sindarinsworld.blogspot.com

Det senaste dygnet, eller faktiskt bara halva om man ska vara helt ärlig men det är ju inte över än, har varit ganska så omvälvande. Quite breathtaking skulle man kunna säga.

Ni som känner mig vet hur avig jag alltid varit till fenomenet Facebook och bara för ett par dagar sedan gick jag ju med som ett experiment, inte så inriktat på nätverkande som för att undersöka möjligheterna FB erbjuder ett modernt företag som kontaktyta.

Fine så långt.

Nu kommer början på det som verkar vara en solskenshistoria och som gjorde mig mållös inatt (några av er kommenterade det, andra såg det inte men det gör inget).

Dom av er som känner mig IRL eller som på något annat sätt haft en mer offline kontakt med mig vet att mitt namn inte är speciellt vanligt, därför hittar ni mig bara som Sindarin på nätet med. I mitt hemland är det däremot inte lika ovanligt, i själva verket är det ungefär lika vanligt som exempelvis Johan Andersson (kanske något ovanligare, men you get the picture).

I natt satt jag i alla fall och browsade mitt pappas namn på FB, vilket heller inte är sååå ovanligt, FB erbjöd fler än 300 träffar om jag inte missminner mig och jag hade egentligen ingen större tilltro att han skulle finnas där men jag hade inget bättre för mig så jag satt och bläddrade lite bland bilderna.

Efter en ganska liten stund fastnade jag för en äldre herre som faktiskt skulle kunna vara han *omfg* men vi har inte träffats på 14 år och det kunde lika gärna varit någon annan så jag kikade lite på människorna i hans nätverk istället och ett ansikte drog till sig min uppmärksamhet, en tjej som var så otroligt lik den kusin jag träffade första gången för 14 år sedan.

Kunde det verkligen vara dom?

Jag spanade vidare och där, ett namn och ett foto av ett äldre par. Förnamnet stämmer och min ena faster är faktiskt gift med en färgad (inget fel i det men det var inte helt vanligt att människor gifte sig med en annan hudfärg på den tiden dom gifte sig).

Damn it det måste ju vara dom...

Sen hittade jag min andra faster och även om bilden var fruktansvärt grynig så visst måste det ha varit hon... Kusinen och hom bodde dessutom i samma stad i RÄTT delstat.

Jag mailade till min pappa, min kusin och min faster och sen kunde jag inte göra så mycket mer på grund av tidsskillnaden. När jag vaknade för att gå på toaletten vid 6.30 kunde jag inte låta bli att kolla i mobilen ifall jag fått svar och där fanns dom, två nya meddelanden från min faster och min kusin.

Jag vet inte om jag kan beskriva känslan för er men mitt inre är fast i ett vulkanutbrott av känslor, det rinner en tår från mitt ena öga (än så länge, ge mig lite tid så rinner det nog från båda). En familj som jag mer eller mindre förlorat än en gång finns på ett tangentbords avstånd på det gudsförgätna Facebook.

Det som började som ett socialt experiment kommer nog att stanna kvar för gott.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare