sindarinsworld.blogspot.com

Jag kan inte låta bli att förundras över hur småaktiga och otroligt infantila människor ofta är i sitt sätt gentemot varandra. Skit kastas besinningslöst till både höger och vänster.

"Han sa så då måste jag svara med detta!"
"Hon skrev så om mig därför skriver jag något värre om henne!"
osv osv

Om en hink skit kastas på en person måste givetvis två kastas tillbaka som hämnd. Sen kan man sitta och kommentera hur ens motpart är tre år i söndagar samtidigt som man slår sig själv för bröstet. Men frågan är... vem är egentligen mogen eller omogen då?

Min personliga reflektion är att människor borde stanna upp och se på sina egna handlingar, sina egna ord och fundera på vilken del man själv tar i en konflikt snarare än att beskylla allt från köldgrader på vintern till sjunkna skepp i Bermudatriangeln på sin omgivning, kanske skulle en och annan aha-upplevelse infinna sig.

Remember... it takes two to tango, but only one to walk away.

Tänk om all den energi som läggs på hat och tjuvnyp istället lades på att göra gott, vilken betydligt bättre värld att leva i vi skulle ha. Men, människor är tydligen bara människor när allt kommer omkring.

Nu tänkte jag slänga ut något så okonventionellt som min önskelista såhär inför jul och födelsedag =)

I år önskar jag mig:
Fred på jorden
Glada barn
Guitar Hero III för Nintendo Wii
Fred på jorden
En rökfri tant
Extra guitar till Guitar Hero III
Fred på jorden
Mat till jordens barn
Star Wars Lego I+II till Nintendo Wii (tack godingbäbisar för att ni hörsammade er fader) =D
Nämnde jag fred på jorden?

Hörde jag God Jul? ;-)

Edit: Mina barn är bäst =D

Om jag inte räknar helt galet är det inte längre än så kvar till jul, men det är lugnt jag börjar få grepp om dom viktigaste detaljerna faktiskt. Om man bortser från alla jobb som ska göras på vägen och alla sena kvällarna för att hinna med desamma, så har jag faktiskt planerat för typ 95% av alla julklapparna redan, varav en del av dom redan är inköpta eller beställda med. Semestern mellan jul och nyår är beviljad och spikad alla flyttar på jobbet till trots.

Såfort det blir december fyller jag upp winamp och mp3-spelaren med julmusik och så bär det av med sista racet inför julen. Då ska det pytas, granen ska upp, fler julklappar bockas av från listan, klappar slås in och läggas under granen osv osv, men som sagt så löser det sig.

Det blir en jul i vårt hus i år med undrar bara vad den traditionella otraditionella julmiddagen ska bestå av i år?

Grabben kom förresten med en helt underbar motivering till varför han skulle tillbringa julafton hemma hos mamman och komma till pappan på juldagen (och tillbringa veckan där). Hos mamman serveras traditionell julmiddag med allehanda tillbehör, hos pappan (vilket nästan får antas vara jag) käkar man en god middag bestående av något helt annat än sillar, skinkor, köttbullar osv. Så för att få äta av all julmaten tillbringar han julafton hos modren, för han vill ha eländet, men han vill gärna slippa äta resterna fram till nyår så därför var det perfekt att åka till pappa efter julafton =)

Han är inte så dum den =D

Sitter här och lyssnar på ett för mig relativt nytt favoritband i form av holländska Within Temptation när jag hör en strof som passar som handen i handsken på ett par av mina vänner och vad jag skulle vilja säga till dom (och försöker så gott det bara går ska gudarna veta).

See who I am,
break through the surface.
Reach for my hand,
let's show them that we can
free our minds and find a way.
The world is in our hands,
this is not the end.

Fear is withering the soul
at the point of no return.
We must be the change
we wish to see.
I'll come into your world,
see through your eyes.
I'll try to understand,
before we lose what we have.

Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. Hjärnaktiviteten kan trots detta dock periodiskt vara mycket hög. Sömnens funktion är inte helt utredd, men mycket pekar på att det är en återhämtningsperiod då kroppen kan vila och läka medan hjärnan bearbetar intrycken från föregående vakenhetsperiod. Råttor som helt hindras från att sova dör inom ett par veckor. Den direkta dödsorsaken är oklar, men tros hänga samman med en allmän kollaps av immunförsvaret.

Källa: Wikipedia, denna outtömliga källa av förståsigpå (om inte alltid helt oifrågasatt - Denna artikel eller detta avsnitt innehåller ifrågasatta faktauppgifter)
------------------------

Sova är bra har jag hört, ibland känner man sig som råttorna dock

Sitter här och läser debattinlägg på Aftonbladet.se och frågan gäller huruvida den nya regeringen skött sig eller inte. Människor drar upp det ena och andra exemplet (varav en del misstänkt rena skrönor) om skräckväldet regeringen skapat.

Jag tänker faktiskt låta det vara osvuret om jag tycker att dom gjort ett bra eller dåligt jobb, vissa saker är riktigt bra och andra förmodligen mindre bra en del skulle kunna vara bra i ett längre perspektiv osv. Det man bör se till är ju som alltid helheten anser jag. Vad gör våra politiker för Sverige, idag, imorgon och vem tar ansvar för det som varit?

Det mest intressanta med att följa en debatt med människor som anser sig sitta inne med alla svaren, märkligt nog är svaren dessutom olika beroende på vem som levererar dem med, så landar det nästan alltid i "vad gör/gjorde/tänker dom om detta?" Ofta rör det sig om frågor/saker som satts i rörelse långt innan av helt andra politiker och som dom som sitter vid makten idag (alltid idag) får ta åt sig äran eller skiten av.

Oavsett om vi ska styra skutan Sverige till höger, i mitten eller till vänster så är tyvärr svensken i sig väldigt otålig och röstar helt och hållet med plånboken idag (alltid idag som sagt). Lovar parti A att höja barnbidraget med fem kronor har dom automatiskt lockat till sig XX% av alla barnfamiljerna, sänker B fastighetsskatten 1% får dom XX% av villarösterna osv osv. Men vad blir slutnotan när man sumerar alla sänkningar och höjningar? Och hur lång tid tar det att genomföra en förändring? Jag börjar tro att svensken vill ha allt serverat på ett fat inom 48 timmar efter valresultet, annars gör dom sittande ett precis lika dåligt jobb som föregångarna. Det mina vänner är summan av kardemumman.

Personligen tror jag att jag i nästa val kommer att lägga min röst på det parti som verkligen vågar blicka längre än de första 48 timmarna och stå för det. Idag agerar våra politiker utifrån vad som är genomförbart på 4 år, efter det kan ju faktiskt dom andra komma till makten och ägna kommande 4 år åt att riva upp alla beslut så varför lägga tid och energi på ett längre perspektiv.

Minns ni hela y2k-problematiken? Någon annan tar över och löser problemet senare.

Eller kanske inte så kul alls dårå.

Ungarna var över en snabbis mellan lördag och söndag (grabben kom förvisso redan i fredagskväll för att han skulle kunna spela match 20.30). Eftersom dom åkte hem tidigt idag vid 11 och tant Evil med ungar dragit till finland över helgen så passar man helt sonika på att jobba och försöka komma ifatt en aning med allt som bara ligger och ligger och som för övrigt måste vara klart nu till veckan.

Så sedan 14.30 sirkus pirkus har undertecknad suttit på sin arbetsplats och häckat.

Finns det roligare nöjen att fylla sin söndag med så säg =)

Förkylning
Snuva, hosta, svullna slemhinnor bakom näsan, sväljsmärta, heshet, varierande grad av feber. Snuvan är först klar, sedan färgad vilket inte behöver vara tecken på bakteriell infektion. Ofta också värk över näsrot och panna pga slemhinnesvullnad. Barn får ofta nattlig hosta. Varaktighet 7–10 dagar.
Tätt återkommande förkylningar kan vara stressrelaterat med påverkan på immunsystemet!

Källa: fass.se
-------------------------------------

Life´s a bitch when you're really sick

Stress
Stress är en instinktiv försvarsreaktion som alltid funnits hos människan. Den kan liknas vid att kroppen slår på alarmsystemet. Om stressen blir långvarig kan kroppen ta skada. Därför är det viktigt att du tar dig tid att varva ner för att kunna återhämta dig. Kontakta din vårdcentral om du har svårt att varva ner eller om du har stressrelaterade sjukdomar.

Källa: Vårdguiden
-------------------------------------

Det är för jäkla mycket just nu... allt ska vara klart igår och tiden räcker inte till... Tur att man har en och annan kväll att ta till... Blä

ser jag fram emot en väns författardebut... såfort jag vet namnet på omslaget OCH det förlorade kapitlet kommer åter det vill säga =)

Idag tänkte jag återge en gammal historia där jag själv tycker (om jag får tillåtas att skryta... och egentligen, what the heck... det är ju min blogg eller hur) att jag fick till en rätt så bra metafor.

En gammal bekant och jag satt och diskuterade vikten av att ibland lätta sitt hjärta och bara få låta saker flöda ut för att på så vis bearbeta otrevliga och jobbiga saker som hänt/händer och som dessutom satt sina spår på den person man blivit. Inte helt oväntat talade jag för det hela och hon emot. Hon ansåg att man kunde lägga saker bakom sig hela tiden och aldrig bekymra sig över dem, efter ett tag kom man ändå inte ihåg alla jobbiga saker som hänt, dom var historia helt enkelt.

Mår du bättre av det frågade jag och fick inte oväntat till svar att det spelade inte så stor roll. Här kommer nu metaforen (bara utifall du som läser skulle undra)

Om man varje dag tar upp en liten sten och stoppar den i sin ficka så kommer man ganska snart inte att minnas hur varje enskild sten ser ut eller hur den kändes heller för den delen, men sakta men säkert kommer byxorna att tyngas ner, dag för dag ända tills man antingen börjar tömma sina fickor eller byxorna helt enkelt går sönder.

Möjligen verkar det lite halvknepigt att likna själen/hjärtat eller vart man nu stoppar sina minnen och erfarenheter vid en ficka full med stenar men om man suger lite på liknelsen så är den inte så dum. Om man fortsätter att proppa sin själ (eller valfritt ord för den essens som vår själva existens består av) med plågsamma minnen utan att någonsin stanna upp för att bearbeta dem så dukar man till slut under, fullkomligt och brutalt av tyngden man fyllt själen med. Enda sättet att kunna kravla sig upp till ytan igen är genom att lätta lite på den barlast man konstant går och bär omkring på. Hur är högst individuellt men om man kategoriskt struntar i det kommer till slut allt att gå käpprätt åt pipan.

Det är helt sjukt men jag har verkligen fastnat för textbaserade onlinespel. Det värsta är att dom egentligen är så händelselösa. På den tiden man spelade CS varenda dag, eller D2 med för den delen så h ä n d e det i alla fall saker, gubbar sprang runt och sköt på varandra eller slog ihjäl monster i realtid och framförallt dit man förde dom men mus och tangentbord. I ett textbaserat spel så sker visserligen saker i realtid men i n g e n t i n g händer egentligen. Om jag skickar iväg ett rymdskepp tvärsöver galaxen startar en klocka och på dom 3 minuterna det tar för mitt rymdskepp att passera galaxen kan jag inte göra n å g o n t i n g annat i spelet =) Lik förbannat är spelen fascinerande i all sin enkelhet =)

Basti... du får I N T E klicka på någon av länkarna =P

DarkPirates är ett spel där man är en rymdpirat som åker runt i galaxen och slåss med andra rymdskepp
Battleknight är ett riddarspel där man ganska snart ger sig in på en bana som ond eller god riddare
Bitefight är den ständiga kampen mellan vampyrer och varulvar (inspirerad av Underworld skulle man kunna tro)
Knightfight är ett annat riddarspel mycket snarlikt det första
Techwarrior är ett spel som går ut på att styra runt robotar som slåss med varandre

Idag tänkte jag fastna lite i allvaret. Oftast när och om det skrivs i min blog handlar det om iaktagelser och funderingar eller rena rama ordvrängerier, men det finns en betydligt djupare sida där många av mina erfarenheter samlats. Där jag vrider och vänder på livet dess skeenden och vad som kommer ut av dem. Ofta resulterar även dessa funderingar i mer eller mindre tänkvärda slutsatser och idag tänker jag dela med mig av en del av dessa så kallade slutsatser.

Rubriken säger; "Var dig själv, var ärlig och stå för den du är". Det är väl ingen konst säger du men smaka en stund på orden och se om dom stämmer på dig själv och ditt eget liv. Är du dig själv? Vad innebär det och VEM är det du är när du är dig själv? Är du ärlig? Mot vem i sådana fall? Omgivningen eller dig själv, eller det ena kanske inte utesluter det andra? Slutligen, vad innebär det att stå för den man är?

För min egen del kan jag villigt erkänna att det nog tog mig närmare 30-35 år innan en del av dom här funderingarna började trilla på plats och då kunde formuleras med påtagliga innebörder. Härifrån kan det mycket möjligt tänkas att en hel del klichéer dyker upp, men det är bara för att jag finner en hel del sanning i dessa påståenden och att dom verkligen är aplicerbara på mitt liv och hur jag ser på det, detta är också första och sista varningen så känner du igen ett uttryck eller påstående längre fram är det med största sannorlikhet "lånat".

Vi börjar att smaka på ordet ärlighet. Att vara ärlig är A och O och då pratar jag framförallt om att vara ärlig mot sig själv. Att vara ärlig mot andra i så lång utsträckning som möjligt tar jag som en självklarhet och det funkar allt som oftast, ibland använder även jag mig av någon vit lögn eller undvikande att skriva en alltför grym sanning på någons panna dock. Men nu pratar vi om att vara ärlig mot sig själv. Vad innebär det att vara ärlig mot sig själv då? Jag vill hävda att vara sig själv i alla lägen är att vara ärlig mot sig själv. Att respektera sig själv är att vara ärlig likaså. Hur många gånger under vår livstid har vi inte ljugit och förnekat saker för oss själva? Det kan vara stora som små saker men likväl, om vi kategoriskt undviker att se sanningen i saker som sker runt om oss så lever vi helt eller delvis i en lögn. Att ljuga för sig själv är i min mening att inte respektera sig själv. Alla människor vill vi dessutom bli respekterade av vår omgivning, inte för att vi slår hårdast utan för att vi är värdiga andra människors respekt, men varför skulle andra människor respektera oss om vi själva inte gör det?

Ett annat sätt att både respektera dig själv som andra är att inte dömma människor i förväg, jag vet att det ibland är svårt men tänk på att genom att fördömma andra fördummar du dig själv. När du dömmer ut någon i förväg, vare sig det beror på samhällsklass, rykten, hudfärg eller vad det än månne sätter du på dig skygglappar och stänger dörrarna för alla andra intryck. Människor får aldrig en rimlig chans att visa sina värden om man redan i förväg dömt ut dem. Snacka om vem som framstår som dum när någon man dömt ut visar sig vara värd så mycket mer än man trott i förväg.

Såsom man vill bli behandlad själv ska man behandla andra. Det finns en form av harmoni i just den frasen, för vill man bli bemött med kärlek, respekt, omtanke, ärlighet osv så är det på just det vis man ska bemöta sin omgivning. Nu pratar vi om att vara sig själv igen (vilket förvisso förutsätter att sådana känslor ryms i den egna kroppen då). Ibland händer det att man misströstar och funderar på varför man ska hålla på att bemöta andra med respekt, omtanke osv när en del till av dom man bemöter på vad vi skulle kunna kalla ett positivt sätt inte ens behandlar oss likadant tillbaka. Visst kan det vara tufft och sådana människor brukar oftast passera våra liv ganska snabbt, men genom att ändå fortsätta att vara sig själv, ärlig, omtänksam och allt annat som ryms i detta positiva sätt så utstrålar vi vilka vi är och andra människor med liknande kvalitéer som våra känner igen signalerna och ger oss feedback i form av omtanke, respekt mm. Man kan välja att se det som en belöning för att man är den man är helt enkelt. Erkännandet kan komma från dom mest oväntade håll men likväl är det just ett erkännande, någon ser våra inre kvalitéer tack vare att vi är ärliga och framförallt för att vi är oss själva.

Jag tänker avsluta detta inlägg med slutfrasen att stå för den man är. Alla människor är unika men samtidigt är vi förvånandsvärt lika. Vi kommer inte alltid att tycka likadant, vi känner inte likadant. Jag kan t ex älska två vänner som hatar varandra som pesten, men ingen av dom blir mindre värd för mig, här där jag står i mitt liv idag. Genom att inte förneka den man i grund och botten är så tycker jag att man förtjänar all respekt. För även om jag inte alltid tycker som du så respekterar jag dina åsikter eftersom dom är dina och dom kommer inifrån dig.

Nano, nano

Jag måste bara ta en stund här i natten och skriva ett par rader om en av dom människor som genom åren imponerat på mig mer än de flesta andra.

Min älskade dotter N (klart jag älskar mina andra barn med), jag säger det alldeles för sällan till henne, men jag älskar henne av hela mitt hjärta och hon imponerar på sin gamla pappa mest hela tiden. Hon och S har axlat sina roller som nyblivna föräldrar och vuxna människor med sådan övertygelse att jag som förälder inte kan känna annat än stolthet och en enorm tillit. Jag är övertygad om att allt dom tar sig för kommer att lyckas.

Det känns som om det var igår hon tultade runt och kastade blöjor nerför trappen och nu är hon en vuxen liten kvinna med ansvar inte bara för sig själv utan även för lilla guldklimpen. Tiden har ibland gått plågsamt sakta men mest har den gått alldeles för fort, men det är helt OK. Hon har utvecklats till en enastående människa som jag är stolt över att känna och kunna säga att hon är min, jag var med och gjorde henne.

Love you always and forever.

Idag lördag (läs igår med tanke på den sena timmen) döptes lilla guldklimpen. Morfar med sambo lyckades med den enorma bedriften att smita in hela 4-5 minuter innan tillställningen skulle dra igång.

Varför? Jo för att när vi tankade bilen ungefär halvvägs till dopet insåg vi att presenten låg kvar hemma på vardagsrumsbordet. >:( Kunde den inte kommit på själv att den skulle med och lagt sig i anslutning till ytterdörren? Va va va??? Nä där låg den försmädligt och väntade på att vi skulle göra bort oss. Nåja det var bara att vända om, köra fort fort (filåt fabbo polisen) och sedan påbörja resan tvärs över stan på nytt.

Nåväl, lilla guldklimpen skötte sig exemplariskt, visserligen lite sliten av sin förkylning men han skrek inte en endaste gång under hela dopet, inte ens när prästen nödvändigtvis skulle doppa skallen i vattnet (ja inte sin egen utan guldklimpens). Han satt på mammas arm mest hela tiden och spanade runt i kyrkan och undrade förmodligen vad det var för konstigt ställe han kommit till. Han lyckades till och med somna på mammans arm när hans moster sjöng så vackert.

Sedan följde fika med presentöppning och det var det hele =)

Puss på Moffas lilla guldklimp, du är bäst på att döpas helt enkelt.

Eftersom jag har så otroligt lite att stå i har jag kommit på ett nytt sidoprojekt jag ska försöka plita ihop. Vår leverantör av akvarietillbehör tyckte att vi måste ta och maila nån bild på hur det ser ut hemma med/i alla akvarier. Jag ska banne mig slänga upp en liten sida med alla våra akvarier, teknik, invånare osv osv.

Japp det ska jag... snart... ska bara först

Ja det var ju också en rubrik på dagens inlägg som förövrigt är helt malplacerat, dels för att ingen Kerstin kommer att avhandlas i inlägget och dels för att... ja för att det bara är så.

Innan vi lämnar Kerstinarna helt åt sitt öde kom jag dock att tänka på att min arma mor faktiskt heter så, ja nu går jag väl inte direkt och glömmer bort vad folk heter hela tiden det var bara en reflektion över att jag faktiskt känner en sådan och att inlägget KUNDE handlat om henne... sådeså.

Men så var nu dock fallet inte som sagt.

Nä nu är det dags för lite gnäll tror jag... Vad ska jag bli när jag blir stor tro? Jag har ingen egentlign lust att fortsätta på Strulkontoret No 1 längre, men vad ska man göra istället? Kan inte någon med ett magiskt trollspö (till skillnad från dom ickemagiska spöna) komma och vifta lite mystifistiskt med sitt spö (ja det magiska då) och helt sonika trolla bort mig härifrån och se till att jag hamnar på Kontoret med Guldkant och Mycket Lyckliga Medarbetare. Kontoret som styrs av Räknenissarna Med Mycket Små Hjärnor känns inte helt attraktivt längre, för att inte tala om att det är särdeles och totalt oattraktivt.

Ibland önskar jag att jag vore en Mycket Modig, eller om man hellre vill uttrycka det Mycket Korkat Dumdristig person som bara släppte taget och lät vinden fånga mig och föra mig dit den vill. Men inte jag, det ska planeras, ekonomin ska tryggas (nu lät jag som en supersparare vilket jag är långt ifrån, även om jag för nästan första gången i mitt vuxna liv dock lyckats lägga undan några kronor de senaste tre måndarna... heck det kanske rent av skulle räcka till en T o R biljett till Säffle) och man måste ta i beaktande vad omgivningen skulle tänka om en... fan tillå me omgivningens omgivning kunde ju få för sig att tycka till om tilltaget lixom.

Nåja det lär aldrig hända, jag förblir en grå liten nertrampad individ som skriver av mig i en föga läst blogg.

Japp... so let it be written, so let it be done.

Nuså hägrar en lunch bestående av en macka skulle jag tro och ikväll ska jag fortsätta att flytta om firrar så att jag imorgon kan flytta ytterligare ett gäng till det andra (egentligen tredje/fjärde eller nåt i kedjan av flyttar) så att jag på sikt kan tömma ur karet som Hube ska hämta på fredag. - Hängde ni med där?

Vi har precis fått reda på att firman inte ska flytta från huset utan att vi ska bo kvar och samtidigt ska värden renovera lokalerna för att vi ska flytta runt i huset sedan... uj uj uj vilket bra beslut det inte kändes som *suck*

*suck* och då menar jag V E R K L I G E N en djuuuup *suck*

Så var 2007 års semester äntligen avklarad och verkligheten gör sig påmind igen. Snäll som jag är fogade jag mig efter alla andra så att när allas önskemål var tillgodosedda, arbetsintaget inräknat så fick då undertecknad visserligen hela 4 veckors semester, dock 2 vid midsommar och ytterligare två i mitten på augusti.

Efter midsommarsemestern var jag färdig att lämna in handduken för gott, jag var dubbelt så trött som innan jag gått på semester och dom kommande 5 veckorna kändes som långa år av pinor av bibliska proportioner. Vaddå torka och gräshoppor, prova 5 veckors arbete mellan semesterperioderna typ.

Men nu då... åter till verkligheten och höstens mödor. Det ser ut som om vi flyttar kontoret till årsskiftet vilket kommer att medföra helvetelusiskt merarbete uppå den lilla börda vi redan delar på. Förhoppningsvis kommer vi dock att kunna utforma lokalerna bättre för verksamheten dock vilket får skrivas till pluskontot.

Minnesnot för framtiden: Sluta vara Mr Nice Guy och ställ upp på allt.

(och alla andra som vill känna sig utvalda, då är det bara att byta ut bokstaven och känna hur strålkastarna lyser enkom på dig idag) =)

En uppdatering efterlyses...

Vad har hänt sedan sist? Inte så jäkla mycket faktiskt, livet tuffar på i ullstrompur på ett parkettgolv. Håller precis på och avslutar två veckors semester och ser enormt mycket INTE emot att få göra mitt återtåg på arbetet på måndag.

Jo jäklars, jag var ju på konsert i söndags och såg popikonen Per Gessle... Inte mycket att säga, mellan vomeringarna såg jag iaf att dottern och sällskapet trivdes på tillställningen iaf så kvällen var väl inte helt bortkastad kan jag tänka =)

Idag vill jag vara lika mångordig som J även i den tråkigaste av dagar har hon en massa att säga =P

Fan vad kul det är att göra av med pengar, när man väl har några som bara ligger och skräpar. Visst man kan sätta in dom på banken och spaaaara dom. Men vem orkar ;-) jag handlar för dom istället =) La en beställning igår på ett Nintendo Wii med lite tillbehör så nu sitter jag bara och väntar på att dom ska skicka den =D

Uppdatering: Wohoooo paketet går iväg idag så har jag tur kommer det imorgon *hoppas* =D

...intet nytt.

Så är det faktiskt idag, inget nytt händer och likväl försvinner heller ingenting gammalt. Livet är sådär alldeles lagom omhuldat och utarbetat som det bara kan vara i en avkrok nära mig =)

Nåväl, man ska inte klaga som svensken säger, jag har trots allt snart semester =) och då ska jag och kiddsen ta en snabbtur ner till farmor och hälsa på ett par dagar, sen lagom tll midsommar åker vi hem och softar med tanten innan lillfjompan åker vidare ner till mormor. Hmm vilken ledighet, alla ska åka fram och tillbaka till höger och vänster =/ Nåja semestervecka två ska bara ägnas åt sonen och förmodligen krysslådan om jag känner honom rätt =)

Sitter kvar på jobbet (hur ovanligt är inte det på en skala) och funderar på om det inte snart är dags att åka hem och hämta tantens småttingar hos mormor så att dom kommer i säng idag med, trots att dom sov igår måste dom nog sova en skvätt inatt med skulle jag tro *förståndig som en hel skvadron ugglor nu*

Såja... nu är det färdigtänkt... packar ihop mig och påbörjar strapatserna hemöver.

No Shit Sherlock blir en ny typ av inlägg i bloggen. Det handlar om bl a saker som de flesta av oss ser som självklarheter men som för en del är totalt främmande.

Idag på bussen kunde följande konversation mellan en resenär och chauffören avnjutas:

Resenär: Men, varför stannade du inte vid hållplatsen???!
Chauffören: Du plingade inte förrän efter hållplatsen så jag trodde givetvis att du skulle åka till nästa.
Resenären: Men dom andra stannar alltid här ändå!
Chauffören: Bussen åker förbi om det inte står någon där som vill åka med.
Resenären: Ja men då får jag väl kliva av här då! (mitt i gatan där bussen just börjat åka vidare från efter ett röd lyse)
Chauffören: Nä du får hoppa av vid nästa hållplats.

Denna konversation får inleda serien No Shit Sherlock, damen i fråga har förhoppningsvis lärt sig att bussarna inte kretsar kring henne utan att man faktiskt får interagera en aning om man vill kliva av. Hur underligt det än låter... men den röda knappen är inte bara där som utsmyckning =D

Jag sitter och klurar lite på film idag. En hel del filmer bygger på så kallade verkliga händelser, trots att flickan som skrev brevet inte är densamma som på filmen (skadad av Bullen i yngre år helt enkelt). Andra filmer är ren fiktion (i dom fallen behöver man inte ens fundera på om det finns en koppling mellan flickan som skrev brevet eller inte tror jag). Oavsett vilket så ger oss filmerna en liten inblick i hur saker har varit, hur dom är eller hur dom kan tänkas bli (saker är ett generaliserande begrepp här och kan med fördel bytas ut mot något valfritt som människor, bilar, våren, kondomer* osv osv).

So far so good, men nu kommer vi till en av dom saker jag funderar lite extra på idag, nämligen musiken. Här upphör alla tänkbara paraleller mellan verkligheten och filmen. Föreställ dig själv stormningen av Normandies stränder, 10.000 gröna gubbar landstiger för att parkera sina fötter i röven på 10.000 grå gubbar och mitt i skyttegravarna står en 20 man stark pingvinarmé och försöker överrösta kanonerna med sina pukor och trumpeter. Det fungerar inte i modern tid. Pingvinerna skulle bli överkörda av första bästa pansarvagn på villovägar om dom inte blivit träffade av en elakartad granat innan. Eller om vi målar upp ännu ett scenario, mitt ute i världsrymden möts två jättearmador av rymdgubbs med gröna mantlar (för argumentationens skull och för att kunna särskilja dom kan vi säga att ena gänget har blå mantlar, även om det är allmänt kännt att rymdgubbs har gröna mantlar) och se där... strax till vänster står pingvinerna på en avlägsen måne och brummar fram sin bakgrundsmusik livligt duckandes för laserstrålar som far och flänger genom världsrymden.

Hur troligt är det på en skala?

En annan aspekt på problemet är, hur VET pingvinerna vart saker och ting ska hända? Det är klart att ett stort slag till exempel tar lite längre tid än en kvart att bygga upp, men andra händelser då? Det kan röra sig om en kyss i bankomatkön. Kommer pingvinerna springandes med sina instrument och säger "vänta gubbs... vi måste bara hämta andan och stämma felorna. Kan ni ta kyssen igen?".

Så hur jag än vrider och vänder på det hela känns filmmusiken inte helt äkta om du förstår vad jag menar.

* Kondomerna i texten är förutom deras uppenbarliga preventiva ändamål insmygda tack vare en bekant vars dotter lyckades totalt lusa ner familjens dator med en länk till en site som gav bort gratis kondomer. Safe sex i all ära, men använd kondom även om det handlar om sajbersex =)

+ Söta små barnbarn
- Arbete, arbete, arbete

Välkommen till världen lillskit, med dina 53 cm ovh 5.090 gr är du den mest efterlängtade lilla skrutt som finns. Din mamma och pappa har längtat sig söndriga och morfar med anhang med :)

Vi ses nästa helg Vincent =)
Ta hand om mamma och pappa tills dess.

Pappa kan fethaja att vi ska göra folk av dig och att du ska hålla på Stockholms stolthet =D

Som en mal på jakt efter den förföriska lågan drar flickan vidare i natten, sökandes första bästa trygga hamn. När hon funnit den kurar hon ihop sig och ber honom skydda henne mot allt det onda livet för med sig.

"Jag älskar dig" säger hon invant för att hon tror att han vill höra det och hoppas i sitt hjärta att det för en gångs skull ska visa sig vara sant. Han muttrar något ohörbart till svar och vänder sig om i natten för att somna om. Flickan ligger länge och njuter av värmen som vände sig bort.

En tid är flickan nästan lycklig, eller åtminstonde ger sken av att vara så lycklig hon bara kan låtsas vara, ända tills den hemska verkligheten åter får syn på henne och brutalt bankar på hennes dörr. Ännu en gång rasar hennes omsorgsfullt uppresta fasad. "Varför kan dom inte lämna henne ifred?" Det är ju egentligen inte hennes fel att allt går åt helvete hela tiden. Ingenting är någonsin hennes fel. När demonerna ytterligare en gång närmar sig henne tar flickan till flykten som så många gånger förr.

Som en mal på jakt efter den förföriska lågan drar flickan vidare i natten, sökandes första bästa trygga hamn...

Dagens betraktelse, för det är just en betraktelse idag är egentligen inte tillägnad någon speciell person även om jag har inspirerats av hur en del människor faktiskt beter sig på riktigt en struts är en fågel som gömmer sitt huvud i sanden, inte en människa.

+ Blingar till middag ;-)
- Fönsterbyten

Blingar och bilar är visst mat om man vill... sådeså!

;-)

Idag (vi kallar det för idag även om det faktiskt mer liknar kväll än något annat) tänkte jag stanna upp vid ett mysterium, på inget somhelstvis kommer jag att kunna lösa det utan det är bara en fundering kring ett av samtidens stora bekymmer.

Jag vågar nästan sticka ut hakan såpass att jag påstår att alla människor vid ett eller annat tillfälle råkat ut för detta och säkert många gånger dessutom. Personligen händer det mig säkert varje dag. Det underliga i kråksången är att det verkar inte finnas ett tydligt mönster heller, utan det kan inträffa vid olika tidpunkter på dagen med. En del får en större mängd medans andra får lite mindre, men som sagt, jag tor att vi alla lidit av det.

Så vad är då problemet? Jo vi pratar om navelludd.

Vart kommer detta mjuka ulliga ludd egentligen ifrån? Våra kläder säger du kanske? Men hur kommer det då sig att luddet inte alltid har samma färg som det plagg du har närmast själva naveln? Ibland kan luddet vara lite mörkare trots att du har en ljus t-shirt på dig t ex. En ennan fundering är ju, om det nu skulle komma från den tröja eller dylikt jag har närmast kroppen, då borde ju alla mina kläder ha söndernötta hål i naveltrakten och oss emellan, jag tror akdrig jag haft ett enda klädesplagg som varti nött just där. Så frågan kvarstår... Vart kommer luddet ifrån?

Visserligen härstammar många tyger ifrån växtriket, men jag har en stark misstanke att det ändå inte växer a sig självt i våra navlar. Har man väl klippt av blomman, fibrerna eller vad det är för beståndsdel man använder till tyget från busken, plantan, trädet så bör även dess livskraft avtagit avsevärt. Med andra ord borde vi kunna utesluta växningsteorin.

Det skulle kunna vara så att någon illasinnad person i vår närhet är den som planterar in luddet när vi har vår uppmärksamhet riktad på annat håll, men även denna teori faller nog i längden, dessa elakartade navelludsinfiltratörer skulle då gå omkring med säckar av obegagnat navelludd som bara väntade på att planteras in. Med andra ord skulle dom vara svåra att missa och därför heller inte kunna ta oss med överraskning.

Man upptäcker ofta detta ludd i samband med att man klär av sig, och trots att man då plockar bort det som finns där så tenderar det att alltid komma mer där till nästa avklädningstillfälle. Vad skulle hända om man INTE tog bort befintligt ludd utan fortsatte som om det regnade, skulle vi då efter att par dagar ha ett enormt navelluddsberg att släpa på eller skulle den ohämmade produktionen helt plötsligt hämmas av att platstillgången var begränsad? Om så vore fallet, kunde man slippa undan luddet helt genom att installera någon form av navelluddsskydd?

Om man sparade allt navelludd man producerar(?) om det nu är vi själva som gör det under ett helt år, hur stor skulle högen bli tro? Skulle vi på sikt kunna stoppa t ex ett täcke fullt? Vi skulle kunna bli helt självförsörjande på isoleringsmaterial kanske, givetvis till förtret för affärer som Ikea och Jysk vars försöljning troligtvis skulle minska drastiskt om så vore fallet.

Som jag inledde har jag inga konkreta svar på denna fråga och framförallt inga lösningar. Jag ser ingen annan råd än att fortsätta studierna så jag tar och stänger säcken för idag och kryper ner under mitt varma (och kanhända navelluddsproducerande) täcke.

+ Varma täcken
- Oigenkännbart ludd

Allvarligt, visst säger många människor såhär; "Sånt här händer bara mig" men i mitt fall är det banne mig sant.

Evil skulle flytta så smått nu i helgen för att hennes mor skulle flytta in i hennes lägenhet nästa helg... trodde vi. Klockan 20-ish på torsdagskvällen ringer tanten och utbrister;

"På lördak komma flyttkuppa"

För den som inte riktigt hajat det är tanten finska. Shitpommfritt tänker vi, en hel vecka tidigare än planerat. Snabbt som ögat ordnas med barnvakt till fredagkvällen så att vi ska kunna flytta över en del grejer och även en till lördageftermiddag så att vi ska kunna dra en snabb repa på Ikea och handla lite till ungarnas rum. Fredagkvällen avlöper nästan som planerat, vi spar ett lass till lördag morgon och sen är det bara en del skräp som ska slängas och deras lass skulle inte komma förrän efter 12 så det ser ut att kunna funka... trodde vi.

Telefonen ringer och i luren hörs en röst utbrista; "klåckan tio kåmmer dåmm". Men va sjutton nu, det är bara att sätta fart i 110.

Sista lasset kånkas ner pinal för pinal för trappan och då händer det som bara händer mig... Ett par trappsteg från foten missar jag ett steg, viker foten och druttar rätt ner i baken med flyttkartong och allt. Jag testade att stödja lite på foten och det hela verkar funka rätt bra, lite blåslagen och dann efter fallet men det funkar att gå så vi fortsätter att lasta bilen. Vartefter vi lastar den börjar det spänna mer och mer i den så jag konstaterar att det nog är kört efter detta lasset. När allt kommit upp i lägenheten lägger jag mig i ett varmt bad för att vila foten och ryggen. 20-30 minuter senare ska jag ta mig ur badet och nu ska ni höra... jag kan knappt stödja på foten.

Nåja den planerade Ikea-turen måste ju bli av med lånad bil och allt så jag haltar till bilen, åker till Ikea och haltar runt där stödd på en vagn. Trots lönehelg och parkeringskaos (för att inte tala om allt folk INNE på Ikea lyckas vi göra våra inköp (den stora förvaringsbänken fick dock vänta när vi insåg att paketet vägde 30 kg plus, det var inte läge att ens försöka baxa upp ett sådant kolli för tre trappor med en fot som knappt håller upp mina egna blygsamma 100 kg. Efter Ikea tog vi även en tur till Jula och införskaffade en kaffebryggare med timer... de ni. Hur det gick? Ja dom har ju vagnar där med som man kan stödja sig på =)

Hur gick det med resten av pinalerna som skulle kastas osv? Dom kom till containern helt utan min inblandning, vilken tur att flyttkuppa började tidigt idag så dom hann.

+ Kaffebryggare med inbyggd timer...
kanske slipper vi brinna inne nu trots allt
- Trappsteg som rycks undan i sista sekund

• geléhjärtan vore gröna och grodorna blå
• om alla rymdmuppar lämnade in sina mantlar på kemtvätt samtidigt (lånad men ack så tänkvärt ändå)
• himlen var ner och jordan var upp (skulle vi då gå på himlen eller upp och ner)
• om man levde livet baklänges
• om alla köttbullar halt plötsligt skulle ta slut och inga nya kunde uppbringas
• om min Cola helt enkelt började smaka äckligt (hemskaste tankar)
• det vore sommar igen och inte så jävelusiskt kallt
• sockeplast blev modernt igen (jätteryyyys)
• min telefon ville sluta ringa
• jag hade sovmorgon varenda morgon
• någon en vacker dag ringde och sa att jag hade fått nytt jobb, utan att jag ens sökt något
• min lägenhet inte alls var liten och trång (nu är den inte jättetrång, men visst kunde den va större)
• jag slapp ta en massa krångliga beslut
• man kunde ha semester 10 veckor varje sommar
• man inte behövde jobba mer än 3-4 dagar i veckan
• alla bilder jag tog kom ut perfekta med en gång
• jag hade läst alla bra böcker i hela världen och var tvungen att skönläsa mjölkpaketens baksidor
• jag inte hade underbara vänner
• det verkligen gick 13 på dussinet
• Storpotäten finns på riktigt och hoppar runt och säger "Putt, putt, putt"
• om raggsockor på händerna verkligen kan leva

Tänk om, OM inte fanns helt enkelt, vad skulle vi analysera då?

+ Pannkakor med grädde
- Svåra beslut

Idag ska jag berätta en liten historia som utspelade sig för något år sedan. Det är en historia som innehåller en gnutta politik, blodutgjutelse, närkontakt med hårda underlag och på samma gång är det en liten hyllning till sjukvården av alla instanser.

Det hela började med att telefonen ringde, klockan var mellan 8-8.30 en lördagmorgon (vill jag minnas, det kan även ha varit en söndag men jag håller lördag som mer troligt). Undertecknad sov som bäst och svarade sömndrucket. Det var en person som vi kan kalla caféägaren som ringde. Han berättade att den person som vi refererar till dottern i berättelsen hade skurit sig ganska illa och behövde åka till sjukhus och få det ordentligt omplåstrat. Om jag tog en taxi ut till caféet så kunde jag låna caféägarens sambos bil (vi kallar henne för caféägarens sambo för enkelhetens skull) eftersom hon ändå var bortrest och bilen stod utanför caféet. Sagt och gjort, pappan (ja egentligen jag men alla andra i den här berättelsen har fått coola namn så då vill jag med ha det faktiskt). Ringde och beställde en taxi och tog sig till caféet.

På Caféet satt dottern med handen i provisoriskt bandage bestående av servetter och det visade sig att hon skurit sig rätt rejält i tummen så vi hoppade in i den för ändamålet lånade bilen (caféeägarens bortresta sambos för den som hunnit glömma vems bil det var) och åkte till närmaste akutsjukhus, det stora Karolinska sjukhuset. Eftersom varken pappan eller dottern fått någon frukost i sig ännu skickade caféeägaren med dem lite färdkost i form av ett par kanelbullar och en dricka som de båda åt med stor aptit under färden.

Vid den här tiden pågick det politiska diskussioner i det stora Landstinget om vem som tillhörde vilket område när dom blev sjuka och nu föll det sig inte bättre än att, trots att det Karolinska sjukhuset låg betydligt närmre geografiskt än det stora Danderydska kunde de inte ta emot patienter där som bodde på "fel" ställe. Dock kunde dom med tanke på att pappan och dottern väntat ett tag åtminstonde lägga ett ordentligt bandage på såret, men sedan fick de två fara vidare till det andra akutsjukhuset.

Väl framme blev de anvisade ett behandlingsrum där de fick vänta och vänta och vänta, vilket för all del är brukligt när man uppsöker sjukvård. Fram på eftermiddagen kom äntligen läkaren till den skurna dottern och strax skulle såret göras ordentligt rent och sedan sys ihop. För att inte vara ivägen placerade sig pappan på en stol vid fotändan av sängen. Efter att såret blivit rengjort och läkaren gått iväg för att hämta nål och tråd frågade den oroliga dottern om såret såg otäckt ut och visade upp tummen. Då pappan visste om att dottern inte tyckte om åsynen av blod föreslog han att dottern inte skulle titta på det stora uppfläkta såret. Strax därpå kände pappan hur han blev lite yr i huvudet.

Nästa sak som händer är att pappan vaknar upp, ungefär som när man somnar till ett par sekunder på pendeltåget en varm sommardag, och har inte riktigt koll på tillvaron, redan innan han slår upp ögonen känner han ett finger i sin mun och händer som lyfter honom. Dottern är hörbart oroad och samtidigt som han slår upp ögonen inser han att världen är lite felvänd. Machopappan hade svimmat och tippat med ansiktet före ner i betonggolvet. Pappan försöker få sätta sig tillbaka på stolen övertygad om att allt är OK. Men en brysk sjuksköterska (vi kallar henne helt enkelt sjuksköterskan) säger till på skarpen att pappan ska läggas i en tom säng som numera står halvvägs inne i behandlingsrummet. Sagt och gjort, pappan blir utrullad i korridoren och kan nu konstatera att han börjar få en rejäl huvudvärk och ont i nacken. En annan sjuksjöterska kommer förbi och frågar hur det gått (vi kallar henne för en annan sjuksköterska) och konstaterar snabbt att pappan nog inte ätit mer än en bulle på hela dagen och skaffar fram ett par smörgåsar, en alvedon och ett glas juice till pappan.

Pappan blir även undersökt lite snabbt av en annan läkare som går förbi hoom i korridoren.

Under tiden har läkaren kommit tillbaka och syr dotterns tumme samt förklarar vad som hänt med pappan och att han mår bra (dottern kunde nämligen bara se att pappan försvann ner under fotändan av sängen och sen utbröt kalabaliken på akutmottagningen).

Efter ett tag snurrar världen en aning mindre, dottern är färdigsydd och får åka hem och på väg ut från akuten stoppas dom av ytterligare en sköterska som meddelar att läkaren (troligtvis den andra) inte vill skicka hem pappan utan att få en ordentlig röntgen först, så istället för hemfärd får pappan och dottern bege sig till den stora röntgenavdelningen istället för att kolla så pappan inte gjort sig ordentligt illa.

Nåja för att göra en lång historia lite kortare, efter ytterligare någon timme är pappan röntgad och de får besked om att det är helt OK att bege sig hemåt nu.

Vad ville jag egentligen berätta med den här berättelsen? Förutom möjligtvis att jag har en viss förmåga att hamna i underliga situationer? Det var rätt imponerande att se/uppleva hur ett flertal av akutpersonalen helt plötsligt tar hand om något som händer plötsligt (totalt hann nog 3-4 sköterskor samt två läkare bli inblandade, visserligen kort men ändå engagerade i ett svimningsanfall på akuten). Vanligtvis ser vi bilden av hur alla springer runt till höger och vänster (om vi ser dom alls på akuten) och ingen verkar vara det minsta bekymrad över hur lilla jag, eller du mår, men med facit på handen skulle jag nog vilja påstå att dom har riktigt bra koll på allt, även om vi som lekmän inte ser det hela tiden.

Så kommer vi till en sensmoral med: Undvik närkontakt mellan ansikte och hårda betonggolv, ska du svimma se till att träffa en säng eller något istället, bulorna är inte värda besväret =)

+ Akutpersonalens omsorger
- Blodiga tummar och hårda betonggolv

Jag ska inte utge mig för att vara fotbollsintresserad, jag tycker att det är roligt att se mitt älskade Djurgården göra bra ifrån sig hemma på Stadion någon gång om året (dom gör bra ifrån sig mer än någon gång om året, det är jag som ser någon enstaka match bara). Men att sitta som en glosögd tok med nerspilld Sverigetröja och en bärs i ena handen samt chipsskåplen i andra när Sverige spelar ligger inte för mig.

Däremot läser jag tidningarna och undrar faktiskt allvarligt när Fjollan Lagerbäck ska sluta puta med arslet för Nollan Zlatan? Måhända är jag inte helt insatt i grabbens storhet, men i Svenska landslaget har han väl inte tillfört speciellt mycket på senare tid (utom möjligtvis ett och annat uppmärksammat krogbesök)? Dom gånger jag sett killen med kranen på planen så står han mest och väntar på att någon annan ska göra något så att han kan låssas vara med och snitsa lite (med ganska skrala resultat dessutom).

Att spela för ett landslag, oavsett idrottsgren, borde vara en sporre i sig, en fjäder i hatten. Något att vara stolt över och något man ser fram emot. Om Nollan inte vill leka med dom andra killarna... låt då honom vara där han är, man döms visserligen efter sina prestationer, men faktiskt även efter sin attityd och den Nollan har suger elefantballe rent ut sagt. Barn på dagis kastar hinkar och spadar på varandra när någon gör något dumt, tydligen så även fotbollsspelare. Frågan är om vi ens VILL ha grabben att representera Sverige med hans inställning? Han är inte direkt någon ambasadör för Svensk fotboll.

Är det inte dags att Lagerbäck satsar på de hungriga förmågorna och låter den dästa Nollan leka på sin egen planhalva istället?

+ Dagisbarn som klarar av att lösa konflikter till slut
- Vem annars... Nollan givetvis

Ibland är det bara så tomt... ja mitt huvud dvs. Det här med att skriva några rader om dagen är något man lätt kan fastna i märker jag, men det krävs inspiration. Åtminstonde så fungerar jag så. Med rätt inspiration så är det nästan som att öppna en kran och ut väller en tjock sörja av ord i en faslig oordning. På vägen ner genom tangentbordet blir det sedan något som i bästa fall kan tolkas i ett sammanhang =)

Så vad skriver man om då? Ja när inspirationen uteblivit. Det som hänt under dagen? Sina drömmar? Morgondagens planer? Kanske inspirationen i sig?

Så vad inspirerar mig då? Människor är otroligt inspirerande, interaktionen i en diskussion. Jag har vänner och bekanta i vars umgänge det bara är att öppna upp den där kranen och låta det rinna, det ena blir mer skruvat än det andra, eller vad sägs om vännen som skulle slå en annan person med en tjäder? =) Detta tack vare ett stavningprogram dessutom ;-) Jag menar... vad hade tjädern gjort för ont, mer än möjligtvis kluckat vid fel tillfälle.

Händelser och företeelser är också sådant som kan inspirera, men då blir det nog ofta mer allvarsamma tankegångar och betraktelser jag gör blir mer eftertänksamma.

Sånt som sker under dagen kan ibland vara inspirerande med, idag t ex har två av Evils största akvarier kommit på plats i min lägenhet, nu är det bara två små kvar (ja och ungarna och hon själv då). Sen har vi frågan med alla dom där möblerna som ska hitta en väg ner till källaren, vi föreslog den snabbaste vägen, dvs balkongvägen men hon är totalt omöjlig på den punkten verkar det som.

Nä nu ska jag nog ta och krypa till kojs med Eragon.

Fick förresten en helt underbar komplimang igår; Skit i resor till månen och sånt, jag skulle betala 1000kr för att få vara ett dygn i ditt huvud (inte helt ordagrant återgivet, men andemeningen finns kvar) Jag tog det i alla fall som en komplimang, dock framgick det inte med säkerhet om det var för att analysera vad som står fel till eller om det var för att tankarna ibland drar iväg på fantasifulla långturer =D

+ Fantazy
- Kvällsnyheterna

Dagens blogg tänkte jag ägna åt en väldigt speciell och sorglig företeelse, människor vars sk IRL-liv tagit slut så att de helt och hållet lever och skiner upp online.

Missförstå mig nu rätt du som läser detta, i dagens läge vet jag om minst tre hela personer som läser faktiskt och med mig själv ska jag villigt erkänna att vi alla fyra förmodligen till och från snubblat farligt nära i gränslandet, men jag är samtidigt viss och övertygad om att 100% av de kända läsarna också lever mer i den verkliga verkligheten än den fiktiva.

Jag vet lika bra, kanhända till och med bättre än vissa andra, hur lätt man kan glida allt längre in i den trygghet som ett nick ger, som onlinespelaren Sindarin, PennyWise, MrHide, LobotHund - ja jag hade några olika alternativ på den tiden - var det lätt at försvinna in i en helt annan identitet och framförallt i helt andra världar, där ingen brydde sig om ifall man var för sjuk för att orka jobba. Sambon skötte allt praktiskt med familj och hushåll - ja menar, jag var ju trotsallt för sjuk för att jobba, klart jag var för sjuk att ta itu med livets alla baksidor då med? Eller hur?
Ett tag skulle jag vilja påstå att det till och med är försvarbart att slå allt ifrån sig allt innan man hittat orken att sakta börja nysta upp livet och sakta men säkert komma tillbaka... Ett tag skrev jag, inte för alltid.

Så då föremålet för dagens tankar. En hel del människor vägrar att släppa taget om den virituella verklighet dom skapat kring sig, där dom kanske heter MachoBänke, avfyrar 400 skott i minuten och vinner CS pokaler. Andra vägrar att släppa taget om den konspiratoriska nätvärld där dom lever och interagerar i, visst att dom går till till arbetet, skolan, kursen, Ica och handlar middag, två Billys pizzor senare sitter dom och följer upp allt dom kan ha missat på dom 23 minuter det tog att inhandla ovan pizzor och sedan snabbt micra och äta dem (tiden att bränna tungan för att man kan missa dyrbara onlinesekunder ingår).

Väl vid datorn spanar dom av allt, sina mail, sina communities, vad alla polare heter på msn (någon kan ju ha bytt namn och givetvis är ALLT alla skriver kryptiska meddelanden som gäller just dom och ingen annan, deras sajbervärld kretsar ju kring dom, dom, dom, DOM!! Och se... den och den har minsann skrivit kryptiska meddelanden, Kalle - hatar kroppsbyggare, måste gälla oss (me and my prescious) eller hur... visserligen har vi inte lyft en hantel på 18 månader men vi tillbringade ju två hela 45 minuterspass på gym då. Japp det är VI som är kroppsbyggaren!! Vilken jävla idiot den där Kalle är, någon borde sätta honom på plats och det med reda. Sagt och gjort... vi klickar upp Kalle på msn och häver ur oss "Vem fan tror du att du är din lilla skitstövel som ente ens klarar av att hålla tätt???" - för se, vi vet om att Kalle kissade i sängen som barn, nu fick den jäveln så han teg!

Nästa fenomen är människor som aldrig släpper taget om andra människor, i sin virituella värld, utan gör allt för att den andre parten (som i många fall redan är tre kvarter bort från den sk relation de hade innan, oavsett om det var en vänskap eller något mer) ska se att dom minsann har koll på ALLT den andre gör. Det handlar om foruminlägg med vinklingar som bara den andre ska förstå att det är riktat direkt till den, inlägg i gästböcker, diskussioner om personer i tredje person, klotterplank, smsplank osv osv. En del människor gör bara som så att dom visar att dom besökt en viss hemsida... bara för att synas och förhoppningsvis reta upp den andre. Ja men gör man så IRL med, ställer sig i ett hörn och bara blänger ilsket och får man ingen reaktion pangar man en dora eller nåt? Eller jag glömde... det FINNS ju inget IRL för dom här människorna, gränserna har för länge sedan suddats ut och den verkligheten där maten bränns vid på spisen, hunden behöver gå ut och pissa, ungarna ska upp ur badet osv existerar inte, kvar är bara neanderthalaren på dödlig jakt i sitt internetlandskap.

Om vi går vidare så har vi ytterligare en kategori människor jag vill beröra, jag tror att dom till vardags är mycket små och grå, kanske den gamla byråkrattypen. Dom blossar upp och lever ut alla sina drömmar om att vara, casanovor, hjältar, våga säga till på skarpen, säga snuskiga ord som, fitta och kuk (sånt skulle dom aldrig våga säga till vardags, vad skulle de andra byråkraterna tänka då?). För dom är deras virituella verklighet förmodligen lika verklig som den "verkliga" men än viktigare, annars skulle dom för alltid vara små tysta möss som alltid blir trampade på, men här har dom en arena där dom är David som tar sig an hela världens Goliather och segrar gång på gång (åtminstonde i deras drömmar, vilket är där dom som oftast ändå befinner sig).

I all min cynisism skall det ändå erkännas en sak, det finns också människor som är underbara, vänliga, ärliga och riktiga. Dom är sig själva och har för länge sedan klurat ut skillnaderna mellan livet som utspelar sig 15 cm till höger om skärmen och den skruvade verklighet vi skapat oss i våra ettor och nollor. Jag har hittat en hel del av dom underbaraste människor som finns och är både glad och stolt över att få och kunna kalla dem för vänner, inte bekanta utan riktiga vänner. För länge sedan tog jag ett beslut att aldrig bli/vara någon annan än den jag är, oavsett situation och omgivning, helt enkelt tillhöra den här kategorin människor (som finns på riktigt). Jag hoppas att jag lyckas i mina intentioner och att det lyser igenom i mina ord och handlingar.

Disclaimer: Alla namngivna personer i dagens blogg är fiktiva stereotyper, ingen Kalle blev emotionellt skadad eller sängvätt på riktigt! Däremot är typerna högst riktiga, även i en virituell verklighet.

+ Människor som släpper taget och lever sina liv
- Människor som måste bevaka vartenda steg andra tar

En kär Johanna har gått ur tiden, hon finns inte mer.

Det kom som en chock när jag läste i tidningen att Johanna gått bort, precis som det egentligen alltid gör när en person i vår generation, eller ännu värre en som är yngre försvinner, men än mer när det är en till synes sympatisk och bra person. Nu vet jag ju inte om Johanna var en bra person, men jag inbillar mig det. Hon tillhörde en av dom där "kändisarna" som verkar vara lite som du och jag, inte fisförnäma och dryga, utan nästan helt vanliga... ja till och med dödliga.

Precis som med resten av svenska folket kom Johanna in i mitt liv när hon bröt igenom i Tre kronor, något så korkat som en svensk såpa. Varken bra eller dålig, men stora delar av svenska folket såg den dag efter dag, en del i brist på annat, andra för att det var något nytt... ytterligare några för att den var så lokal men ändå så långt borta från verkligheten. Det kom en hel drös nya unga spännande skådespelare på tapeten med den och Johanna var en av dom som utmärkte sig.

Jag hoppas Johanna att du kommit till en bättre värld nu, kanhända hjälper du Duvdrottningen Sofia på dagarna och sitter och lyssnar på Astrid när hon berättar sina sagor kväll efter kväll i Nangijala, kanske är du någon helt annan stans. Oavsett vart du tagit din tillflykt så kommer du alltid att vara saknad här.

Jag har en vän eller är vän rätt ord? Vi har haft den teoretiska möjligheten att känna varandra i nästan hela våra liv, åtminstonde tre fjärdedelar av dem, utan att ha gjort det. Vi vistades i ungefär samma kretsar back then, vi kände en del gemensamma vänner back then, ja i teorin bör vi när vi sam checkade vissa events en tredjedels sekel senare ha vistats i samma lokaler minst 3-4 gånger. Ändå tog det en himla massa år och en enorm slump innan vi snubblade över varandra på nätet och ytterligare ett bra tag innan kopplingarna gjordes.

Men vän? Ja varför inte? När jag träffade henne och hennes man uppstod tycke från min sida, enormt trevliga och gemytliga och helt enkelt genomgoa människor (trots försök att mata ihjäl mig) och hon är en person som man lätt byter förtroenden med så vän är nog ett bra ord när allt kommer omkring.

Nåväl min vän äger ett tålamod som är så enormt att Fantomen får fartränder på andra ledden i kallingarna. Människor kommer till henne och har dom mest underliga frågor och hon förklarar tålmodigt, dom vill inte eller kan inte eller är helt enkelt oförmögna att förstå så hon tar om det en gång till ännu lite tyyyydliiigare... men det är som att köra huvudet i den mest solida betongvägg... det går inte in. Då vrider hon till informationen ett kvarts varv för att det ska bli ännu tydligare,,, men lik väl vill det inte fastna.

Vid det här laget hade både du och jag (du som i du din stackare som än en gång försöker förstå dig på mina skruvade tankegångar och jag som i... ja just det... jag) med största sannorlikhet vräkt ur oss något i stil med "Om du är så jävla korkad och vägrar att fatta ditt spån kan du dra ända in i helsefyr" eller något liknande. Men inte hon, hon förklarar ytterligare en gång och helt plötsligt ser man hur femöringen till slut trillar ner... ännu ett Hallelujamoment när man ser hur kunskapens ljus tänds mellan ögonen på den numera upplysta individen.

+ Gelehjärtan
- Chokladhjärtan som växer i munnen när man mår illa

Happy Valentinesday på er för bövelen! =)

+ Snö på taken
- Trångt på bussen

Min första tanka idag var att fortsätta där jag slutade igår, i sagornas skruvade värld. Men som det så ofta blir här i världen blir det inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Sedan natten mellan lördag och söndag har jag lidit av en åkomma, en ganska så påtaglig sådan. För att bespara eventuella känsliga läsare (eventuella som i eventuella läsarare snarare än att de 1-2 som kan tänkas traggla igenom mina tankar skulle vara känsliga... ni borde vara botade vid det här laget) från snaskiga detaljer så nöjer vi oss med att säga att det var en magåkomma... nog om detta. Det jävelusiska i kråksången är att den har haft mig i sitt vild i snart tre dygn och javisst, man kan se en bättring men den är inte borta för bövelen. Nog brukar det väl gå över fortare än såhär???

Nåväl, jag satt och funderade på hur och vad jag skulle formulera fram när jag fick ett tips att jag skulle äta lite limpa och te, för det är milt på maggen skaru veta. Som den godtrogna person jag är ilade jag (nåja ni kan väl åtminstonde låssas??) till köket, slängde på tevatten och skrämde upp ett par skivor potatislimpa. Smör och ost avstod jag ifrån eftersom det faktiskt vände sig lite i min mage när jag tänkte på smöret. Nåväl med färdigt te och beväpnad med två limpskivor gick jag och satte mig igen och började doppa. För det första, doppad limpa måste intas vääääldigt fort om den inte ska hamna överallt annat än i munnen, nåt sladdrigare än den doppade limpan får man leta efter, möjligtvis kommer den på andra plats efter syjuntans kafferep. Men det är inte helt säkert. I vilket fall som, potatislimpa... utan något som helst pålägg är skiiiiitäckligt rent ut sagt *ryser* man undrar, vad har dom i den egentligen??? Undrar om inte barkbröd är godare (det lär ju om inte annat flyta bättre kanske) =)

I vilket fall som helst... den gick inte att äta, jag var helt sonika tvungen att slänga hälften. Eftersom jag har ett konstant och odefinierbart sug i magen så kände jag mig ändå manad att försöka hitta något annat att äta och kom på att jag faktiskt hade formfranska i frysen. Det underbart onyttiga vita brödet... Den skivade döden i brödrosten osv. Och till min oerhörda förvåning, det fanns även bredbar vitlöksost i kylen... "bara ett tunnt lager, man vet inte hur magen reagerar" tänkte jag och rostade två mackor som sedan försågs med varsitt tunt tunt lager vitlöksost. Det som närmast hände måste nästan beskrivas som ett Hellelujamoment, jag har banne mig inte ätit något så gott på säkert en vecka som dessa två rostade brödskivor med sina tunna lager av vitlöksost, lyckan var komplett och nu funderar jag på om inte magen skulle klara av att hantera ytterligare ett par... skit i morgondagen och lev idag.

+ Vitlöksost på rostat bröd
- Fortfarande magsjuka

Johanna sa till mig att jag borde börja blogga, om vad tänker man? Jag är ingen kåsör eller kronikör, på sin höjd är jag en konversatör. En konversation är sprungen ur interaktionen mellan två deltagande parter som båda tar och ger (okej, det kan väl för all del även vara fler än två parter, but you get the picture). Dessutom... vem skulle läsa mer än möjligtvis 1-2 lojala och plikttrogna läsare frågade jag. Hon lovade att hon skulle läsa så då är jag egentligen bara en trogen läsare kort mao =)

Denna premiärblogg (den tagna oskulden är min totoala skrivnoja och inget annat era perverts) ;-) får därmed avhandla våra trogna sagofigurer och djupet i dem, vem kan med handen på hjärtat egentligen förneka all den vishet som kommer ur Nalle Puh och hans vänner, vishet i liten förpackning som med fördel enbart intas i lagom portioner och med glimten i ögat :)

Om man stannar upp och betraktar dessa barndomshjältar och deras egentligen förvridna karaktärer, dom är inte förvridna i den bemärkelsen att dom är vanskapta men håll med om att dom är lite stereotyper av karaktärer vi känner igen med sina karakteristiska drag aningens förstärkta så att vi vuxna drar lite på smilbanden när vi läser om dem. Barnen däremot missar det nog helt och tycker nog mest om att mammor och pappor läser godnatt sagor, oavsett om det handlar om björnar med mycket små hjärnor eller lilleputtar.

Om vi stannar i Nalle Puhs värld så har vi t ex Uggla, den "visa" personlighet som alla vänder sig till med sina kluriga och trixiga problem och som givetvis gladeligen sprider sin visdom (vare sig den egentligen är speciellt vis eller inte) och som givetvis är något av en auktoritet... inom de flesta områden. Speciellt kompetent är han på läs och skrivområdet; Hättila ragulpr på Fåtskliaben förresten grattis på er alla ni som har anledning att fira denna 12 februari. Visst känner vi alla den typen på riktigt? Kanske har vi viss fallenhet att kliva in i rollen med till och från? Min chef har t ex bosatt sig i det här facket =)

Sedan har vi Kängu (jag måste påpeka redan nu för vänner av ordning att alla figurer kanske inte kommer med idag, någonsin och framförallt inte i någonsomhelst inbördes ordning). Har du någonsin funderat över att det i Sjumilaskogen endast finns EN enda namngiven kvinna? Och dessutom är det en överbeskyddande singeldonna. Nåja idag är det väl egentligen inte en ovanlig företeelse såhär i separationens århundrade, men nog var det lite underligt på den tiden Milne skrev sina sagor? Eller? Kanhända insåg han redan då att det gav upphov till färre komplikationer och framförallt konspirationer (nog för att Nasse är lite kärring dock och de andra kan vara nog så konspiratoriska var för sig). Som tur är har uppstoppade djur även den beskaffenheten att dom inte behöver en motpart för att föröka sig heller, några tior ur en plånbok och produktionen av nya individer är fix. Annars kunde vi lätt uppfostrats till Gardellar och Levengoodar hela bunten och trott att kaninen Pepsodent var världens frälsare, som det är nu har vi bara storpotäten att skylla allt på.

Min nästa reflektion faller på den av så många tjejer favoriserade Ior, denna dysterbuk av enorma proprtioner, herr negativ personifierad, eller vad sägs om "God morgon Ior, säger Nasse" (jag har för mig att det var Nasse som yttrade orden men det kan lika gärna ha varit Nalle Puh och då kan man med fördel byta ut Nasse mot Nalle Puh i exemplet) "God morgon lilla Nasse, om det nu är en god morgon, vilket jag starkt betvivlar" (det sista var följdaktligen Iors replik). Samtidigt ska det sägas till Iors fördel att han är nöjd med en mycket liten lott här i livet, han äter sina tistlar (helst utan tigrar i dom) och han är helt nöjd med att få sitt hus förflyttat till andra sidan skogen, bara det får stå kvar där. Kanhända är det därför tjejerna gillar honom, han är lätt att göra tillfreds snarare än hans dysterhet ;-)

Näj nu kommer migränen över mig igen... Vi låter återstående reflektioner bero till en annan dag.

Tidelipom

+ Bitefight... jag har verkligen blivit biten =)
- Migrän och magsjuka