sindarinsworld.blogspot.com

Ni som var här igår såg att jag hade hittat min släkt på FB. Nu har det gått ett dygn sedan dess och jag har hunnit utbyta ett flertal mail med mina fastrar och dom är eld och lågor =)

Jag kan inte nog beskriva känslan för er att se människor ur ett glömt förflutet sakta vecklas upp inför mina ögon. Det är nästan som att sitta på första parkett när Alladin gnider på flaskan. Allt blir påtagligt och verkligt på ett sätt det egentligen aldrig varit förr.

Min yngsta faster (som är 50 nu) sa att det kändes som att vara ett barn på julafton för att vi hade fått kontakt igen. Och jag kan bara hålla med, minst 25 år rinner av mig när jag "pratar" med henne och jag känner mig som 15 på sin höjd.

Min äldsta faster har jag inga minnen av annat än det som berättats för mig genom åren men det är lika kul att få höra om hennes familj och se hennes genuina glädje över att vi har kontakt. Hon minns ju trots allt mig "på riktigt".

Jag har även sett livstecken från min pappa, han har skrivit en trevare till mina barn och som förälder är jag i sjunde himlen när jag ser hur banden knyts ihop igen, två generationer som levt vitt åtskilda i så många år får en möjlighet att lära känna varandra.

Som barn, och det är precis så jag känner mig stundvis kan jag bli lite besviken. Jag hade hoppats på samma svallande känsloreaktion som den jag själv fick och att han skulle kastat sig över datorn och skrivit 100 långa mail. Det har han inte gjort än och barnet i mig känner sig ganska ensam och övergiven. Förmodligen är det en väldigt överdriven känsla med, det finns säkert en miljon anledningar till varför han inte mailat mig än. Jag har t ex inte analyserat tidsskillnaden, vad var klockan där när han kom online? Kanske behöver han lite tid att smälta det som faktiskt skett? Varken han eller jag har någonsin varit duktiga på att hålla kontakten så det är inte bara den enes fel att vi tappade bort varandra igen för ett tiotal år sedan. Ska jag vara riktigt ärlig har jag för mig att den som senast gjorde en trevare var han och jag missade att skriva tillbaka.

Mitt vuxna jag ser många anledningar, men barnet gråter nog en skvätt när ingen ser på.

Mitt vuxna jag gläds åt att ha funnit mina fastrar som jag knappt träffat eller minns och barnet undrar hur lång tid det tar innan pappan hör av sig.

Nu blev det lite melankoliskt det här och det är nog lite fel, på det stora hela är jag överlycklig för allt som hänt de senaste två dygnen. En dröm har faktiskt kommit att uppfyllas även om hela jag inte ser det just nu.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare