sindarinsworld.blogspot.com

Jag är lite ledsen idag men framförallt är jag uppgiven. Jag hör människor som pratar om sina drömmar och hur dom aldrig kommer att gå i uppfyllelse.

"Jag borde vara nöjd med mitt skitliv, det blir ändå aldrig bättre än såhär. Jag förtjänar inte bättre än såhär"

Nä det är helt rätt, om man ger upp och kastar in handduken så kommer det a l d r i g att bli bättre än såhär. Om man däremot kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna och säger till sig själv "jag fixar det här, jag vägrar att acceptera att livet ska stagnera till ett innehållslöst vacuum" så kan jag lova att fajten är långt ifrån över.

Nu är det visserligen upp till var och en att dra sin gräns för hur långt man är villig att gå, hur högt ribban ska sitta, om man vill nå upp till stjärnorna osv. Men drar man gränsen i det som varit kan jag inte se hur man någonsin ska komma vidare i livet.

Tack för ordet.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

När jag är sådär gammal att jag slutat arbeta och så.

Tills helt nyligen det vill säga. Jag känner en större och större längtan till mina rötter så när jag blir sådär gammal och skruttig att ingen längre vill veta av mig kanske jag ska ta och åka 'hem' istället och bli det jag innerst inne nog varit hela tiden.

Jag satt och funderade lite på det här med att förlåta människor och just att förlåta människor som gjort oss oförätter är oerhört starkt, det ger oss förmågan att gå vidare i livet istället för att bittert stå kvar och stampa på samma punkt år ut och år in.

Jag köper att man kanske inte kan förlåta allt som alla gjort i en handvändning, men med tiden mår man bättre av att försöka lägga det förflutna bakom sig. Vi kan inte ändra på det som hänt men vi kan hitta vägar som gör att vi bearbetar det och lär oss att leva med det. Det förflutna bär vi alltid med oss, tricket är att inte låta det påverka vår framtid.

Jag har nog förlåtit alla människor som gjort mig en oförätt, behandlat mig som skit, snott mitt toapapper osv, inte nödvändigtvis mano a mano, det finns trots allt människor jag har valt att sortera bort ur mitt liv av olika skäl men jag låter inte det dom gjort mig påverka vart jag är på väg idag, i morgon, om en vecka osv. Den mest smärtsamma och längst pågående av mina upplevelser förlät jag efter människans död, men det gjorde att jag kunde fortsätta med mitt liv utan att längre bli påverkad av just det förflutna. Jag har till och med förlåtit människor som egentligen inte förtjänade det, men å andra sidan, dom är tvungna att leva med sig själva varendaste dag vilket jag givetvis numera slipper och det är straff nog kan jag tänka.

Så vad jag egentligen ville säga var att ni bör hitta kraften i er själva att faktiskt förlåta er omgivning, det är förlösande för båder er och dom ni inte kommer vidare på grund av er historia i hop.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

En fördel med att vakna så tidigt är att man får en chans att byta några ord med två av dm mest underbara människor som finns och dessutom i realtid.

Fan vad jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna få bli omhållen av dom på riktigt, få sitta och bara njuta i deras närhet. Äntligen få bli barnet som växte upp för fort. Dom kompletterar verkligen mitt liv med en del som saknats i större delen av mitt liv. Jag är ganska nöjd med min tillvaro och den jag blivit, men vissa saker har jag missat helt och hållet.

Jag kommer på mig själv att stå och le över hur förbannat underbart livet kan vara ibland.

I'm on the top of the world

Kan det inte bli April snart, närmare bestämt runt den 7-8:e?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

På sistone har jag tänkt en hel del på hur det skulle ha kunnat vara om min mamma aldrig flyttat tillbaka hit när jag var fyra. Hur hade livet sett ut om jag hade fått ha kvar min amerikanska släkt under alla dessa år istället för den svenska. Vem hade jag blivit istället?

Frågor som aldrig får ett svar men funderingarna finns kvar ändå.

Men nu blickar vi framåt mot den framtid som kommer emot oss i 110.

Okej Gud, bruschan. Vi fattar att det är du som kontrollerar vädret men du ska veta att jag faktiskt uppskattade att det börjar bli barmark och att våren var i antågande.

Så... hur i helsefyr tänkte du nu?

Gör om, gör rätt!

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

För någon vecka sedan hade jag inte en tanke på att söka upp människor från det svunna jaget men efter att jag fått kontakt med min familj igen så kommer jag på mig själv att fundera på vad den och den personen som jag kände för 25-30 år sedan gör idag.

Vad hette alla klasskamraterna osv =P

Jag börjar nog fasen bli till åren nu =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Vi hade sällskap med en bekant som är kokerska på ett dagis imorse och hon berättade att hon på c:a 70 barn och 20 vuxna hade en budget på dryga femtusen i veckan. Det låter ju inte så jättemycket förstås men det blir värre, kommunen hon jobbar i har avtal med leverantörer som i många fall är dubbelt så dyra som maten kostar i detaljhandeln!

Inte undra på att det dras in mer och mer i barnomsorgen när dom betalar ockerpriser till sina anvisade leverantörer.

Skärpning. Gör om, gör rätt kommungubbar!

Ta hand om er och era loved ones.

Jag är fortfarande lite tagen av helgens händelser. För ovanlighetens skull hade jag problem med sömnen inatt, idag kan jag dock härleda sömnsvårigheterna till helgens aktiviteter. Det snurrade på som fasen i skallen så sömnen ville inte riktigt infinna sig igår kväll när jag gick och la mig.

Lite roliga idéer kom jag dock fram till under nattens tidiga timmar. Vi får se vad och om det blir något av dom i framtiden.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag har sagt det förr men det tål att sägas om och om igen, i själva verket tycker jag att man inte kan säga det nog mycket.

Jag har en del av dom finaste människorna som blivit satta på denna jord runt omkring mig. Människor som stöttar, som pushar, som lyssnar, som bara finns där och vaktar min rygg.

Människor som alla borde ha i sin ringhörna när det börjar blåsa kallt om öronen.

Jag tänkte göra en lista men jag vill inte med risk att glömma någon i brådrasket. Jag tror att ni är medvetna om vilka ni är ändå, om inte så tro mig, jag tänker påminna er om det om och om igen.

Tack för att ni finns och tack för ert stöd och era inputs, utan er vore jag bara hälften av den jag är idag.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ni som var här igår såg att jag hade hittat min släkt på FB. Nu har det gått ett dygn sedan dess och jag har hunnit utbyta ett flertal mail med mina fastrar och dom är eld och lågor =)

Jag kan inte nog beskriva känslan för er att se människor ur ett glömt förflutet sakta vecklas upp inför mina ögon. Det är nästan som att sitta på första parkett när Alladin gnider på flaskan. Allt blir påtagligt och verkligt på ett sätt det egentligen aldrig varit förr.

Min yngsta faster (som är 50 nu) sa att det kändes som att vara ett barn på julafton för att vi hade fått kontakt igen. Och jag kan bara hålla med, minst 25 år rinner av mig när jag "pratar" med henne och jag känner mig som 15 på sin höjd.

Min äldsta faster har jag inga minnen av annat än det som berättats för mig genom åren men det är lika kul att få höra om hennes familj och se hennes genuina glädje över att vi har kontakt. Hon minns ju trots allt mig "på riktigt".

Jag har även sett livstecken från min pappa, han har skrivit en trevare till mina barn och som förälder är jag i sjunde himlen när jag ser hur banden knyts ihop igen, två generationer som levt vitt åtskilda i så många år får en möjlighet att lära känna varandra.

Som barn, och det är precis så jag känner mig stundvis kan jag bli lite besviken. Jag hade hoppats på samma svallande känsloreaktion som den jag själv fick och att han skulle kastat sig över datorn och skrivit 100 långa mail. Det har han inte gjort än och barnet i mig känner sig ganska ensam och övergiven. Förmodligen är det en väldigt överdriven känsla med, det finns säkert en miljon anledningar till varför han inte mailat mig än. Jag har t ex inte analyserat tidsskillnaden, vad var klockan där när han kom online? Kanske behöver han lite tid att smälta det som faktiskt skett? Varken han eller jag har någonsin varit duktiga på att hålla kontakten så det är inte bara den enes fel att vi tappade bort varandra igen för ett tiotal år sedan. Ska jag vara riktigt ärlig har jag för mig att den som senast gjorde en trevare var han och jag missade att skriva tillbaka.

Mitt vuxna jag ser många anledningar, men barnet gråter nog en skvätt när ingen ser på.

Mitt vuxna jag gläds åt att ha funnit mina fastrar som jag knappt träffat eller minns och barnet undrar hur lång tid det tar innan pappan hör av sig.

Nu blev det lite melankoliskt det här och det är nog lite fel, på det stora hela är jag överlycklig för allt som hänt de senaste två dygnen. En dröm har faktiskt kommit att uppfyllas även om hela jag inte ser det just nu.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det senaste dygnet, eller faktiskt bara halva om man ska vara helt ärlig men det är ju inte över än, har varit ganska så omvälvande. Quite breathtaking skulle man kunna säga.

Ni som känner mig vet hur avig jag alltid varit till fenomenet Facebook och bara för ett par dagar sedan gick jag ju med som ett experiment, inte så inriktat på nätverkande som för att undersöka möjligheterna FB erbjuder ett modernt företag som kontaktyta.

Fine så långt.

Nu kommer början på det som verkar vara en solskenshistoria och som gjorde mig mållös inatt (några av er kommenterade det, andra såg det inte men det gör inget).

Dom av er som känner mig IRL eller som på något annat sätt haft en mer offline kontakt med mig vet att mitt namn inte är speciellt vanligt, därför hittar ni mig bara som Sindarin på nätet med. I mitt hemland är det däremot inte lika ovanligt, i själva verket är det ungefär lika vanligt som exempelvis Johan Andersson (kanske något ovanligare, men you get the picture).

I natt satt jag i alla fall och browsade mitt pappas namn på FB, vilket heller inte är sååå ovanligt, FB erbjöd fler än 300 träffar om jag inte missminner mig och jag hade egentligen ingen större tilltro att han skulle finnas där men jag hade inget bättre för mig så jag satt och bläddrade lite bland bilderna.

Efter en ganska liten stund fastnade jag för en äldre herre som faktiskt skulle kunna vara han *omfg* men vi har inte träffats på 14 år och det kunde lika gärna varit någon annan så jag kikade lite på människorna i hans nätverk istället och ett ansikte drog till sig min uppmärksamhet, en tjej som var så otroligt lik den kusin jag träffade första gången för 14 år sedan.

Kunde det verkligen vara dom?

Jag spanade vidare och där, ett namn och ett foto av ett äldre par. Förnamnet stämmer och min ena faster är faktiskt gift med en färgad (inget fel i det men det var inte helt vanligt att människor gifte sig med en annan hudfärg på den tiden dom gifte sig).

Damn it det måste ju vara dom...

Sen hittade jag min andra faster och även om bilden var fruktansvärt grynig så visst måste det ha varit hon... Kusinen och hom bodde dessutom i samma stad i RÄTT delstat.

Jag mailade till min pappa, min kusin och min faster och sen kunde jag inte göra så mycket mer på grund av tidsskillnaden. När jag vaknade för att gå på toaletten vid 6.30 kunde jag inte låta bli att kolla i mobilen ifall jag fått svar och där fanns dom, två nya meddelanden från min faster och min kusin.

Jag vet inte om jag kan beskriva känslan för er men mitt inre är fast i ett vulkanutbrott av känslor, det rinner en tår från mitt ena öga (än så länge, ge mig lite tid så rinner det nog från båda). En familj som jag mer eller mindre förlorat än en gång finns på ett tangentbords avstånd på det gudsförgätna Facebook.

Det som började som ett socialt experiment kommer nog att stanna kvar för gott.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Efter ett par timmar igår har jag gjort följade upptäckter.

FB är förbannat rörigt. Det känns nästan som om programmerarna kanske fått sparken eller något. En annan störande grej är det här med händelser. Visst är det smutt med en flagga som informerar dig att du har ex antal händelser men efter att ha kollat den första försvinner den ju. Stört!

Nåja, jag har ett par positiva upplevelser med. Det går förvånansvärt fort att ladda upp bilder svara på kommentarer osv. Dessutom stötte jag på en gammal vän som jag inte hört av på flera år, en annan väns syster hörde av sig för att nämna ett par saker.

Lite besviken är jag dock så här långt. Med tanke på att människor tappar bort sig totalt, glömmer gå till jobbet osv hade jag förväntat mig något riktigt explosivt men det verkar på sin höjd vara lika spännande som ett tomtebloss efter ett par timmars användande.

Ja då har jag gjort det, som förmodligen den siste kvar på jordens yta har jag eggat mig på Fejsbuck för att undersöka möjligheterna att använda det på ett mer professionellt sätt, men efter 10 minuter undrar jag vad tjusningen egentligen är, jag har inte sett något så rörigt sedan den tiden när småpåvar skapade egna communitys till höger och vänster i protest för att dom inte fick bestämma på mer etablerade hak.

*burr*

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Vad ska mn som företag satsta på i framtiden? Ska man registrera en företagssida pä Facebook, Twitter osv.

Än så länge har det varit riktigt intressant i alla fall och jag har sakta insett att jag nog måste undersöka marknadsnyttan med sociala medier som Facebook lite närmare.

Jag är fortfarande anti FB som person men i arbetet kanske det ändå inte går att undvika i längden.

Frågan är vad skeptikern i mig ska tycka om det...

Den här veckan tänkte jag ta upp en gammal ovana och lyfta fram en kommentar från veckan som gått (egentligen är den väl två veckor gammal men vi skyller på sportlovet som kom emellan). Ni kommer inte bara att få en kommentar utan två, bara för att den andra så fint beskriver den unge herrn som han är just nu =)

Båda kommentarerna är hämtade ur den här tråden Vilken bild får ni?

Först ut är den exceptionella Simmelimaka vars funderingar på livet ofta är ganska så träffsäkra, jag är inte helt hundra på att hon träffade rätt helt till 100 procent, men jag kan lova att jag växte ett par cm i stolen när jag läste den.

Simmelimaka sa:
Oj.
Jag ska försöka.
Tror du är mycket vänlig. Varm. Empatisk. Men en längtan att få komma närmre än du faktiskt är.
Lite drömsk, njutningsmänniska.
Fantasirik.
Tror också att du är lite av en dubbelnatur, att du vågar ge mer av dig själv och dina vänliga sidor här bland oss i bloggvärlden.
Tror också att du ser bra ut.
ATt du är van att umgås med kvinnor. Kan språket liksom.
Och så tror jag att du är en trofast typ, att även om tanken skulle locka dig, skulle du inte...svika. Eller överge.
Du är en fin man, helt enkelt. Med massa kärlek.
kram

Nästa "kommentar" kommer från den otroliga lilla prins prutt (via hans mamma Nathalie, som tillika är min äldsta)

Vincent sa
- Är morfar snäll?
- Nä, han är gammal. Han är inte snäll idag.
- Men är morfar tokig då?
- Aa, tokig.
- Är morfar... Snygg?
- Nej. Han är gammal.
- Är morfar gullig?
- Nej.
- Tjafsar morfar?
- Nejdå!
- Men är morfar snäll då?
- Nej. Nu räcker det.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Så då var det sagt.

De senaste två veckorna har jag lidit av sömnproblem. Jag somnar oftast ganska fort och sen sover jag 2-3 timmar, men sen börjar problemen. Jag vaknar mitt i natten och kan helt enkelt inte somna om utan ligger och vrider på mig tills det slutligen är dags att kliva upp. I bästa fall lyckas jag slumra lite under tiden.

Även när jag är ledig är det samma sak. När resten av familjen kliver upp någon gång efter tio har jag redan varit vaken 3-4 timmar. Visst, det är skönt att hinna ta ett bad i min ensamhet eller köra en diskmaskin osv, men det börjar ta på krafterna att aldrig få mer än en halv natts normal sömn.