sindarinsworld.blogspot.com

Okej Gud, vi har inte pratat speciellt mycket med varandra dom senaste 40 åren, men om du frågar beror det mer på dig än mig, du är nämligen tämligen dålig på att ringa tillbaka.

Hur som helst, jag känner att någon borde informera dig om att 'när helvetet fryser till is' faktiskt bara är ett talesätt och på inga som helst vis en uppmaning till dig så do the right thing, lås in isbjörnarna igen.

Tack på förhand

Ja hörrni, vad säger man? Med första advent bakom oss börjar det dra ihop sig till jul. Snön ligger och pryder även Stockholm som ett vackert vitt duntäcke och jag kan lyssna på julmusik utan att människor, förutom sambon, tycker att jag är knäpp.

Det enda som saknas är att min kropp ska acceptera kylan, sen är vi halvägs där.

Don't eat yellow snow.

Jag hittade just på ett nytt ord, efu. Det står för emotional fuck up. Vissa saker bär jag inom mig för länge tills det en vacker dag exploderar i en svart kläggig sörja. Det är. Något jag borde jobba lite med misstänker jag.

På plussidan kan jag påstå att efter sammanbrottet ser en del saker och människor betydligt ljusare, synd bara att jag ska vara tvungen att såra människor på vägen.

So I'm an efu, let's work on it

Jag kan inte låta bli att förundras och irritera mig lite över hur en del människor bara orkar gå på om småsaker.

Att livet kretsar kring barnen när man har små barn hemma är väl mer eller mindre självklart men när två småbarnsmammor sitter och diskuterar, lite upprört ska tilläggas, varför någon unge på dagis inte bjudit alla kompisar på sitt kalas.

Han ville väl inte ffs. Hur svårt kan det vara???! Så lilla prinsessan fick inte gå på kalas??? Buhu, dom kanske inte är så bra kompisar som du vill tro att dom är. Life goes on and shit happens. Get over it.

Without the will to improve every step forward eventually becomes two backwards.

När man jobbar med teknik försöker man komma ihåg att omvärldens tekniska kunnande inte alltid är på samma nivå som ens eget. Likväl hör man ibland människor som hjälper smilbanden att le en aning.

En yngre kille sitter och diskuterar datorer med en äldre dam på pendeltåget. En stumd in i diskussionen frågar han om dom kör på en HP dator. - Nej vi har XP svarar hon då.
Killen ser lite frågande ut och skakar lite fösrsynt på huvudet men väljer att inte rätta henne.

Egentligen är det inte så konstigt kanske, jag får ofta samma svar när jag frågar människor vilket operativsystem deras datorer har - WIndows eller något, så egentligen var väl damens svar inte jättetokigt, det var nog bara dom med nördstämpel som drog på smilbanden nu, men det bjuder jag på.

Nu har jag kommit på vad jag ska göra med mitt liv... jag ska starta ett sexkollektiv! Japp de ska jag, sådeså... tänk er, aldrig mer ett "inte ikväll älskling, jag är/har (fyll i valfritt) [ ] trött, [ ] ont i huvudet, [ ] mensvärk, eller klockan är för mycket, det skulle du tänkt på innan" - Vaddå innan?? Man vill väl när man vill? ;-)

Såååå sexkollektiv is the solution to all problems. Eller hur?

Hur kom jag på den idéen tänker ni? Ja det kan man undra men det var rätt lätt. Jag brukar säga till en vän till mig som aldrig verkar hitta rätt att om hon bara kan övertyga finskan om att det är en bra idé kan hon få komma till oss så ska jag älska henne också.

Men hur bär man sig åt? Går man bara fram till en fager höna och säger "Tja, vill du vara med i mitt sexkollektiv?" Något säger mig att man antingen just sa upp den bekantskapen och/eller får en örfil in i nästa vecka så det går kanske inte.

Kollektivbiten i sig är nog inte så svår, det är ju bara att flytta in eller få andra att flytta in, det är just själva sexbiten som kan vara svårare att få till sådär i början kanske. Jag bodde ju i kollektiv ett par år för en herrans massa år sedan, men inte fick vi andra grabbar vara med och fila när kollektivets enda par höll på, så frågan är som sagt hur man bär sig åt. Hmm kanske måste jag berätta om mina planer för finskan med eller vad tror ni?

Förresten, finns det några kvoter man måste fylla eller inte fylla för att det ska vara ett regelrätt sexkollektiv? Är två fruntimmer för få? Är 7 för många? Var går gränsen mellan kollektiv och harem? Kan man dessutom förvänta sig att kvinnorna ska förvärvsarbeta och dra sitt strå till stacken eller har man försörjningsplikt för dem?

Oj så frågor det blev, kanske är det bättre och billigare att låta bli ändå? Men håll med om, innerst inne, visst vore det rätt cool?

Jag säger som Eddie Izzard... Ciao

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Så nu är USA resan över med besked. Det var sjukt jobbigt att lämna släkten bakom mig men på samma gång skönt att komma hem och vara med familjen igen.

Flygresan hem var ganska händelselös, 7,5 timmar i luften. Jag hade hoppats kunna sova ett par timmar eller så men det var tji så jag var hyfsat trött när jag väl kom hem och kunde lägga mig och sova ett par timmar.

Första natten hemma sov jag som en stock i minst tio timmar men natten mellan lördag och söndag somnade jag inte förrän fyra på morgonen och natten därpå ska vi inte ens tala om, klockan fyra gav jag upp så jag hoppade in i duschen, käkade frukost och drog till jobbet. Efter lunch gick jag in i dimman och insåg att det var dags att åka hem och sova ett par timmar till.

Nu skriver vi tisdag och jag har sovit tio timmar i mer eller mindre ett streck så jag hoppas att jag äntligen lyckats komma på rätt köl igen.

Jag hade som intention att skriva ett litet inlägg om dagen under min USA vistelse och det har gått sådär bra kan man väl säga. Vi umgås mest hela tiden, pratar om släktingar, vad den och den gör osv och så träffar vi folk med.

Igår kom min äldsta faster (som jag heller inte träffat på 15 år) till farmor på lunch och det blev mer gamla minnen och en hel del roliga berättelser. Även om vi mer eller mindre bara berörde ämnet måste jag ändå säga att jag fascineras över hennes otroliga fantasi. Hon jobbar på biblioteket och läser bland annat en massa böcker för barn där. Hon berättade om ett par dockor som dom har på display som varje vecka göra nya saker, dom åker kälke och dricker varm choklad osv på vintern och vid andra högtider/årstider gör dom andra saker och varje ny display kommer med en helt ny berättelse. Hon har verkligen en enorm berättartalang och berättar varje historia med inlevelse. Tänk att ha kvar en sådan livlig fantasi, det vore något. Jag tycker att jag har rätt bra fantasi men snacka om att man ligger i underläge där.

Jag ska strax hoppa in i duschen eftersom vi ska iväg om någon timme igen men innan jag avslutar ska jag berätta om mitt treåriga kusinbarn Maja. Maja hjälper gärna till att duka fram och duka av när vi ska äta och häromkvällen skulle hon duka och jag erbjöd mig att hjälpa henne med köttknivarna eftersom dom var av den vassare sorten. Hon ansåg att dom inte alls var vassa så jag föreslog att hon skulle göra det tillsammans med någon för säkerhets skull. Efter ett tag kom hon ut i köket där jag var och satte handen sturskt i sidan och sa:

I put out the knives all by my self, and I didn't cut myself!!

Tjejen är tre år och var hur stolt som helst för att hon hade satt mig på plats =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Igår träffade jag min kusin Sarah igen. Sist jag såg henne var för 15 år sedan och nu är hon nybliven mamma för tredje gången =)

Hur gick det till liksom? Hur kunde hon bli 15 år äldre när inte jag blivit det? =P

Det jäkligt kul i vilket fall som och hennes döttrar var hur söta som helst =)

If your Ma read this... this is for you little miss Willow "Janetree". You are one silly girl ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Då är jag inne på dag två av USA vistelsen och gårdagen var minst sagt intressant. När man bokar biljetten och ser att det är 9 timmars flygning förutser man egentligen inte hur lång tid 9 timmar faktiskt är.

Det hela började med att jag sov ganska dåligt så redan när klockan ringde vid 5-tiden kände jag mig rätt slagen som människa men det var bara att bita ihop och kliva upp eftersom jag skulle vara på Arlanda 3 timmar innan avfärd. Väl på plats gick man igenom kontroll efter kontroll innan det var dags att boarda planet, då började den första nagelbitaren. Mitt namn kom upp på listan men något var galet med biljetten så dom kunde inte släppa på mig förrän problemet var löst. Efter c:a 10 minuter vinkade dom in mig i gaten i alla fall så då var jag nästan på väg.

Väl ombord på planet lyckades jag aldrig somna utan kollade på tre filmer, åt lite, kollade på ett par sitcoms, åt lite till och fascinerades över hur nervös killen i sätet bredvid var. När han var vaken satt han och skakade nervöst på benen så att hela stolsraden vibrerade... inte undra på att det inte gick att somna.

Väl på marken, en hel halvtimme före planerad ankomst, var det dags för kontroller hit och dit igen. Det var kö till tullen där pass och tullformulär skulle stämplas och sen skulle det lämnas in vid ytterligare en disk på vägen ut. Väl ute hittade jag mina fastrar och Scott som mötte upp på flygplatsen och lyckades dessutom av alla passagerare bli intervjuad av en lokal TV-station gällande den höjda säkerheten på internationella flygplatser. Why me liksom.

Efter att ha ätit både cheeseburgare och korv kom vi hem till farmor där min pappa också är på besök så det blev fler kära återseenden. Eftermiddan/kvällen (läs kvällen/natten eftersom min kropp fortfarande var inställd på svensk tid) flöt på i lugn takt och vi satt och diskuterade gamla minnen till farmors soppa och efterrätt. Det blir nog ingen bantningsresa det här =P

Aldrig har det varit så skönt att tumla i säng som igår kväll tror jag men trots att kroppen var helt slut är jag fortfarande inte helt inställd på USA tid eftersom jag vaknade vid 3-tiden första gången =) men jag lyckades ändå somna om och klev inte upp förrän runt 8 lokal tid.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Efter en sensommar av förberedelser bär det äntligen av till Usa för att umgås lite med familjen. Nu är det drygt två timmar kvar till avgång och jag sitter och kikar ut på ett Arlanda täckt i dimma.

Phew... jag fick tag i biljetterna till slut i alla fall =) Inte dom jag bokat först men likväl biljetter.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Idag är det banne mig läge att hata Ticnet. Biljettsläpp till Maiden på Ullevi skapar ju givetvis en del trafik och Ticnet har väl egentligen aldrig fungerat tillfredsställande men det hä tar priset alla kategorier.

Vi som köper biljetter ibland vet ju att vid stora släpp får man köa för att ens komma in på sidan... det är OK jag har inte väntat mig något annat. Väl inne på sidan måste man klicka på länken c:a 47 ggr för att den valda sidan inte kan visas... OK Ticnets servrar klarar inte av den samtidiga trafiken. När man väl hår fått komma fram, bokat sina biljetter, loggat in för betalning och det bara är dags att godkänna betalningen kastas man ut till första sidan igen!!!

För fan Ticnet, kan ni inte hantera biljettsläppen kanske ni ska se över er tekniska plattform eller överlåta biljetthanteringen på någon som klarar av den.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Svenska folket gick till val och som jag trott valde ungefär hälften av oss att låta regeringen sitta kvar och den andra hälften vill ha bort dom... Inte alls oväntat.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, inte heller oväntat även om jag i all min naivitet hoppats på att det skulle vara marginellt så att dom inte hade någon möjlighet att ställa till med oreda, nu blev det inte så därför får vi se på framtiden och göra det bästa med den situation vi har fått oss serrverad.

Det är lätt att dra paraleller med gamla Nazityskland, ungefär samma paroller men med andra rastillhörigheter läser man mellan raderna (om man väljer att tolka det som sägs så) och visst är det en skrämmande bild man då målar upp för sitt inre. Men vi får samtidigt inte glömma vad som faktiskt har tagit oss hit, hur ett lyckades främlingsfientligt parti ta sig in i Sveriges riksdag år 2010?

Jag kan köpa argumenten som jag antar att många som röstat på SD gjort, de etablerade partierna har faktiskt inte velat/vågat adressera "problemen" med exempelvis förorter där lagen slutar att gälla och hur vi ska kunna komma till skott med dem. Hur ska vi bära oss åt att integrera alla dom nysvenskar som bor i det här landet? Hur garanterar vi sysselsättning åt alla? Gammelsvensk som nysvensk, gammal som ung? Jag har dock väldigt svårt att köpa koncept som att "muslimerna ska lockas att åka hem igen med morötter och piska". Att skylla alla fel i samhället på en enda folkgrupp är skrämmande, 6 miljoner judar hade nog hållt med om dom kunnat.

Att vidare påstå att det är fler utlänningar som är kriminella än svenskar känns befängt, visst om du tar ett tvärsnitt av kvarteren jag bor i är det säkert så, men då ska man ta med i beräkningen att merparten av alla dom som bor här också är invandrare. Matematiken är tämligen enkel, om det bor en fjärdedel svenskar i ett område torde 3 fjärdedelar vara invandrare och följdaktligen bör fördelningen kriminella vara 3 gånger så stor, men med samma ledtal är även 3 fjärdedelar av alla affärsinnehavare, taxichaufförer, kontorsanställda, brevbärare osv också av utländsk härkomst. Med andra ord lika hårt arbetande som du och jag. För att inte glömma att en fjärdedel av alla kriminella i mitt område faktiskt då är svenskar... Surprise

Det är lätt för alla oss andra att idag idiotförklarar alla Sverigedemokrater och undrar hur fan dom tänker, men det är ju så en demokrati fungerar, vart fjärde år har vi möjlighet att visa vart vi står och vad vi tror är riktigt för vårt land. Därefter är det upp till våra politiker att leva upp till sina ideologier och löften och det är just där, på den politiska arenan som arbetet nu måste ta fart (som jag ser det). SD och deras politik måste bemötas i kommuner, landsting och riksdag och alla partier måste våga ta ställning för eller emot även i integration- och invandrarfrågor men framförallt måste dom börja arbeta fram hållbara kompromisser så att skutan Sverige inte kantrar... både med svenskar och invandrare vid årorna, oavsett om dom är Sverigedemokrater eller inte. Att möta SDs kritik av hur samhället sköts med våld och demonstrationer eller genom att försöka sopa frågorna under mattan tror jag inte leder till något i längden, det är ju ur den mentaliteten dom en gång fötts fram, utan det är i sakfrågorna man får hitta lösningar så att ett parti som SD förhoppningsvis tar död på sig själva i längden.

Trots att det känns svart med ett främlingsfientligt parti i politiken ser jag på vår framtid med hopp och tror på att våra politiker kommer att hitta vägar genom snåren. Om inte annat kanske det ger våra block större anledning att arbeta tillsammans de kommande fyra åren.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ingen har väl missat att det är val på söndag. då avgör vi vilka yahoos som ska få förtroendet att ratta skutan dom kommande fyra åren.

Jag sitter och stirrar mig blind på vallöften till höger och vänster och förundras över hur små skillnader det egentligen är mellan de samlade blockens löften till oss.

Såväl höger som vänster (om det egentligen är någon större skillnad när alla ligger och paddlar mot mitten och forna ideologier suddas ut) verkar t ex rörande överens om att skolan är viktig och att ungdomar ska ha jobb.

Moderater och Sossar vill ha en förbifart.

Båda lägren har ett parti som värnar om miljön.

Både Sossar och Moderater fifflar med än det ena än det andra.

Sen har vi förvirrande budskap att ta till oss som att komunister inte är komunister längre och nynazister bytt in kängor och knytnävar mot kostym och partiprogram (även om dom fortfarande verkar ha kvar instinkterna att slå först och fråga sen).

Det är nästan lättare att sålla ut dom man inte tänker rösta på än dom som faktiskt förtjänar en röst. Sagt och gjort blir det endast 2-3 kandidater kvar, varav en av dom dessvärre får gå bort för att rösten automatiskt skulle stötta det block jag helst inte ser i regerande ställning.

En annan intressant företeelse med val är hur folk tittar snett på sina medmänniskor för att dom inte tillhör samma skock. Glåpord som dö borgarsvin, sossar ska ha stryk osv känns väl sådär bra i demokratins namn. Eller som min gamla mormor så kärleksfullt skulle uttryckt det 'Är du borgare din jävel??!' Det var kärlek det :-P

Nåja, på söndag är det över för den här gången så då kan vi kanske vara kompisar igen även om jag är dum nog att inte rösta som just du tänker göra.

Så då har lördagen passerat (med råge) och det so skulle bli årets bästa lördag är över.

Sa jag att det regnade? Det gjorde det i alla fall... rejält. Men inte under två timmar Iron Maiden.

Så var det värt det? 12 timmar i regn, att gå in till stan från Universitetet när regnet öste ner så att till och med underkläderna gick att vrida ur? Trängas med 47.000 personer på en leråker av varierande djup?

Som fan!!! Arrangemanget i sig kunde varit bättre dock. Det var en underbar lineup men gällande logistiken borde arrangörerna ta lärdom av andra festivaler.

Men... 47.000 Maidenfans på en leråker gjorde det hela värt flera gånger om.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det här med horoskop är fan lite kusligt. Nu pratar jag inte om den typen som står i kvällstidningarna där vi alla kan bli miljonärer och dökära bara vi spelar på lotto eller går på en date osv. Nä jag menar den förhoppningsvis lite mer seriösa varianten.

Jag har en app till mobilen som visar det dagliga horoskopet och vissa dagar är det riktigt skumt hur det träffar rätt, speciellt i min interaktion med en del människor i omgivningen.

Nu tänkte jag väl inte se det som en manual över hur jag ska leva mitt liv men nog är det ändå lite skumt hur det prickar rätt. Kanhända styrs vi av stjärnorna mer än vi tror.

Jag ser hur du sakta men säkert tunnas ut till oigenkännlighet och jag kan inte göra något för att förhindra det.

Det började med att konturerna suddades ut men nu börjar du bli så tunn, så tunn att du nästan blivit genomskinlig. En skugga av den du alltid varit...

Det gör ont att se hur du sakta bryts ner men jag lyckas inte lyfta dig. :-/

det man vet nu.

Det snurrar många tankar i skallen idag. Tänk om man kunde gjort något för att förhindra en sak eller påverkat en annan osv. Men det går ju inte att ändra på något i efterhand.

Jag funderar vidare på hur vi påverkas av människor i vår omgivning, på gott och ont. En del människor visar sig vara någon helt annan än vi trott från början så vi lämnar dom bakom oss och en del andra växer och blir så mycket större än man någonsin trott var möjligt.

Jag tänker mycket på hur jag känner inför människor i min omgivning, t ex hur den stora lilla hjälten jag känner alltid påverkar mig. Jag snubblade över ett gammalt blogginlägg hon skrivit och mina ögon tårades på nytt, dels av det sorgliga som stod där men också glädjetårar över att hennes liv och mitt ibland korsas så att det slår gnistor om det. En liten människa i vissas ögon och en av dom största som gått på den här jorden i mina.

Så olika uppfattar vi människor, visst är det lite lustigt ändå.

Någon dag ska jag nog skriva ett lite gnälligt inlägg som sammanfattar sommaren, men inte idag. Idag är jag tacksam över människor som berört mig och fått mig att växa som individ... det och att morgondagen bär med sig den troligtvis bästa lördagen på evigheter =)

Det här inlägget var bara en massa ord som behövde komma ut.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

En vän till mig har gått bort... egentligen inte helt oväntat men abrupt och tidigare än väntat. En från början osannolik vänskap har över natt ändats för gott.

Vår vänskap började som något helt annat, jag tyckte faktiskt att du var ganska odräglig och du tyckte nog att jag var oresonlig, men vi respekterade varandras ståndpunkter och med tiden utvecklades respekten till vänskap. Under lång tid mailade vi varandra flera gånger om dagen, vi bytte tankar med varandra och stötta varandra genom livets irrvägar.

Nu känner jag mig som Mattis, jag vill bara ropa "Du saknas mig!!! Du saknas mig så det skär i bröstet!!!"

Aldrig mer kommer vi att utbyta tankar, aldrig mer kommer du att be mig om råd, aldrig mer kolla hur det är med mig, aldrig och aldrig mer. Aldrig mer kommer att vara för evigt.

Nu har din rastlösa själ äntligen funnit frid.
Sov gott min vän, vi ses i Nangijala.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ja ingen har väl missat att Victoria och Daniel äntligen fått gifta sig, nu kanske lugnet kan lägra sig över Stockholm igen. Ja det vill säga innan turisterna kommer på allvar.

Frågan om monarkins vara eller icke vara kommer naturligt upp på tape

ten igen. Hur 2000-tal är det att ärva ett ämbete? Ett tämligen uddlöst ämbete, men likväl ett ämbete.

Jag läser och hör överallt om hur mycket kungahuset tjänar utan att göra ett skvatt för pengarna, och det framförs ofta som ett huvudargument för varför vi skulle lägga ner monarikin i Sverige. Så låt oss leka lite med siffror för att få ett hum om vad monarkin kostar oss vanliga dödliga svenskar.

Vi börjar med att påstå att kungahuset får ett apanage på 120 miljoner om året. Det innebär att Hovstaten kostar oss vanliga dödliga 10 miljoner i månaden. Okej, det var mycket tänker du nu. Då räknar vi vidare... Vi är drygt 9 miljoner invånare i det här landet så det innebär att apanaget utslaget per invånare är c:a 10 spänn i månaden.

Okej, vi snackar altså en förmögenhet här, kom ihåg att vi här räknar på hur mycket kungahuset kostar oss per invånare, inte faktiska skattepengar, hur staten finansierar apanaget, dvs hur stor del av det som kommer direkt från skattepengarna har jag faktiskt ingen aning om.

Nåväl, 10 spänn i månaden. Wow!! Så vad gör då kungafamiljen för sitt apanage, jo hälften av pengarna går tydligen åt till att underhålla fastigheter osv, dvs våra svenska slott bland annat, med andra ord, en hel del av de svenska kulturbyggnaderna, delar av vårt kulturarv kostar oss med andra ord 5 kronor i månaden. Den andra hälften går således till kungafamiljen och deras uppehälle, dvs representation osv. Dom är ju ute och representerar Sverige rätt många dagar per år så det kan väl kanske kännas rimligt att dom får en femma i månaden för att göra det.

När man benar upp det hela så kostar inte kungahuset oss dödliga den förmögenhet som många vill få det till.

Så om vi kikar på alternativen då. Om vi sparkar ut kungafamiljen och tillsätter en president istället, hur ser det då ut? Jo alltså... 5 spänn i månaden kommer ju fortfarande att gå till att underhålla alla byggnader som är en del av det svenska kulturarvet och jag gissar att jag skulle få betala minst en femma i månaden till presidenten och dennes stab... dom ska väl ha lön dom med eller?

Med andra ord... ur ekonomisk synvinkel är det nog summa sumarum. President eller kung... båda kostar mig som dödlig en tia i månaden, så att det är så himla dyrt biter faktiskt inte som argument. Vill man ersätta monarkerna så får man nog hitta sakligare argument än att det kostar svenska folket en förmögenhet.

Sen om man ska kunna födas till sitt uddlösa ämbete eller väljas till det låter jag egentligen vara osvuret, jag kan leva med både och även om jag anser att monarkin är den del av den svenska historien som vi bör värna om. Frågan är väl om en president blir lika mycket av en galjonsfigur som monarken eller om han/hon skulle ersätta rollen som vår statsminister har idag. Frågan är också om vår kakafoni till riksdag egentligen skulle vilja införa ett annat styre än det vi har idag. Men vad vet väl egentligen jag.

Oavsett vad jag tycker och tänker så tror jag i min stilla ro att Victoria trots allt blir vår siste svenska regent, om monarkin inte avskaffas under kungens tid så misstänker jag att den kommer att avskaffas under den kommande drottningens, men det är ju som sagt också bara vad jag tror.

Bilden är tagen av Paul Hansen och lånad på www.royalcourt.se

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag har visst en hjärna visade det sig =) och den är dessutom helt frisk.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag är på väg till Strängnäs över dagen och på vägen fick jag tillfälle att fotvandra lite i min barndoms hoods. Jag har bara kört förbi dom senaste åren och shit vad det har förändrats mycket, det var lite av ett äventyr att navigera rätt bland alla byggen. Jag måste nog komma tillbaka och spana in förändringarna lite närmare en dag.

Jag sitter och kikar lite i min vänlista på Facebook och inser att den representerar många gångna epoker i mitt liv. Där finns minnen från ett långt och innehållsrikt liv.

En del namn gör att jag ofrivilligt dyker rätt ner i barndomens djup, andra gör att minnen från en tonåring pockar på. Där finns namn som fanns med när mina barn föddes, olika namn för olika barn. Det finns namn som förknippas med viss musik och andra med annan musik. Vissa namn är mer aktuella i samtiden än andra. Vissa namn har hängt med på stora delar av min resa, andra står kvar på stationer jag redan passerat.

Vissa namn betyder mer för mig än andra, en del skulle jag inte vilja byta ut för allt i världen. En del har delat min gråt, andra min skratt.

Min vänlista är ett tvärsnitt på det liv jag levt and I like it.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det var bara för ett par dagar sedan som jag läste att Heaven and Hell ställt in sommarens spelningar på grund av Ronnie James Dios cancerbehandling. Skittrist minst sagt eftersom RJD alltid varit en av de största små ikonerna för hårdrockare världen över. Jag läste kommentarer som att behandlingen tog på krafter men att det ändå såg ganska lovande ut så jag tänkte inte så mycket mer på det just då.

Så kom bomben... som en löpeöd spred sig ryktet över internet att cancern hade besegrat RJD och på hans egna hemsida bekräftades ryktena som sanna.

Fan, fan, fan. En legend, en kung, en gud har gått bort alldeles för tidigt. Jag minns det nästan som igår när jag hörde Holy Diver för första gången. Sacred Heart tour var för övrigt den första konsert jag såg som dåvarade 15 åring (eller kan jag ha varit 16 tro?)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag sitter på vägen till jobbet och funderar lite kring gamla vänner och det här med Facebook.

Det började med att jag hittade en person jag tyckte väldigt mycket om för sådär 25 år sedan och vi pratade lite och efter det dök det upp namn efter namn med andra människor som figurerade i början av livet. Riktigt spännande till en början men när nyhetens behag lägger sig inser jag att det gått 25 år sedan vi träffades senast och vi har alla förändrats. Någon som betydde allt för 25 år sedan kan verka mest besvärad av kontakten, andra svarar kanske inte alls. Vi kanske helt enkelt inte har något att prata om längre, vad vet jag.

Vad beror det på funderar jag vidare. Har jag själv en del i det kanske? En gammal klasskamrat frågade rent ut, vart tog du egentligen vägen? Då inser jag att ur ett annat perspektiv försvann jag nog från jordens yta för många år sedan. Jag antar att jag ville lämna de mörka åren bakom mig och aldrig titta tillbaka. Som barn var det nog den största av farhågor, att det dolda skulle komma upp ur skuggorna och granskas av allt och alla. Därför kom vuxendomen som en efterlängtad biljett bort från allt som ingen skulle veta om.

Idag kan jag se tillbaka och se ljusglimtarna men som barn fanns skuggorna alltid runt hörnet och övermörkade det mesta.

Varenda gång jag åker igenom mina barndoms hoods glimtar ljuspunkterna och jag undrar lite vad som hänt med en eller annan person, men som sagt, det var 25 år sedan och kanske är det så att vattnet under broarna fört oss ljusår ifrån varandra.

Det har varit lite ont om uppdateringar av bloggen på sistone. Det skyller jag helt och hållet på allergi och astma som gått rätt så hårt åt mig i år.

Min vakna tid gårmer eller mindre åt att hålla mig upprätt tills det blir dags för sömn då jag leker klubbad säl fram till klockan ringer osv.

Så vad har trots det hunnit hända sedan sist? Inte så jättemycket faktiskt. Jag har äntligen fått min efterlängtade lur. Love it. Enda nackdelen med den är det virituella tangentbordet, jag kommer aldrig bli vän med sådna som tur är har jag min jobbmobil som man kan skriva längre avhandlingar på istället, en trotjänare som förhoppningsvis kommer att bytas ut mot något lite mindre segt till sommaren =)

I övrigt tuffar livet på i maklig takt och det regnar i Stockholm idag. Yeey

Jag är lite ledsen idag men framförallt är jag uppgiven. Jag hör människor som pratar om sina drömmar och hur dom aldrig kommer att gå i uppfyllelse.

"Jag borde vara nöjd med mitt skitliv, det blir ändå aldrig bättre än såhär. Jag förtjänar inte bättre än såhär"

Nä det är helt rätt, om man ger upp och kastar in handduken så kommer det a l d r i g att bli bättre än såhär. Om man däremot kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna och säger till sig själv "jag fixar det här, jag vägrar att acceptera att livet ska stagnera till ett innehållslöst vacuum" så kan jag lova att fajten är långt ifrån över.

Nu är det visserligen upp till var och en att dra sin gräns för hur långt man är villig att gå, hur högt ribban ska sitta, om man vill nå upp till stjärnorna osv. Men drar man gränsen i det som varit kan jag inte se hur man någonsin ska komma vidare i livet.

Tack för ordet.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag har sett mig själv boendes i Visby när jag blir äldre, ni vet när ungar och barnbarn är gamla nog att åka själva när dom vill hälsa på.

När jag är sådär gammal att jag slutat arbeta och så.

Tills helt nyligen det vill säga. Jag känner en större och större längtan till mina rötter så när jag blir sådär gammal och skruttig att ingen längre vill veta av mig kanske jag ska ta och åka 'hem' istället och bli det jag innerst inne nog varit hela tiden.

Jag satt och funderade lite på det här med att förlåta människor och just att förlåta människor som gjort oss oförätter är oerhört starkt, det ger oss förmågan att gå vidare i livet istället för att bittert stå kvar och stampa på samma punkt år ut och år in.

Jag köper att man kanske inte kan förlåta allt som alla gjort i en handvändning, men med tiden mår man bättre av att försöka lägga det förflutna bakom sig. Vi kan inte ändra på det som hänt men vi kan hitta vägar som gör att vi bearbetar det och lär oss att leva med det. Det förflutna bär vi alltid med oss, tricket är att inte låta det påverka vår framtid.

Jag har nog förlåtit alla människor som gjort mig en oförätt, behandlat mig som skit, snott mitt toapapper osv, inte nödvändigtvis mano a mano, det finns trots allt människor jag har valt att sortera bort ur mitt liv av olika skäl men jag låter inte det dom gjort mig påverka vart jag är på väg idag, i morgon, om en vecka osv. Den mest smärtsamma och längst pågående av mina upplevelser förlät jag efter människans död, men det gjorde att jag kunde fortsätta med mitt liv utan att längre bli påverkad av just det förflutna. Jag har till och med förlåtit människor som egentligen inte förtjänade det, men å andra sidan, dom är tvungna att leva med sig själva varendaste dag vilket jag givetvis numera slipper och det är straff nog kan jag tänka.

Så vad jag egentligen ville säga var att ni bör hitta kraften i er själva att faktiskt förlåta er omgivning, det är förlösande för båder er och dom ni inte kommer vidare på grund av er historia i hop.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag vaknade vid fyra i morse med en huvudvärk från helvetet men den är bättre nu. Står och väntar på bussen inne i stan och jag kommer att vara på jobbet runt sju. Litetidigt men helt okej.

En fördel med att vakna så tidigt är att man får en chans att byta några ord med två av dm mest underbara människor som finns och dessutom i realtid.

Fan vad jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna få bli omhållen av dom på riktigt, få sitta och bara njuta i deras närhet. Äntligen få bli barnet som växte upp för fort. Dom kompletterar verkligen mitt liv med en del som saknats i större delen av mitt liv. Jag är ganska nöjd med min tillvaro och den jag blivit, men vissa saker har jag missat helt och hållet.

Jag kommer på mig själv att stå och le över hur förbannat underbart livet kan vara ibland.

I'm on the top of the world

Kan det inte bli April snart, närmare bestämt runt den 7-8:e?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det är inte ofta jag tittar tillbaka på saker och önskar att jag gjort dem annorlunda, ni vet grublar över hur saker kunde ha varit om man valt höger istället för vänster dörr.

På sistone har jag tänkt en hel del på hur det skulle ha kunnat vara om min mamma aldrig flyttat tillbaka hit när jag var fyra. Hur hade livet sett ut om jag hade fått ha kvar min amerikanska släkt under alla dessa år istället för den svenska. Vem hade jag blivit istället?

Frågor som aldrig får ett svar men funderingarna finns kvar ändå.

Men nu blickar vi framåt mot den framtid som kommer emot oss i 110.

Okej Gud, bruschan. Vi fattar att det är du som kontrollerar vädret men du ska veta att jag faktiskt uppskattade att det börjar bli barmark och att våren var i antågande.

Så... hur i helsefyr tänkte du nu?

Gör om, gör rätt!

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

För någon vecka sedan hade jag inte en tanke på att söka upp människor från det svunna jaget men efter att jag fått kontakt med min familj igen så kommer jag på mig själv att fundera på vad den och den personen som jag kände för 25-30 år sedan gör idag.

Vad hette alla klasskamraterna osv =P

Jag börjar nog fasen bli till åren nu =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Idag är jag ordentligt upprörd.

Vi hade sällskap med en bekant som är kokerska på ett dagis imorse och hon berättade att hon på c:a 70 barn och 20 vuxna hade en budget på dryga femtusen i veckan. Det låter ju inte så jättemycket förstås men det blir värre, kommunen hon jobbar i har avtal med leverantörer som i många fall är dubbelt så dyra som maten kostar i detaljhandeln!

Inte undra på att det dras in mer och mer i barnomsorgen när dom betalar ockerpriser till sina anvisade leverantörer.

Skärpning. Gör om, gör rätt kommungubbar!

Egentligen hade jag tänkt sitta och skriva lite på en idé jag har nu på vägen till jobbet men det kom ingen buss hemma, tågen var knökfulla och solen skiner i ansiktet på mig så jag sitter på min sista buss och bara njuter av den vår jag hoppas är på ingång.

Ta hand om er och era loved ones.

Jag är fortfarande lite tagen av helgens händelser. För ovanlighetens skull hade jag problem med sömnen inatt, idag kan jag dock härleda sömnsvårigheterna till helgens aktiviteter. Det snurrade på som fasen i skallen så sömnen ville inte riktigt infinna sig igår kväll när jag gick och la mig.

Lite roliga idéer kom jag dock fram till under nattens tidiga timmar. Vi får se vad och om det blir något av dom i framtiden.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag har sagt det förr men det tål att sägas om och om igen, i själva verket tycker jag att man inte kan säga det nog mycket.

Jag har en del av dom finaste människorna som blivit satta på denna jord runt omkring mig. Människor som stöttar, som pushar, som lyssnar, som bara finns där och vaktar min rygg.

Människor som alla borde ha i sin ringhörna när det börjar blåsa kallt om öronen.

Jag tänkte göra en lista men jag vill inte med risk att glömma någon i brådrasket. Jag tror att ni är medvetna om vilka ni är ändå, om inte så tro mig, jag tänker påminna er om det om och om igen.

Tack för att ni finns och tack för ert stöd och era inputs, utan er vore jag bara hälften av den jag är idag.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ni som var här igår såg att jag hade hittat min släkt på FB. Nu har det gått ett dygn sedan dess och jag har hunnit utbyta ett flertal mail med mina fastrar och dom är eld och lågor =)

Jag kan inte nog beskriva känslan för er att se människor ur ett glömt förflutet sakta vecklas upp inför mina ögon. Det är nästan som att sitta på första parkett när Alladin gnider på flaskan. Allt blir påtagligt och verkligt på ett sätt det egentligen aldrig varit förr.

Min yngsta faster (som är 50 nu) sa att det kändes som att vara ett barn på julafton för att vi hade fått kontakt igen. Och jag kan bara hålla med, minst 25 år rinner av mig när jag "pratar" med henne och jag känner mig som 15 på sin höjd.

Min äldsta faster har jag inga minnen av annat än det som berättats för mig genom åren men det är lika kul att få höra om hennes familj och se hennes genuina glädje över att vi har kontakt. Hon minns ju trots allt mig "på riktigt".

Jag har även sett livstecken från min pappa, han har skrivit en trevare till mina barn och som förälder är jag i sjunde himlen när jag ser hur banden knyts ihop igen, två generationer som levt vitt åtskilda i så många år får en möjlighet att lära känna varandra.

Som barn, och det är precis så jag känner mig stundvis kan jag bli lite besviken. Jag hade hoppats på samma svallande känsloreaktion som den jag själv fick och att han skulle kastat sig över datorn och skrivit 100 långa mail. Det har han inte gjort än och barnet i mig känner sig ganska ensam och övergiven. Förmodligen är det en väldigt överdriven känsla med, det finns säkert en miljon anledningar till varför han inte mailat mig än. Jag har t ex inte analyserat tidsskillnaden, vad var klockan där när han kom online? Kanske behöver han lite tid att smälta det som faktiskt skett? Varken han eller jag har någonsin varit duktiga på att hålla kontakten så det är inte bara den enes fel att vi tappade bort varandra igen för ett tiotal år sedan. Ska jag vara riktigt ärlig har jag för mig att den som senast gjorde en trevare var han och jag missade att skriva tillbaka.

Mitt vuxna jag ser många anledningar, men barnet gråter nog en skvätt när ingen ser på.

Mitt vuxna jag gläds åt att ha funnit mina fastrar som jag knappt träffat eller minns och barnet undrar hur lång tid det tar innan pappan hör av sig.

Nu blev det lite melankoliskt det här och det är nog lite fel, på det stora hela är jag överlycklig för allt som hänt de senaste två dygnen. En dröm har faktiskt kommit att uppfyllas även om hela jag inte ser det just nu.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Det senaste dygnet, eller faktiskt bara halva om man ska vara helt ärlig men det är ju inte över än, har varit ganska så omvälvande. Quite breathtaking skulle man kunna säga.

Ni som känner mig vet hur avig jag alltid varit till fenomenet Facebook och bara för ett par dagar sedan gick jag ju med som ett experiment, inte så inriktat på nätverkande som för att undersöka möjligheterna FB erbjuder ett modernt företag som kontaktyta.

Fine så långt.

Nu kommer början på det som verkar vara en solskenshistoria och som gjorde mig mållös inatt (några av er kommenterade det, andra såg det inte men det gör inget).

Dom av er som känner mig IRL eller som på något annat sätt haft en mer offline kontakt med mig vet att mitt namn inte är speciellt vanligt, därför hittar ni mig bara som Sindarin på nätet med. I mitt hemland är det däremot inte lika ovanligt, i själva verket är det ungefär lika vanligt som exempelvis Johan Andersson (kanske något ovanligare, men you get the picture).

I natt satt jag i alla fall och browsade mitt pappas namn på FB, vilket heller inte är sååå ovanligt, FB erbjöd fler än 300 träffar om jag inte missminner mig och jag hade egentligen ingen större tilltro att han skulle finnas där men jag hade inget bättre för mig så jag satt och bläddrade lite bland bilderna.

Efter en ganska liten stund fastnade jag för en äldre herre som faktiskt skulle kunna vara han *omfg* men vi har inte träffats på 14 år och det kunde lika gärna varit någon annan så jag kikade lite på människorna i hans nätverk istället och ett ansikte drog till sig min uppmärksamhet, en tjej som var så otroligt lik den kusin jag träffade första gången för 14 år sedan.

Kunde det verkligen vara dom?

Jag spanade vidare och där, ett namn och ett foto av ett äldre par. Förnamnet stämmer och min ena faster är faktiskt gift med en färgad (inget fel i det men det var inte helt vanligt att människor gifte sig med en annan hudfärg på den tiden dom gifte sig).

Damn it det måste ju vara dom...

Sen hittade jag min andra faster och även om bilden var fruktansvärt grynig så visst måste det ha varit hon... Kusinen och hom bodde dessutom i samma stad i RÄTT delstat.

Jag mailade till min pappa, min kusin och min faster och sen kunde jag inte göra så mycket mer på grund av tidsskillnaden. När jag vaknade för att gå på toaletten vid 6.30 kunde jag inte låta bli att kolla i mobilen ifall jag fått svar och där fanns dom, två nya meddelanden från min faster och min kusin.

Jag vet inte om jag kan beskriva känslan för er men mitt inre är fast i ett vulkanutbrott av känslor, det rinner en tår från mitt ena öga (än så länge, ge mig lite tid så rinner det nog från båda). En familj som jag mer eller mindre förlorat än en gång finns på ett tangentbords avstånd på det gudsförgätna Facebook.

Det som började som ett socialt experiment kommer nog att stanna kvar för gott.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Så har jag så sakteliga börjat treva mig fram i Facebook, eler the dark side som en kolega/kund kalade det när han välkomnade mig.

Efter ett par timmar igår har jag gjort följade upptäckter.

FB är förbannat rörigt. Det känns nästan som om programmerarna kanske fått sparken eller något. En annan störande grej är det här med händelser. Visst är det smutt med en flagga som informerar dig att du har ex antal händelser men efter att ha kollat den första försvinner den ju. Stört!

Nåja, jag har ett par positiva upplevelser med. Det går förvånansvärt fort att ladda upp bilder svara på kommentarer osv. Dessutom stötte jag på en gammal vän som jag inte hört av på flera år, en annan väns syster hörde av sig för att nämna ett par saker.

Lite besviken är jag dock så här långt. Med tanke på att människor tappar bort sig totalt, glömmer gå till jobbet osv hade jag förväntat mig något riktigt explosivt men det verkar på sin höjd vara lika spännande som ett tomtebloss efter ett par timmars användande.

Ja då har jag gjort det, som förmodligen den siste kvar på jordens yta har jag eggat mig på Fejsbuck för att undersöka möjligheterna att använda det på ett mer professionellt sätt, men efter 10 minuter undrar jag vad tjusningen egentligen är, jag har inte sett något så rörigt sedan den tiden när småpåvar skapade egna communitys till höger och vänster i protest för att dom inte fick bestämma på mer etablerade hak.

*burr*

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

OK vi kan lugnt konstatera att det inte är helt smart att svara på mail och kliva på tunnelbanan samtidigt, speciellt inte om den går åt fel håll...

Jag tillbringar dagen på det klassiska danspalatset Nalen i Stockholm. Atmosfären andas storbandsjazz och jitterbugg fast ämnet för dagen är internetstrategi.

Vad ska mn som företag satsta på i framtiden? Ska man registrera en företagssida pä Facebook, Twitter osv.

Än så länge har det varit riktigt intressant i alla fall och jag har sakta insett att jag nog måste undersöka marknadsnyttan med sociala medier som Facebook lite närmare.

Jag är fortfarande anti FB som person men i arbetet kanske det ändå inte går att undvika i längden.

Frågan är vad skeptikern i mig ska tycka om det...

Den här veckan tänkte jag ta upp en gammal ovana och lyfta fram en kommentar från veckan som gått (egentligen är den väl två veckor gammal men vi skyller på sportlovet som kom emellan). Ni kommer inte bara att få en kommentar utan två, bara för att den andra så fint beskriver den unge herrn som han är just nu =)

Båda kommentarerna är hämtade ur den här tråden Vilken bild får ni?

Först ut är den exceptionella Simmelimaka vars funderingar på livet ofta är ganska så träffsäkra, jag är inte helt hundra på att hon träffade rätt helt till 100 procent, men jag kan lova att jag växte ett par cm i stolen när jag läste den.

Simmelimaka sa:
Oj.
Jag ska försöka.
Tror du är mycket vänlig. Varm. Empatisk. Men en längtan att få komma närmre än du faktiskt är.
Lite drömsk, njutningsmänniska.
Fantasirik.
Tror också att du är lite av en dubbelnatur, att du vågar ge mer av dig själv och dina vänliga sidor här bland oss i bloggvärlden.
Tror också att du ser bra ut.
ATt du är van att umgås med kvinnor. Kan språket liksom.
Och så tror jag att du är en trofast typ, att även om tanken skulle locka dig, skulle du inte...svika. Eller överge.
Du är en fin man, helt enkelt. Med massa kärlek.
kram

Nästa "kommentar" kommer från den otroliga lilla prins prutt (via hans mamma Nathalie, som tillika är min äldsta)

Vincent sa
- Är morfar snäll?
- Nä, han är gammal. Han är inte snäll idag.
- Men är morfar tokig då?
- Aa, tokig.
- Är morfar... Snygg?
- Nej. Han är gammal.
- Är morfar gullig?
- Nej.
- Tjafsar morfar?
- Nejdå!
- Men är morfar snäll då?
- Nej. Nu räcker det.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Sömnlöshet suger verkligen hästarsel.

Så då var det sagt.

De senaste två veckorna har jag lidit av sömnproblem. Jag somnar oftast ganska fort och sen sover jag 2-3 timmar, men sen börjar problemen. Jag vaknar mitt i natten och kan helt enkelt inte somna om utan ligger och vrider på mig tills det slutligen är dags att kliva upp. I bästa fall lyckas jag slumra lite under tiden.

Även när jag är ledig är det samma sak. När resten av familjen kliver upp någon gång efter tio har jag redan varit vaken 3-4 timmar. Visst, det är skönt att hinna ta ett bad i min ensamhet eller köra en diskmaskin osv, men det börjar ta på krafterna att aldrig få mer än en halv natts normal sömn.

Apoteksmonopolet är ju numera avvecklat så det är väl inte helt konstigt att dom i samband med det säljer/knoppar av verksamheter till nya kedjor. Medstop kan jag köpa, men en företagskedja som heter Kronans Droghandel ger mig lite fel signaler faktiskt.

Det känns väldigt lite 2010 om ni frågar mig, såvida man inte vill tilltala ett mer missbrukande klientel dvs. Legalize the shit liksom.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Nu var det extremt länge sedan jag la upp någon månadens blogg, så då gör vi det.

Den här gången tänker jag rikta era ögon på en otroligt fin Liten tjej. Många av er har sett henne i kommentarerna här och i andra bloggar som K och jag kallar henne för Liten sedan ett bra tag tillbaka. Liten är lite missvisande för hon är inte speciellt kort men det kommer från någon kommentar eller mail för ett bra tag sedan där vi skämtade om bröder och systrar och då skulle hon vara lillasyster eftersom hon är den yngre av oss och sedan dess kommer hon alltid att vara Liten för mig =)

Så tillbaka till Litens blogg nu. Hon en ung tjej i Stockholm som är som dom flesta andra av oss, bara lite mer skinn på näsan och väldigt ärlig i det hon skriver om. Hon har sina ups and downs, precis som alla vi andra. Hon är tämligen normal skulle man kunna säga, ändå fastnar man i hennes ord och vill läsa mer om vad som händer. Hon är värd ett besök helt enkelt.

Ni som tycker att det är lite klubben för inbördes beundran i vissa av dom här bloggarna har helt rätt, men det är fina människor med intressanta livsöden, vilket gångar mitt intresse betydligt mer än mode-, mamma-, pappa-, sexbloggar osv.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Hur typiskt är det inte att vakna strax efter fyra och inte kunna somna om?

Gick upp vid ungefär halv fem och sedan dess har jag hunnit bada, klä på mig en miljard klädesplagg för att kunna möta Kung Bore, väntat 20 minuter på ett tåg, läst morgontidningen och nu sitter jag på bussen mellan tåget och jobbet.

Det blir en tidig dag på jobbet idag, borde vara där om drygt 20 min, men å andra sidan tänkte jag försöka smita lite tidigt och sätta sprätt på lite pengar så det går väl lite på ett ut. Mina kängor kommer INTE motstå vattnet som blir när snön smälter så det är väl kanske på tiden.

Jag kom på att Go and get them Tiger som amerikarna brukar säga helt plötsligt fått en ny innebörd när herr Woods en längre tid varit runt och filat i sina 18 hål ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Ja vad säger man...

Sverige - Finland

Sambon påstår att finnarna druckit kosken hela natten och glömt att ta av skridskoskydden, eller sa och sa, hon skrek det tillsammans med ett antal mer eller mindre barnvänliga okvädesord i morse.

Jag bara log.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Med risk för att bloggen sakta men säkert utvecklas till en 'Hur tänkte ni nu SL' blogg måste jag ändå ge en eloge till trafikplanerarna.

Halvimmestrafik - check.
Kraftiga förseningar utöver vartannat tåg indraget - check.
Korta tåg att tränga ihop alla resenärer - check.

Jag är övertygad om att i helvetet är det SL som står för infrastrukturen.

Drygt en och 45 minuter hem idag. Då hade jag dessutom turen att kliva på ett tåg som var närmare timmen försenat redan.

Vi har diskuterat principer och saker mäniskor gör av stolthet vilket fick mig att tänka på hur illa det faktiskt kan gå.

Ni får läsa mig rätt här, visst ska man vara stolt över sina prestationer men när folk talar vitt och brett om stolthet kan man ofta likna det vid dumhet.

Det här hände för några år sedan och även om det idag blivit bättre är det långt ifrån bra.

Det var en gång ett par som efter att dom gått åt olika håll ändå gjorde livet surt för varandra och den som stod emellan var parets barn.

En vacker dag bestämde barnet att det av olika skäl inte längre ville bo kvar hos den ena förädern och flyttade hem till den andre.

De tidigare bråken och meningsskiljaktigheterna föräldrarna emellan eskalerade och barnet blev utpekat som lögnare som baktalade den ena inför den andre. Mistrodd drog sig barnet mer och mer undan från den första föräldern. En tid senare bröt barnet kontakten helt med den förälder det flyttat ifrån.

Av stolthet och av principer förlorade föräldern kontakt med barnet över natt. Det som borde varit det vackraste i livet för föräldern drog sig undan för gott.

Stolthet säger jag för att man ibland måste kämpa för sitt barns kärlek när det gått snett och ibland låter vi som vuxna vår stolthet stå ivägen istället för att förlåta och visa att barnet alltid är välkommen tillbaka. Principer säger jag för att vi av princip aldrig låter någon annan 'vinna' över oss.

Slutligen säger jag dumhet därför att vi låter stoltheten diktera villkor för att inte tappa ansiktet.

Glöm aldrig det mina vänner

Jag kom på att jag kanske ska fortsätta lite på problembanan. Jag har flera vänner som fungerar som bollplank för mig och vice versa. Vi stöter och blöter funderingar och idéer, men man får aldrig glömma att även om vännerna kan ha bra idéer så kan dom aldrig ta över våra problem.

En människa kan hjälpa till att reda ut begrepp, sortera tankar osv men dom kan aldrig vara lösningen på någon annans problem. I slutändan är det alltid vi själva som måste lösa våra egna knutar. Vare sig det gäller relationer (i vilket fall man då dessutom är två som ska lösa problemen) eller om det gäller huruvida man ska göra si eller så.

Det är bara i program som Lyxfällan som någon kommer insvepandes och löser alla problem på ett bräde för att få bra publicitet. I verkliga livet kavlar vi upp ärmarna och spottar i nävarna och gör det som måste göras.

Frågor på det?

Jag sitter och funderar lite när det slår mig att jag faktiskt är rätt så lyckligt lottad.

Jag mår förhållandevis bra, jag lever med en partner som oftast passar mig som handen i handsken. Jag har en del av de bästa människorna som satts på denna jord som stöd och bollplank i vått och torrt. Jag har den enorma förmånen att ha smarta människor omkring mig som delar med sig av sina problem och lösningar, precis som jag kan göra med dem. Eller vad säger ni som blir mailterrade var och varannan dag, vad gjorde vi utan varandra? Jag har dessutom barn och barnbarn som är hur goa som helst.

Rätt och slätt så har jag det ganska så bra. Visst kan bra alltid bli bättre men det är inte så mycket jag egentligen saknar för egen del när det kommer till kritan.

Jag kom just på mig sjäv med att fundera på att man inte alltid kan döma hunden efter håren.

Jag har fått ett par goda vänner genom att först vara på motsatt sida som dom. Även om jag inte hållt med har respekten för våra olika ståndpunkter öppnat upp för fina vänskaper.

Likaså har jag blivit ovän med ett par andra som jag varit vän med från början när deras rätta jag krupit fram.

So stay open minded my friends, some times first impressions doesn'n show the entire picture

Jag har legat ner med skallebank söndag och måndag. Även dagen har gått i värkens tecken men jag tog mig i alla fall upp ur sängen och till jobbet.

Värken har varit med mig hela dagen, som en gammal vän och förstärkts än här, än där.

På morgonbussen från Bangladeshien möttes jag av ett flertal huvudvärks förhöjande fenomen. Kärringar som döljer sin dåliga lukt med stark parfym, check. Gubbar som skiter i sin dåliga lukt, check. Skrikande ungjävlar överallt, check. Det var faktiskt bara hönsen och geten som saknades för att göra bilden komplett.

Vad är det som gör att en del människor är så maniskt rädda för att utsätta sina kroppar för några droppar vatten? Är det bättre att stinka som ett horhus eller utedass hellre än att tvaga sig ibland? Är vi mitt i någon religiös högtid där det är förbjudet att tvätta sig?

Yek I really wanted to puke.

Nä nu beger jag mig hemåt igen, wish me luck i det stinkande Mecka.

Nu känns det verkligen som om den här bloggen ligger och självdör i ett hörn. Jag har ju inget intressant att skriva känns det som. Antingen lever jag i ett innehållslöst vakuum eller så tror jag helt enkelt att dom saker som faktiskt sker är så in i norden tråkiga att läsa om så jag väljer att inte berätta om dom.

Oavsett vilket är det nog dags att fundera på om jag ska ta livet av bloggen eller ägna den lite mer tanke, kanske lite mer ärn en tanke då och då iofs ifall jag bestämmer mig för att ge den första hjälpen.

Hjärt- och lungräddning någon?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Klockan är mycket, det är kallt och tåghelvetet är 30 minuter försenat.

Kan det bli bättre än så?

Japp, jag hatar SL idag.

Minstingen och sambon bakar bullar.

Dom skulle nog räcka till ett helt kompani.

Det ska samlas in pengar till en skolaktivitet och alla som vill får gärna bidra i kommersen. Ju fler som köper desto gladare blir barnet.

20 kronor påsen kostar baket.

För alla utom mig, jag betalar nog kalaset två gånger för jag misstänker att råvarorna införskaffas i vårt skafferi.

Vaselin någon?

;-)

Hej på er, lever ni fortfarande? Idag tänkte jag prata lite med er om att åldras.

Folk frågar mig hela tiden hur det kändes att fylla 40 och svaret är att det var ingen större skillnad mot exempelvis 38 eller 36 heller för den delen.

Sure, med åldern kommer vissa ålderstecken. Det hänger lite här och man fyller ut byxorna mer än man gjorde för 15 år sedan. Den en gång så stolta hårmanen är verkligen puts veck och nu för tiden pippar man inte nätterna igenom och åker pigg och fräsch till jobbet. I själva verket undviker man pipanet helt vissa dagar till förmån föt välförtjänad sömn.

Men mina kära vänner (och ovänner) det är ju en sån liten del av livet. Allt det andra är ju så mycket bättre som 'gamling'. Erfarenheterna vi saknade sitter som en smäck och vägleder oss genom snåren. Barnen vi hunnit få som berikar livet enormt. Barnbarn (för oss som kommit så långt) är en underbar anledning att vakna varenda morgon med. En underbar människa att dela vardagen med bara för att nämna några av plussidorna.

Så visst, jag kommer aldrig mer att lägga en 25 årig skönhet på rygg men i ärlighetens namn är en mogen kvinna som vet vad hon vill och som ligger kvar morgon efter morgon fan så mycket sexigare i längden.

Så ni där ute som våndas för att ni blir äldre, sluta med det, var tid har sin charm. Njut av stunden istället för att sakna det som varit.

Ärtor ute!

Det är kanske dags att skärpa till mig och stilla den begynnande oron. Jag lever fortfarande, jag har bara dragit runt på en elak förkylning ett tag. Närmare bestämt en och en halv månad i runda slängar. Lagom när man tycker att den ska vara över tar den jäkeln sats och startar om.

Gång på gång.

Nåja jag lever ju i alla fall och nu är oron stillad ;-)

Så nu när 40 årsfirandet är över är det dag att ta itu med den här överväxta lekamen igen. Första åtgärden är att strypa sockret och på nytt börja fundera på vad jag stoppar i mig.

Och första veckan (iaf halva) har gått lysande, jag vägde mig i tisdags morse och på skoj klev jag upp på vågen idag igen när jag ändå gick förbi den, 1,4 kg ner sen i tisdags. DET känns riktigt gött mina vänner =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Jag satt här nyss på lunchen och läste i lite bloggar jag inte hunnit med och av en slump klickade jag mig vidare till en annan blogg skriven av en pappa som nyligen förlorat ett barn.

Jag satt och klickade mig längre och längre in i bloggen och sakta men säkert känner jag hur någonting gick sönder inom mig. Det är så många som tyvärr förlorar ett barn alldeles för tidigt och varenda gång jag läser om någon ny förälder som blivit barnlös så väller det upp så många känslor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen.

Jag kan inte tänka mig något mer onaturligt än att överleva ett av mina barn, jag tror ärligt talat inte att jag skulle hitta den styrka och ork som människor ändå lyckas uppbåda för att gå vidare. Min älskade vän förlorade en son för något år sedan och hon kämpar mot sina demoner dagligen. Jag försöker förstå hur det kan vara men jag klarar ändå inte att ta in det. Det är onaturligt och det värsta som någonsin kan inträffa.

Jag ville egentligen mest dela med mig av den obehagskänsla jag sitter och bär på just nu, mina barn är friska allihop och jag har just bestämt att inga hemskheter ska hända med dom.

Nu torkar vi tårarna som smyger sig fram och återgår till att bli en produktiv anställd.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Så livet blev inte som du hade förväntat dig?

Vad ska du göra åt det då? Lägga dig ner och gråta floder och sen förbanna världen för att den är så orättvis som inte gör dig till viljes eller ska du kavla upp ärmarna och göra det bästa av den siktuation du har framför dig?

Det är faktiskt ditt val helt och hållet. I själva verket är det dina egna val i varje given situation fram till nu som fört dig till den punkt du står på idag och det är bara upp till dig hur du ska gå vidare. Bitterhet är givetvis ett av dina alternativ, även om det förmodligen är det minst sexiga och definitivt det mest ensamma i längden. Alla människor skyr en bitter människa förr eller senare.

Ett annat alternativ är att dra lärdom av dina misstag och göra annorlunda i framtiden. Gör om, gör rätt.

Som sagt, det är helt och hållet upp till dig. Idag är den första dagen av resten av ditt liv. Vad ska du göra med den och dagarna som följer?

Ta hand om varandra därute och glöm inte att tala om för någon att du älskar henne/honom idag.

Vi har ganska hög medelålder här på företaget, jag är yngst med mina nyblivna 40 och reaktionerna på en tatuering varierar minst sagt, eller vad säger ni om följande?

En kollega rynkade på näsan rejält bara av att höra att jag tatuerat mig.

En annan sa bara "vilken läskig gubbe" med avsmak i rösten.

Bäst är ändå följande harang där en kollega beskrev för en annan min tatuering. "Han som är morfar och allt, tänk om barnbarnet blir rädd, den har ju röda ögon... och PISTOL. Han som är morfar och allt"

Vi kan lugnt konstatera att man kan inte falla alla i smaken hela tiden =)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Nu tänkte jag att jag ska berätta lite om gårdagen och vad det var för äventyr jag var iväg på.

Den som som hängt med ett tag i bloggen har kanske redan räknat ut det, jag fick en tatuering i 40-års present och det var i studion jag tillbringade en stor del av 40-års dagen.

För att göra en lång historia kort, det gör ont att tatuera sig, no shit liksom, men det är uthärdligt till vissas förtret ;-)

Nog om detta, här kommer en bild på skapelsen och så ska jag avslutningsvis tacka min kära sambo och mina barn för en underbar 40-års present som jag för alltid kommer att bära med mig =) och ett stort tack till Rasmus på House of Pain i Jakobsberg för det otroliga arbete han la ner igår, kolla alla detaljer.

Av någon anledning går det inte att klicka på bilden och få den större, klicka här för att se den i större format.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

Den största skillnaden på 39 och 40 hittills är nog sovmorgonen i övrigt känns det faktiskt likadant idag som det gjorde igår.

Dagen har dock ett spännande inslag som är utöver det vanliga, jag ska iväg och uppfylla en dröm som jag burit på ganska länge och förändrat och förädlat i mitt sinne och idag är äntligen dagen då den kommer att infrias.

Ha en underbar dag därute, det tänker jag ha såfort jag sparkat liv i den det vil säga, än så länge drar jag bara benen efter mig och njuter av ledigheten.

Jag såg att Liten efterlyste en liten uppdatering så det kanske är dags för en lägesrapport.

Som ni såg förra veckan var jag lite klen, magsjuk en dag och sedan feber och lite astma som sedan har utvecklats till en dunderförkylning, på två veckor har jag jobbat hela två dagar av inplanerde sex. Jag har hostat mig genom nätterna och konsistensen på det som kommit upp ska vi inte ens gå in på.

Så nu är det färdiggnällt, jag har dundermedicin för hostan och tanken är att jag ska jobba fyra dagar av fem den här veckan med tanke på att jag tagit ledigt på min födelsedag för att umgås med min sambo (och få min födelsedagspresent har det visat sig, jag återkommer om den lite senare i veckan).

På tal om födelsedag har jag bestämt mig för att inte bjuda på stor fest, det rimmar lite illa med planerna att spara pengar för att kuna åka över och hälsa på min farmor till våren. Så det löste alla funderingar om fylleslag eller inte. Det blir den lugnaste 40-årsdagen på många år helt enkelt.

Nu mina kära vänner (och ovänner) ska jag hosta upp ett skatbo eller två och fortsätta med min tvätt.

Vad gör ni denna söndagseftermidag?

Gott nytt år på er alla. Jag tänkte att jag skulle summera denna årets (ja nu är det ju förvisso förra årets) sista vecka.

I måndags fyllde tant sambo som bekant år (bekant för dom som läst om det innan dvs) och födelsedagen avfirades med middag på Pub Anchor innan vi drog vidare till Hovet för att kolla på Europe. Det var lite spännande att se ifall hon skulle uppskatta det här med att lyssna på banden live eller inte eftersom hon var oskuld på den punkten innan och av hennes miner och reaktioner på plats är det nog fortfarande ett mysterium huruvida det var en hit eller inte, men hon säger sig haft trevligt i alla fall och övriga i sällskapet hade en trevlig kväll med så den kändes hyfsat lyckad.

Tills runt 22.30-tiden dvs då jag började få mer och mer ont i magen och blev mer och mer illamående och fick feberfrossa.

Med lika stora portioner järnvilja som tur lyckades jag behålla min mat tills vi kom hem, ja till och med ett par timmar efter att vi kommit hem med. Runt tre-bläcket kastade magen in handduken och hela middagen kom upp i retur, i sjäkva verket kom nog frukosten ut i andra ändan samtidigt =/

Resten av natten och dagen därpå låg jag i feber- och smärtdimma från mitt huvud och mina axlar som tagit stryk av ansträngningarna i Gustavsbergshissen.

När magen börjat räta ut sig så började också min astma spöka och har så gjort ett par dagar så vi kan nog lugnt konstatera att sista veckan varit en sjuk vecka.

Själva nyårsafton tillbringades oväntat hos några vänner ett kvarter bort och om den kan sägas att det tändes ett nytt hopp om den yngre delen av mänskligheten, där den yngre generationen kanske faktiskt har lite mer vett än vi äldre till och från.

God fortsättning på er, nu ska undertecknad antingen sova en skvätt till eller helt enkelt ta vad denna, årets första dag har att erbjuda i mina öppna armar och bestämma mig för att början på 2010 ska bli bättre än slutet på 2009.

Cherioo Miss Sophie

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare