Oskar
6/17/2009 |
Redigera inlägg
Redigera inlägg
Berättelsen om Tarzan, del 12
Jag smög försiktigt in i den mörka hallen. Allt var gammalt. Det till och med luktade gammalt. Medans jag såg mig omkring hörde jag Oskar säga "stäng dörren så att inte katten rymmer". Och just då kom en stor fet katt gående genom hallen. Han var svart och såg gammal ut han med.
Jag stängde ytterdörren och katten kom och gosade lite med mitt ben när jag smög mig vidare in i Oskars lägenhet. Jag hittade honom längst in i köket där han satt och drack kaffe vid köksbordet. "Där är du ju. Vad vill du ha att äta? Jag har lite köttbullar i kylen och en påse med nybakta bullar i skafferiet" sa han. "Bullar blir bra om det inte är något besvär" svarade jag. Oskar klev upp och började duka fram. "Jag har bara kaffe eller sockerdricka, kan sockerdricka passa Mörkrets härskare, eller ska jag kanske hellre kalla dig Tarzan?" frågade han. Jag nickade försiktigt till svar.
Bullarna var jättegoda, han hade bakat dom själv berättade han. Vi satt tysta ganska länge och bara åt. Efter ett tag frågade han "så ska vi prova med sanningen då? Var har du din mamma och din pappa?" Jag blev lite chockad men till slut berättade jag allt. "Min pappa är död tror jag, eller morsan säger det i alla fall. Han lämnade oss innan jag föddes och vi har aldrig hört något från honom sedan. Morsan är hemma med sin pojkvän några trappor ner, men dom är fulla." berättade jag, innan jag hann sluta hade jag till och med berättat om skolan och mobbingen med! Han bara nickade när jag pratade och när jag var klar sa han "jag förstod att något var fel, men du kan inte sova i källaren och din mamma är säkert orolig för dig." "Jag vägrar att prata med henne igen, hon är dum i huvudet" sa jag. "Jag förstår att du tycker det, men vi måste låta henne veta var du är ändå. Vi kan göra såhär, du får vara här i eftermiddag så kan jag följa med dig och försöka prata lite med din mamma sen. Är det okej?" frågade han. Jag kände hur tårarna ville fram, men jag höll tillbaka dom och nickade till svar.
"Bra då gör vi så" sa han. "Vill du höra en historia så länge?"
Vi satt och pratade hela eftermiddan. Oskar hade varit med om ett krig, han hade varit sjöman och sett en massa länder. Han pratade och pratade om hur det varit förr så vi glömde nästan bort att äta. Fast till slut åt vi köttbullarna från kylen, utan att ens steka dom. Vi åt dom kalla direkt ur paketet.
"Oskar, vill du vara min vän?" frågade jag lite försiktigt. "Självklart, men först måste vi ta tag i det här med din mamma" svarade han.
Kan du tänka dig dagboken? Jag har fått en vän. En alldeles egen och livslevande vän. Eller faktiskt två, katten Pelle och jag är nog faktiskt kompisar vi med.
Jag smög försiktigt in i den mörka hallen. Allt var gammalt. Det till och med luktade gammalt. Medans jag såg mig omkring hörde jag Oskar säga "stäng dörren så att inte katten rymmer". Och just då kom en stor fet katt gående genom hallen. Han var svart och såg gammal ut han med.
Jag stängde ytterdörren och katten kom och gosade lite med mitt ben när jag smög mig vidare in i Oskars lägenhet. Jag hittade honom längst in i köket där han satt och drack kaffe vid köksbordet. "Där är du ju. Vad vill du ha att äta? Jag har lite köttbullar i kylen och en påse med nybakta bullar i skafferiet" sa han. "Bullar blir bra om det inte är något besvär" svarade jag. Oskar klev upp och började duka fram. "Jag har bara kaffe eller sockerdricka, kan sockerdricka passa Mörkrets härskare, eller ska jag kanske hellre kalla dig Tarzan?" frågade han. Jag nickade försiktigt till svar.
Bullarna var jättegoda, han hade bakat dom själv berättade han. Vi satt tysta ganska länge och bara åt. Efter ett tag frågade han "så ska vi prova med sanningen då? Var har du din mamma och din pappa?" Jag blev lite chockad men till slut berättade jag allt. "Min pappa är död tror jag, eller morsan säger det i alla fall. Han lämnade oss innan jag föddes och vi har aldrig hört något från honom sedan. Morsan är hemma med sin pojkvän några trappor ner, men dom är fulla." berättade jag, innan jag hann sluta hade jag till och med berättat om skolan och mobbingen med! Han bara nickade när jag pratade och när jag var klar sa han "jag förstod att något var fel, men du kan inte sova i källaren och din mamma är säkert orolig för dig." "Jag vägrar att prata med henne igen, hon är dum i huvudet" sa jag. "Jag förstår att du tycker det, men vi måste låta henne veta var du är ändå. Vi kan göra såhär, du får vara här i eftermiddag så kan jag följa med dig och försöka prata lite med din mamma sen. Är det okej?" frågade han. Jag kände hur tårarna ville fram, men jag höll tillbaka dom och nickade till svar.
"Bra då gör vi så" sa han. "Vill du höra en historia så länge?"
Vi satt och pratade hela eftermiddan. Oskar hade varit med om ett krig, han hade varit sjöman och sett en massa länder. Han pratade och pratade om hur det varit förr så vi glömde nästan bort att äta. Fast till slut åt vi köttbullarna från kylen, utan att ens steka dom. Vi åt dom kalla direkt ur paketet.
"Oskar, vill du vara min vän?" frågade jag lite försiktigt. "Självklart, men först måste vi ta tag i det här med din mamma" svarade han.
Kan du tänka dig dagboken? Jag har fått en vän. En alldeles egen och livslevande vän. Eller faktiskt två, katten Pelle och jag är nog faktiskt kompisar vi med.
Etiketter:
Berättelsen om Tarzan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer och åsikter:
*pustar ut*
Skicka en kommentar