sindarinsworld.blogspot.com

Nyligen kom jag fram till en viktig insikt till vem jag är, vem jag varit och varför jag valt som jag gjort, speciellt i en yngre utgåva av mig själv.

Livet fram till 20års åldern var egentligen dena ena stormen efter den andra, utåt sett var det nog inte så många som såg vad som skedde inombords, men stormarna rasade med full kraft. Där i det innersta, allra mörkaste vrårna. Dit där ingen skulle få komma in och röra upp dom till ytan.

Jag har alltid varit lite rastlös av mig, inte så att jag måste aktivera mig hela tiden utan genom att alltid vara på väg någon annanstans. Där andra stannade upp och njöt av livet har jag nästan alltid undrat över vad som väntar bakom nästa krön och bakom det efter det. Varenda relation som tonåring var likadan, jag hade spanat in nästa tänkbara stopp innan jag klev av bussen jag åkte på.

Jag har lämnat människor bakom mig utan någon bra förklaring, människor som jag faktiskt tyckte mycket om men som förmodligem kom för nära stormens mitt. Då var det säkrare att vara på språng igen än att riskera att blotta mig som den jag var, liten, rädd och ärrad av stormens vrede.

Sakta men säkert spelas scener från det förgångna upp i skenet av det jag idag förstår att jag då mest av allt ville dölja från världen. Jag försöker att inte ångra saker jag gjort i mitt liv, däremot kan jag tycka att en del människor borde ha blivit bättre uppskattade för dom personer dom faktiskt var då. Människor som älskar bör bli älskade tillbaka och inte förskjutna när dom kommer för nära.

Nu är jag säkert långt ifrån unik i att inte släppa människor för nära inpå mig, tvärtom är vi många som gör så. Däremot så tillåter inte mitt samvete att jag bara glömmer och förtränger människor jag direkt eller indirekt sårat i min enfald.

To advance you only have to let go of the past.