakna tanter och skatter. I mörkret är jag kung och det jag som bestämmer.

/Tarzan, mörkrets härskare

Berättelsen om Tarzan, del 8

Hej igen dagboken, det var några dagar sen jag skrev sist. Morsan och Pärra har varit fulla så jag har inte varit hemma. Jag har faktiskt inte ens varit i skolan på några dagar.

Jag ska berätta från början.

Varken morsan eller Pärra gick och jobbade häromdagen. Dom stannade tydligen hemma och drack istället.

Jag hade en hyfsad dag i skolan och lyckades hålla mig undan hela dagen. Den enda som egentligen la märke till mig var fröken som ville prata med mig lite på rasten. Hon berättade om allt som var dåligt med att skolka från skolan och hoppades verkligen inte att det skulle upprepas annars var skolan tvungna att prata med myndigheterna. Jag ville skrika åt henne att det var sämre att vara i hennes skitskola med alla skitmobbare, men det skulle hon nog inte gillat så jag sa bara att jag förstod vad hon menade.

När jag kom hem efter skolan hittade jag morsan och Pärra nakna i vardagsrummet. Morsan låg i soffan och Pärra hade glidit ner på golvet. Överallt låg det tomma flaskor och fimpar.

Eftersom dom såg ut att sova gick jag ut i köket och gjorde mig några mackor. När jag bredde mackorna hörde jag hur det började låta från vardagsrummet. Dom hade vaknat och börjat pippa igen! Dom märkte knappt att jag var i rummet förrän jag tappade smörkniven i golvet.

När morsan såg mig sa hon bara "hej älskling, det finns nog mat i köket om du är hungrig" och sen fortsatte dom.

Jag sprang ut i köket och slet med mig mina mackor och sprang gråtande ut ur lägenheten.

Jag hatar alla vuxna. När jag blir vuxen ska jag aldrig pippa eller skaffa barn.

Jag är fan skadad på riktigt. Jag har kommit på att jag bryr mig för mycket om människor, inte alla givetvis men folk i min närhet eller andra som lyckats beröra mig på ett eller annat vis.

Långt efter att det bevisligen är meningslöst att engagera sig längre fortsätter jag att bry mig om vad som händer dem och låter dem på så vis dra med mig ner i deras egna svarta hål. Ofta utan att dom ens är medvetna om det heller.

Problemet är att jag inte kan ändra på mig tror jag, utan fortsätter att bry mig på övertid.

Frågan är bara hur länge jag orkar och vad som händer sen? Kommer jag till slut att skita i alla istället? Jag vet faktiskt inte, men det tär uppenbarligen på mina egna krafter.

Vad hade ni gjort?

Jag har inte tänkt på det så noga förräns för en liten stund sedan, men jag är nog faktiskt inte bara på skumt humör. Jag är nog på riktigt dåligt humör. Det skumma är att jag inte riktigt vet vad det är som drar ner mig men jag har varit vresig och tvär ett tag.

Jag kan identifiera vissa enskilda saker som skulle kunna vara negativa influenser, men dom borde inte ha fullt så stor inverkan på mig ändå tycker jag. Människor jag bryr mig om går igenom kriser det kanske inverkar det mer på mig än jag trott.

Det suger att vara grinig och jag försöker verkligen låta bli men ändå tror jag att jag lyckas såra min omgivning.

Skärpning för fan, det här håller inte.

Jag är på skumt humör idag... inget känns direkt kul... eller överdrivet tråkigt heller för den delen. Livet smakar som papper idag helt enkelt.

Ett ord som ploppar upp är håglös.

Shit vad jag egentligen vill vara ledig istället just nu.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

I once wished I could be more like you, doing the things You do.

Then I realized I couldn't be, anyone else then me.

So I am what I am, nothing more and nothing less.

That's me, in all simplicity.

Jag gav upp tankarna på att somna om och tänkte fördriva tiden fram till tvättstugan, eller när någon vaknar här i huset, med lite mining i WoW. Jo men tjena... Blizzards loginserver är fuckad just denna morgon och dom har ingen prognos på hur länge den så ska vara. Så lira en stund was out of the question när allt kom till kritan.

Nu vaknade iofs tanten och svamlade om treplansvilla med trevåningssäng där ungarna fick hoppa ner i sitt rum genom ett hål i taket... Me like ;-)

Hornen växer i pannan!

Man kanske skulle tappa upp ett varmt bad eller fortsätta inreda burken som Izzy ska bo i några veckor istället. Jag började igår kväll men klockan blev så mycket så jag la resten på hyllan tills idag istället. Izzy är en liten majsis som behöver bo på hotell några veckor medans hans fjälla är gräsänka och går på spabehandlingar... eller riktigt så var det kanske inte. Han är lite väl pilsk och fjällan har huvudvärk och behöver ha deras hus för sig själv en liten stund =P så självklart ställer man upp ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag vaknade precis upp mitt i en sjukt intensiv sexdröm och nu är det nog fan lögn i helvete att lyckas somna om. Inte nog med att den var intensiv, jag vaknade innan jag fick veta hur den slutade med. Snacka om antiklimax.

Det vore väl OK att kliva upp nu antar jag om det inte vore för att jag kom i säng alldeles för sent inatt så skallen bankar hyfsat bra.

Om ett par timmar ska jag ner till tvättstugan och härja med. Dessutom ska vi i helgen så smått fortsätta att återerövra vårt hem efter byggkaoset. Det har varit ett par intensiva helger så vi har knappt kommit igång faktiskt.

Nä om man skulle ställa en klocka och försöka somna om en dryg timme och se ifall huvudet hänger med bättre sedan.

Innehållet i drömmen? Nä ni, det är ju inte den inriktningen i den här bloggen så ni får allt umgås med era egna snuskiga fantasier istället ;-)

Och än en gång levererades ett innehåll utan egentlig substans!

Berättelsen om Tarzan, del 7

Tjena dagboken, nu jäklar blev morsan förbannad när hon kom hem och såg min blodiga handduk.

Hon skällde som fan när hon såg hur det såg ut i badrummet.

Jag sa att jag hade ramlat och slagit mig när jag var ute ock lekte så hon hade en lång föreläsning för mig om att jag måste städa upp efter mig när jag stökar ner och om att jag måste vara rädd om mig när jag är ute och leker.

Eller hur? Jag är nog rädd om mig, det är dom andra som inte är särskilt rädda om mig.

Efter utskällningen var hon tydligen tvungen att ta ett glas vin för att lugna nerverna, gissa hur glad hon blir sen när fröken ringer och berättar att jag gått hem från plugget då. Har jag tur hinner hon bli full innan fröken ringer så att jag kan säga att morsan inte är hemma.

Idag måste jag ägna ett litet inlägg till en av de största små personerna jag har i mitt liv.

Det handlar om en liten tjej som med besked har vuxit sig stor idag. Hon hade en väldigt jobbig skolgång och försökte sig på att slutföra den i omgångar... men av olika skäl så lyckades det aldrig bli riktigt bra. Redan när hon lämnade förädrarnas trygga hamn så kunde man se hur hon växte med uppgifterna, hon satte bo, födde barn och allt med bravur.

Denna lilla flicka har stått för en del grå hår men framförallt fyller hon mitt fadershjärta med stolthet och kärlek och idag tar hon äntligen studenten. Denna dag som hon siktat på i flera år har äntligen kommit och inte nog med det... istället för att säga tack för allt och bara helt enkelt glädjas åt att hon lyckats med det som hon en gång trodde var helt omöjligt... hon ska dessutom att läsa vidare till hösten för att specialisera sig på området.

You make me proud... so fucking proud.
I love you en hel jävla massa dotra mi.

I stole the picture from her blog.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Berättelsen om Tarzan, del 6

Efter gympan var det dags för matte och på vägen tillbaka in från lunchrasten kom Benke fram till mig med sina polare och sa "Vafan... Boris har ju inte duschat idag... han stinker lika mycket som hans alkismorsa" och hela skolgården började gapflabba =(

Så var det med den saken dagboken... jag smet hem så fort jag bara kunde så morsan lär väl få spel ikväll igen =/

Berättelsen om Tarzan, del 5

Hallå dagboken.

Jag vaknade med sjuk ångest i morse och låssades att jag var sjuk för att slippa gå till plugget, men morsan trodde inte på mig, så det var bara att gå dit.

Jag visste redan när jag gick hur dagen skulle bli.

Förmiddagen gick ganska bra även om jag såg hur dom andra fnissade och pekade när jag kom dit, men jag låssades att jag inte såg dom. Jag hörde hur Benke, en av dom tuffa killarna i klassen, sa något om mallgroda och jag antar att han menade mig. För att slippa höra mer gick jag och satte mig utanför klassrummet och väntade tills det var dags att gå in.

På rasten satt jag kvar i klassrummet och läste istället, jag tror inte ens fröken märkte att jag var kvar.

Efter rasten hade vi gympa. Eftersom det var vackert väder tyckte gympaläraren att vi skulle spela brännboll ute på grusplanen. När det var dags att välja lag valde ville inget av lagen ha med mig så gympaläraren sa att alla fick vara med och till slut hamnade jag i Benkes lag.

När vi stod i kön för att slå viskade Benke till mig att han nog skulle visa mallgrodan. Och det gjorde han :-( när Benke hade slagit "tappade" han slagträt så att det for bakåt och träffade mig på benet. Benke gjorde givetvis ett frivarv och alla hurrade, till och med det andra laget.

När det var min tur att slå suckade alla i mitt lag och dom andra skrek att dom kunde ta det lugnt eftersom jag ändå inte skulle träffa bollen. Jag valde det platta träet och alla skrattade och Benke kallade mig för Borisina. Jag träffade i alla fall bollen men när jag sprang så var det någon i andra laget som stötte till mig så att jag ramlade i gruset och skrapade upp hela knät så att blodet forsade. Gympaläraren läraren kollade på såret och sa åt mig att springa in och duscha och sen gå till syster och få såret omlagt.

När jag linkade därifrån med tårarna som brände innanför ögonlocken hörde jag Benke säga "bra gjort då blev vi av med honom".

Jag duschade aldrig eller gick till syster. Jag lindade handduken runt benet och satte mig bakom några buskar och grät istället.

Berättelsen om Tarzan, del 4

Telefonen ringde nyss och det var fröken som ringde hem till morsan och berättade att jag gick hem från plugget =( så nu har morsan haft en lång föreläsning för mig om att jag "måste ge den nya skolan en chans" att jag ska "lägga manken till för att passa in".

Hon fattar ju för fan ingenting. Jag kommer aldrig att passa in, det har jag aldrig gjort. Ingen tycker om en spinkig fjant som heter Boris. Det är en fysisk omöjlighet, det borde hon som gjort mig fatta själv. Jag gör allt för att inte synas men ändå hittar dom mig. Så har det alltid varit =(

Nu börjar allt om på nytt igen. Morsan lovade att det skulle bli annorlunda i nya skolan men dom är lika jävla dumma som dom var i den gamla. Det kommer aldrig att bli bättre. Jag vet det men jag måste "ge det en chans" som morsan säger.

Fan fan fan hon lovade ju!

Du är nog den enda som förstår mig dagboken =(

Berättelsen om Tarzan, del 3

Flytten gick bra, inte allt för mycket hade gått sönder och idag var det första dagen i den nya skolan.

Det började med att fröken presenterade mig för klassen som Boris... Boris??? Men för fan jag heter ju Tarzan! ville jag skrika... men som vanligt tordes jag inte och givetvis skrattade hela klassen åt mitt pissnamn.

- Men jag kallas för Tarzan sa jag lite tyst och då skrattade klassen ännu mer... Jävla pissråttor! Ojdå sa fröken, då ska vi givet vis kalla dig för det istället. Men skadan var ju redan skedd =( Du kan sitta där bredvid Sara, sa fröken.

Redan på första rasten började skiten... Boris... Boris... Boris är en snoris! Skrek killarna i klassen och till lunchrasten hade det spridit sig så att alla i hela skolan visste vad den nya killen hade för skitnamn.

Jag gick hem efter lunchen så nu lär väl morsan få spel när hon kommer hem från jobbet, men jag tänker fan inte gå tillbaka till den där skitskolan.

Nu börjar jag tröttna lite grann på mitt huvud... två dagar i sängen och trots att jag är på benen idag så gör det fortfarande redigt ont. Nästa gång ska jag testa migränmedicin istället och se om det kanske hjälper.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Då var Eu-valet avklarat och vi röstade in piraterna i parlamentet. Bra om ni frågar mig.

Jag övervägde ganska länge att rösta på PP jag med, men väl i vallokalen bestämde jag mig för att fler frågor än den personliga integriteten på nätet stod på spel, därför valde jag i sista att rösta på Gammelpolitiken.

Så till frågan om PP är eller inte är en nödvändighet då. Jag anser nog att dom är det. Deras motståndare anser att dom bara är ute efter illegal fildelning men jag anser nog att frågan är betydligt större än så. Den moderna människan och internet har blivit ett med varandra och konsumenterna efterfrågar mer och fler avancerade tjänster över nätet. Då är det hur galet som helst att försöka lagstadga bort "problemen" eller efterfrågan som vi väl hellre borde kalla det. Jag är övertygad om att de flesta skulle betala för de efterfrågade tjänsterna om priset var mer humant och i förhållande till vad man får, men som det ser ut idag kostar det ungefär lika mycket att köpa eller hyra den fysiska produkten i affären som det kostar att ladda ner densamma. Här tror jag att industrin skulle tjäna betydligt bättre på att erbjuda det konsumenterna verkligen efterfrågar, till skäliga priser, snarare än att lobba för brott och straff. Frågan är om skivfrsäljningen minskar för att folk laddar ner musiken eller för att det massproduceras så mycket utfyllnadsskit som de flesta ändå inte vill ha?

Jag skulle vilja påstå att PP sitter ungefär i samma sits som MP gjorde när dom tillkom. Som ungt och nytt alternativ tvingar man Gammelpolitiken att ta de nya väljarnas frågor på allvar.

Det var dock glädjande att se såväl Junilistan och Vänstern få stå tillbaka. När vi en gång för alla valt att vara en del i den europeiska gemenskapen borde vi jobba för att göra det bästa av situationen snarare än att försöka vrida klockan tillbaka.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Berättelsen om Tarzan, del 2

Tjena igen dagboken.

Morsan berättade just att jag slipper gå till plugget fram till flytten. Jag ska ändå byta plugg när vi flyttat så hon tyckte att det inte var någon mening för mig att gå dom här sista dagarna.

Fan va skönt... jag ska med andra ord bara softa och packa innan vi flyttar till Pärra. Sen börjar mitt nya liv. Morsan har hört att nya plugget ska vara en bra skola och att jag borde hitta en massa nya kompisar där. Det vore ju på tiden liksom.

Peace dagboken.

Den här månaden tänkte jag tipsa er om en, för mig lite annorlunda blogg.

Jag har nyligen fastnat för en tjej som kallar sig Alabama. Jag följer hennes liv från dag till dag och det är en salig blandning känslor som far igenom hennes kropp och sinnen. Ibland drar jag på smilbanden när jag läser hennes tankar, andra gånger känner jag hur jag får en klump i bröstet och det är nästan så att jag kan känna det hon känner. Ytterligare andra gånger så fascineras jag över hur hon helt enkelt bara uttrycker det hon tänker... utan någon som helt tanke på hur andra kan tänkas uppfatta henne.

Borderline by Alabama fastnar och jag har svårt att slita mig därifrån. Get on the train motherfuckers står det i hennes header och när man väl klivit på är det faktiskt svårt att kliva av... jag vill veta vad som händer sen... igen och igen och igen.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Jag har mig själv stt skylla egentligen... få inlägg genererar ju givetvis få kommentarer. Jossan får dock stå för veckans skummaste kommentar i inlägget om badkaret ;-)

Jossan sa
skumt värre :)

Fan vad jag saknar dig babe... det har klingat tomt i mailen nästan hela veckan =/

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Att bo i en bostadsrätt blev en helt ny upplevelse. Jag har alltid bott i hyresrätter och det har blivit några stycken genom åren med. I ett hyreshus kanske du lär känna en eller två grannar... du kanske hälsar på en eller två till men det blir sällan mer än så. Alla är anonyma bakom sina stängda dörrar.

Så var det inte när vi flyttade till bostadsrätten. Eftersom alla är delägare i fastigheten så månar också alla om att den är fräsch, alla hjälps åt att hålla ordning och när det vankas städdagar så ställer ungefär 6 av 10 upp. Om man mot förmodan inte kan ställa upp en städdag känner man sig dessutom som jordens svikare. Hur stor uppslutning tror ni det skulle vara uppe i höghusområdet där jag bor nu? Jag skulle bli förvånad om 1 av 10 dök upp faktiskt. Det är som jag beskrev här ovan... jag hälsar på en eller två av grannaran, byter en mening eller två med ytterligare någon. Men mer än så är det inte... vi är alla anonyma bakom våra stängda dörrar.

Tillbaka till ämnet. Äventyret i bostadsrätten blev som sagt en aha-upplevelse, engagerande och trevliga grannar samt det faktum att man faktist äger sin bostad gör att man ser på sitt boende på ett helt annat sätt. Ganska snabbt infinner sig känslan att här skulle jag kunna bo tills jag dör.

Det är faktist lite märkligt, när jag nu försöker rekapitulera åren i bostadsrätten så flyter episoderna ihop och jag får inte riktigt till det med vad som hände när. Sambon påstår att det är åldern men jag vete fasen. För att summera tiden med mina yngsta barns mor kan jag säga att vi hade en himla många bra år ihop. Inför min 30-årsdag så funderade jag ganska länge över livet. Jag hade på känn att det skulle komma många frågor om hur det kändes att blu gubbe så jag tänkte förekomma alla med ett färdigt svar. Det enda jag kom fram till var att barnens mor var min bäste vän (vilket gjorde sonen lite halvt besviken för han hade förväntat sig ett svar i stil med att jag kommit på hemligheten med livet). Vi är än idag goda vänner, även om hon fått lämna över stafettpinnen "bästa vän" till någon annan. Under den här tiden växte vi alla och frodades men en dag hade jag och barnens mor helt enkelt växt ifrån varandra och det enda som återstod var en separation.

Det blev början på en ny episod så jag berättar mer om det i ett separat inlägg.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Det var ganska länge sedan jag skrev något om tiden som passerat så jag kan väl passa på att fortsätta lite med berättelsen då =)

Lägenheten i Bromma är som jag avslutade förra inlägget lätt den bästa jag bott i någon gång. Jag har alltid förstått varför människor köper hus, men aldrig lägenhet. Det var fram till den dagen jag själv vart tvungen att köpa en lägenhet.

Med tanke på att den äldsta bestämt sig för att flytta hem till oss för gott så ställdes tillvaron på sin spets kan man säga. I november kom önskemålet och vi enades om att undet jullovet skulle hon flytta. Vår dåvarande lägenhet var som sagt alldels för liten för att rymma två vuxna och två barn så jakten på lägenhet började.

När vi uttömt alla hyresalternativ började vi skumma runt efter bosatdsrätter för att se om det över huvudtaget var ett alternativ. Till vår förvåning hittade vi ett par områden vi skulle kunna tänka oss att flytta till och priserna var inte allt för blodiga heller så vi gick på ett par visningar.

Redan den andra lägenheten vi kom till kändes så rätt, vi fick bra kontakt med mäklaren och kände att hit ville vil verkligen flytta och döm om vår förvåning när vi faktiskt fick lägenheten till slut. Unga och dumma som vi var hade vi givetvis inte pengar till någon handpenning men på den tiden hade bankerna pengar så vi fick faktiskt låna upp hela beloppet. Enda kruxet var att säljarna letade hus själva och kunde inte flytta ut förrän tll våren. Men den skola som vi hittat till ungjärpen kunde nås via ett par minuters bussfärd så det funkade bra för henne att pendla i ett par månader.

På våren (jag tror att det var i början av april) gick slutligen flyttlasset till vår alldeles egna lägenhet.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Berättelsen om Tarzan, del 1

Tjena dagboken. Idag är det söndag och solen skiner. Det är inte vilken söndag i juni som helst, det är min födelsedag, men det vet du väl redan eftersom du var en av mina födelsedagspresenter.

Jag blir 11 år idag och heter egentligen Boris men alla kallar mig för Tarzan. Tydligen var det någon snubbe som spelade Tarzan på film som hette Boris och det tyckte Pärra var så kul så alla kallar mig för det nu. Det är väl egentligen lika bra... för vem fan vill heta Boris egentligen?

Pärra är förresten morsans kille. Han är väl rätt så schysst när han är nykter fast på helgerna brukar han och morsan sitta nere på pizzerian och dricka bärs. Då är dom rätt så jobbiga trots att dom brukar ge mig en massa stålar för att köpa hamburgare och pizza för. Det är nog mest för att slippa ha dåligt samvete för att ingen lagar käk tror jag. Men jag klagar inte eftersom jag brukar få en hundring eller två varenda gång. Pengarna som blir över brukar jag lägga i en kaffeburk under sängen. En dag ska jag köpa mig ett periskop för pengarna.

Förresten... i veckan ska vi flytta hem till Pärras hus. Det är både spännande och lite scary på samma gång eftersom jag måste byta skola då. Men det är okej, jag vill ändå inte gå kvar i min gamla skitskola.

Nu ska jag ta och packa lite mer saker. Vi hörs snart igen dagboken.

Inatt drömde jag en riktigt lång dröm där jag fick följa en kille som hette Tarzan genom många episoder och jag tänkte i en liten serie försöka återge det jag minns... möjligen kommer det att bubbla upp fler händelser under resans gång eftersom jag minns fragment av episoderna men framförallt slutet, vilket i sig nog bör förklaras så att läsaren förstår varför berättelsen slutar som den gör.

Tarzan är som sagt en berättelse som kom till mig i mina drömmar så jag kan lugnt påstå att den är en produkt av min egen fantasi, om man nu ska kalla det fantasi. Tarzan och människor som kan komma att dyka upp i berättelsen är därför inte hämtade ur verkligheten, ingen levandes person har stått modell till någon person i berättelsen. Ändå är den nog i allra högsta grad vardagsmat för alldeles för många barn idag.

Eftersom jag kommer att teckna ner berättelsen vartefter den växer i mig så får den en egen etikett så att det går att få någon helhet för den av er som orkar följa den.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Anna-Lena Brundin pantar tomglas... precis som du och jag.

Vad händer härnäst?

Nu ni... nu är det snart helg och det med råge.

Ikväll ska vi iväg och uppvakta en tjej som tagit studenten idag. Imorgon ska vi ända tll Södertälje för resturangbesök med födelsedagsfirande dottern (hon fyller år idag, hätila ragulpr på fåtskliaben dotra mi).

På söndag ska vi slutligen iväg och se på Teater i Hagas uppsättning av Loranga, Masarin och Dartanjang. Det känns lite extra kul i år eftersom jag inte varit ute på plats en enda gång så jag har ingen som helst aning om vad dom kokat ihop i år. Samtidigt är det väl lite vemodigt att inte varit större del av processen med, men ska vi vara ärliga hade jag nog inte haft tid i år ändå. En annan kul grej är att dom fått sjukt bra recensioner.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Idag är stambytet på allvar över för vår del. Även om ingen varit inne i lägenheten på en dryg vecka så är det först idag som det tar slut när låssmeden kommer och byter tillbaka till vårt eget lås.

Snyggt bara att största lilltjejen supit bort sin nyckel, samma vecka som den ska lämnas tillbaka. Men förhoppningsvis kommer den till rätta igen.

Det är bara att inse, jag drömmer lika skumma drömmar som sambon och dottern gör, även om mina inte innehåller regndansande Gollumar eller monsterormar, men dom lämnar efter sig en känsla av verklighet och är lagom skruvade ibland för att nämnas i samma andetag som damerna här ovan.

Jag drömde om en ungkarl som hur han än försökte aldrig fick till det med någon tjej. Han var inte ful och dejtade väl så ofta, men det klickade aldrig med någon. Till slut sökte han till en realityshow på TV där han under en tid skulle dejta 5 vackra kvinnor för att eventuellt hitta sin drömfru.

I drömmen fick vi följa dejterna med dessa gudomligt vackra fruntimmer men även följa med i hans off-set liv. Dejterna var sådär vackra och sagolika som dom bara kan vara på TV men ändå fastnade han inte riktigt för någon av tjejerna, visst kunde han glädjas tillsammans med var och en men det klickade aldrig.

Det riktiga glädjeämnet för honom var en blyg tjej vars uppgift var att hjälpa deltagarna med diverse saker under inspelningarna. Ungkarlen njöt av hennes sällskap men förstod aldrig riktigt att hon var The One.

TV-serien led mot sitt slut och finalen stod i en enorm katedral där han skulle gifta sig med en av deltagarna. När han stod framme vid altaret, omgiven av dessa 5 skönheter och skulle välja en av dem fick han en glimt av den blyga tjejen bland åskådarna och allt föll på plats, han insåg att det var hon som var hans drömtjej.

Han sprang ifrån altaret och drog med sig den blyga tjejen i farten. Via TV-kamerorna fick publiken följa jakten på ungkarlen genom katedralens alla irrgångar. Till slut fann dom sin tillflykt i ett litet kapell som höll på att renoveras. Mitt bland byggställningar och förvånade byggarbetare kom TV-teamet med präst och alla andra i släptåg ifatt dem och produktionsledaren började skälla ut ungkarlen efter noter. Han höjde bara sin hand för att få stopp på gormandet, föll på knä och förklarade sin kärlek för flickan.

Det hela slutade med att dom mitt ibland färgpytsar och verktyg gifte sig och TV-publiken fick sitt bröllop även om det inte riktigt blev som man först trott.

De kvinnliga deltagarna hittade även dom andra bifigurer i drömmen, men det är en helt annan historia.