Nu är den här
Redigera inlägg
Dagen vi väntat och fruktat lite är här, det är den blomstertid igen. Två av invånarna i the mad house on the hill ska vidare ut i livet. En tar studenten och den andra kastas ut i gymnasiets vilda virvelvindar.
Vad hände med den trygga inramade vardagen där man visste var man har odågorna? Har någon frågar mig om lov? Nä skulle inte tro det va.
Enough with the changes muttrar gubbjäveln.
Letting go was always the easy way out
Redigera inlägg
Nyligen kom jag fram till en viktig insikt till vem jag är, vem jag varit och varför jag valt som jag gjort, speciellt i en yngre utgåva av mig själv.
Livet fram till 20års åldern var egentligen dena ena stormen efter den andra, utåt sett var det nog inte så många som såg vad som skedde inombords, men stormarna rasade med full kraft. Där i det innersta, allra mörkaste vrårna. Dit där ingen skulle få komma in och röra upp dom till ytan.
Jag har alltid varit lite rastlös av mig, inte så att jag måste aktivera mig hela tiden utan genom att alltid vara på väg någon annanstans. Där andra stannade upp och njöt av livet har jag nästan alltid undrat över vad som väntar bakom nästa krön och bakom det efter det. Varenda relation som tonåring var likadan, jag hade spanat in nästa tänkbara stopp innan jag klev av bussen jag åkte på.
Jag har lämnat människor bakom mig utan någon bra förklaring, människor som jag faktiskt tyckte mycket om men som förmodligem kom för nära stormens mitt. Då var det säkrare att vara på språng igen än att riskera att blotta mig som den jag var, liten, rädd och ärrad av stormens vrede.
Sakta men säkert spelas scener från det förgångna upp i skenet av det jag idag förstår att jag då mest av allt ville dölja från världen. Jag försöker att inte ångra saker jag gjort i mitt liv, däremot kan jag tycka att en del människor borde ha blivit bättre uppskattade för dom personer dom faktiskt var då. Människor som älskar bör bli älskade tillbaka och inte förskjutna när dom kommer för nära.
Nu är jag säkert långt ifrån unik i att inte släppa människor för nära inpå mig, tvärtom är vi många som gör så. Däremot så tillåter inte mitt samvete att jag bara glömmer och förtränger människor jag direkt eller indirekt sårat i min enfald.
To advance you only have to let go of the past.
Etiketter:
Det här med religion
Redigera inlägg
Missförstå mig rätt, jag är imponerad över er som fixar det, det är jag som inte klarar det helt enkelt.
'Cos every day counts!
Den blomstertid kommer igen
Redigera inlägg
Time flies.
Ännu ett uppbrott från det trygga och invanda och ett tvärkast ut i det okända. 'Til infinity and beyond.
Förmodligen kommer det att gå galant, det är nog mest den gamla pappan som känner sig osäker inför förändringarna, jag menar... det var ju nästan bara igår som han lärde sig gå.
För att inte tala om hans lillasyster, hon ska inte börja andra ring efter sommaren. Nope jag tänker vägra.
'Cos every day counts!
Shit happens
Redigera inlägg
Vi kanske skulle testa att bli tillsammans igen, på prov, en liten stund.
Jag har kommit på nya insikter sen sist, den kanske största och viktigaste; Shit happens, for real. Oavsett hur vi planerar så händer det ändå oförutsedda saker som vi måste tackla så fr o m nu är mitt nya motto, Shit happens, crea diem.
'Cos every day counts!