sindarinsworld.blogspot.com

Häromdagen läste jag en sak som berörde mig på mer än ett sätt. En mycket betydelsefull och för mig kär person berättade om sin uppväxt som mobbare och hur hon idag träffat ett av sina tidigare offer.

Jag blev först väldigt arg på henne eftersom det är så långt ifrån den person jag lärt känna och hålla av som vuxen. Hur kunde detta lilla svällande stora hjärta en gång varit så hjärtlös? Förklaringen är nog tyvärr väldigt enkel. Barn är fruktansvärt elaka om ingen vägleder dem. Som barn kan det vara svårt att hantera sina tunga känslor och det är alldeles för lätt för dom att ta ut sin egen ilska över omgivningen.

Det behövs fler kompetenta personer i skola, på dagis och fritis. Varför kan inte våra politiker inse det? Hur många barn slinker emellan bara för att ingen har tid med dem och när ska vi vuxna inse att vi måste ändra på detta?

För att komma vidare i mina reflektioner så har hon tillbringat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa och stötta barn och ungdomar och hon är dessutom förbannat bra på det. Förmodligen ger hennes egna erfarenheter henne ett litet försprång skulle jag tro och det är underbart att se hur hon använder den tidigare negativa energin i ett gott syfte.

Som jag skrev tidigare träffade hon en kvinna från det förflutna och jag kan bara föreställa mig vilken ångest det kan ha varit. Dom pratade om situationen och den andra förlät henne. Som vuxen insåg hon att utan hennes helvetesår hade hon förmodligen aldrig vuxit upp till den starka person hon var idag.

Snacka om kratfen i ett förlåtande.

Anledningarna att jag tar upp detta är flera eftersom jag kände mig så berörd av denna berättelse. Den bekräftade så många av mina egna reflektioner över livet trots att jag inte befunnit mig i någon av kvinnornas skor.

Det ligger kraft i att förlåta andra för vad dom gjort oss, alla kanske vi inte kan förlåta men de flesta kan vi nog faktiskt hitta inom oss ett sätt att förlåta. Så länge vi bär med oss negativa känslor som t ex hat, avsky osv så släpper vi heller aldrig taget. Genom att åtminstone inför oss själva förlåta människor kan vi ta steget vidare i våra egna liv, vare sig dom vi förlåtit följer med oss på färden eller inte.

Sedan kan jag i allra högsta grad identifiera mig med att den andra kvinnans tankar kring sitt helvete. Jag har också växt upp i min privata version av helvetet, men jag tänker på samma vis. Hade jag haft det annorlunda skulle jag förmodligen inte varit den jag är idag och till ganska stor del har jag lärt mig att trivas med mig själv och mitt liv. Jag kan inte tänka mig att vara någon annan faktiskt.

Det här inlägget är definitivt inte en känga till någon annan. Det är bara reflektioner över livet. Mina känslor har t ex inte förändrats för min älskade vän.