Vem är vi och spelar vi någon roll?
7/22/2009 |
Redigera inlägg
Redigera inlägg
Har du någonsin kännt att du inte hör hemma någonstans? Du rör dig på platser och bland människor men du känner inte samma tillhörighet som dom andra verkar känna? Så har större delen av mitt liv faktiskt varit.
Jag vet inte om jag kan påstå att jag söker efter något särskilt men ändå hamnar jag ibland i situationer och sällskap som verkar ge tillvaron en mening, men efter ett tag inser jag att jag går vid sidan om ändå. Alla andra följer mittfåran mot utstakade mål och hur jag än kämpar för att gå med dom verkar det som om jag som bäst lyckas få en fot i mitten. Till slut så rinner viljan och engagemanget ut i sanden och jag går omkring i min egen dimma.
Jag vet faktiskt inte vad det beror på, kanske är det så att jag söker en mening ändå men ännu inte hittat den och i min jakt griper jag efter halmstrån. Eller så är det så att jag inte är tillräckligt intressant själv för att "hålla" en plats i mitten och därför till slut försvinner ut i dimman igen. Kanske är det helt enkelt så att det är mitt eget intresse som har svårt att fokusera. Oavsett anledningarna så slutar det mesta som jag ger mig inpå i ett vaakum förr eller senare.
Gnäll, gnäll, gnäll.
Kanske handlar det om att vilja vara "någon", att vara bra på "något" och få ett erkännande för det. Helt enkelt att ha en betydelse, att spela en avgörande roll i något sammanhang. Är det så antar jag att jag inte letat färdigt än.
Jag vet inte om jag kan påstå att jag söker efter något särskilt men ändå hamnar jag ibland i situationer och sällskap som verkar ge tillvaron en mening, men efter ett tag inser jag att jag går vid sidan om ändå. Alla andra följer mittfåran mot utstakade mål och hur jag än kämpar för att gå med dom verkar det som om jag som bäst lyckas få en fot i mitten. Till slut så rinner viljan och engagemanget ut i sanden och jag går omkring i min egen dimma.
Jag vet faktiskt inte vad det beror på, kanske är det så att jag söker en mening ändå men ännu inte hittat den och i min jakt griper jag efter halmstrån. Eller så är det så att jag inte är tillräckligt intressant själv för att "hålla" en plats i mitten och därför till slut försvinner ut i dimman igen. Kanske är det helt enkelt så att det är mitt eget intresse som har svårt att fokusera. Oavsett anledningarna så slutar det mesta som jag ger mig inpå i ett vaakum förr eller senare.
Gnäll, gnäll, gnäll.
Kanske handlar det om att vilja vara "någon", att vara bra på "något" och få ett erkännande för det. Helt enkelt att ha en betydelse, att spela en avgörande roll i något sammanhang. Är det så antar jag att jag inte letat färdigt än.
Etiketter:
Tankar om livet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer och åsikter:
Jag hittade ett ställe som heter "Sökarna", det kanske kan vara nåt för dig? Typ som AA fast för oss som inte nöjer oss.
Tack för det fina morgonsms:et! Och trasig? Lägg av!
Rosy: Tell that to my back ;-) den vill hävda något helt annat =)
God morgon tänkaren! :)
Hoppas att ryggen din blir snällare med dig snart...
Försök att ta en dag sen när du har semester å bara "var" å se om du kan känna lugnet...
Zuz: Godmorgon på dig med =) ryggen lever sitt eget liv just nu, men det går över hoppas jag. Om inte annat är det bara drygt 2 dagar kvar till semestern =)
Är det dax att vakna nu?! ;) Du kan få låna min titanstav som jag har i min rygg om du vill... Snällt va?! :D Nedräkning nu annars förstår jag...
Zuz: Nja jag hoppas väl på att få ordning på skiten utan ingrepp =P
Ja nu räknar jag snart minuterna =D
You got a point there... Tror nog bara det är vila som gäller... i alla fall för knoppen... ;)
Tiden går fort så snart är du där... Poff lixom! :P
Zuz: Can we please "poff" a little faster? =)
Men då hinner jue inte jag med alls jue... ;P
Poff poff poff poff poff poff poff!! :D
Man får faktiskt gnälla.
Jag inbillar mig att jag har en liten aning om vart det där sökandet kommer ifrån. Jag är lite likadan. Fick aldrig en stark känsla av tillhörighet som barn och har också en förmåga att dra mig tillbaka fast jag är oerhört önskad.
Du har en fantastisk förmåga att få ner orden som beskriver. Jag är glad att började blogga. Och att du fortsätter.
Kram!
Hej! Ramlade in här då jag surfade runt på Mer-Trafik.Trevligt. Känner inte igen att jag varit här tidigare.Fin och bra blogg du har och därför lämnar jag ett avtryck hos dig.Jag hinner inte läsa så mycket just nu och får väl återkomma? Välkommen till en titt hos mig. Ha det bra.
Zuz: Poff på dig du ;-)
Stormen: Det kunde vara en förklaring, fast jag har för mig att jag kände mig mer "delaktig" som barn än jag gör som vuxen... eller det går ju i perioder förståss.
Ronny: Välkommen hit, jag ska kika i din blogg lite senare
Ja du ser det funkar jue för nu är det en ny dag! :D
Poff tebax!! ;)
Sådär har jag också känt större delen av mitt liv..
Varje dag väntar jag på att något skall hända.. Så har det alltid vart.. Denna väntan gör mig galen, för inget händer någonsin.. Livet måste va mer än detta...känner jag.. =P
Hur har du det idag min vän?
Nu är jag leeedig!!!! =) Wonderbart!
Zuz: Du kan va en poff ;-)
Cat: Jag lever... känner mig som en sönderpippad kamel, men jag lever ;-)
Skicka en kommentar