Nu är den här

Dagen vi väntat och fruktat lite är här, det är den blomstertid igen. Två av invånarna i the mad house on the hill ska vidare ut i livet. En tar studenten och den andra kastas ut i gymnasiets vilda virvelvindar.

Vad hände med den trygga inramade vardagen där man visste var man har odågorna? Har någon frågar mig om lov? skulle inte tro det va.

Enough with the changes muttrar gubbjäveln.

Letting go was always the easy way out

Nyligen kom jag fram till en viktig insikt till vem jag är, vem jag varit och varför jag valt som jag gjort, speciellt i en yngre utgåva av mig själv.

Livet fram till 20års åldern var egentligen dena ena stormen efter den andra, utåt sett var det nog inte så många som såg vad som skedde inombords, men stormarna rasade med full kraft. Där i det innersta, allra mörkaste vrårna. Dit där ingen skulle få komma in och röra upp dom till ytan.

Jag har alltid varit lite rastlös av mig, inte så att jag måste aktivera mig hela tiden utan genom att alltid vara på väg någon annanstans. Där andra stannade upp och njöt av livet har jag nästan alltid undrat över vad som väntar bakom nästa krön och bakom det efter det. Varenda relation som tonåring var likadan, jag hade spanat in nästa tänkbara stopp innan jag klev av bussen jag åkte på.

Jag har lämnat människor bakom mig utan någon bra förklaring, människor som jag faktiskt tyckte mycket om men som förmodligem kom för nära stormens mitt. Då var det säkrare att vara på språng igen än att riskera att blotta mig som den jag var, liten, rädd och ärrad av stormens vrede.

Sakta men säkert spelas scener från det förgångna upp i skenet av det jag idag förstår att jag då mest av allt ville dölja från världen. Jag försöker att inte ångra saker jag gjort i mitt liv, däremot kan jag tycka att en del människor borde ha blivit bättre uppskattade för dom personer dom faktiskt var då. Människor som älskar bör bli älskade tillbaka och inte förskjutna när dom kommer för nära.

Nu är jag säkert långt ifrån unik i att inte släppa människor för nära inpå mig, tvärtom är vi många som gör så. Däremot så tillåter inte mitt samvete att jag bara glömmer och förtränger människor jag direkt eller indirekt sårat i min enfald.

To advance you only have to let go of the past.

Det här med religion

Jag har fått grepp om varför jag och religionsgrejen inte riktigt är kompatibla med varandra. Det är den här vänd andra kinden till grejen, jag kan visst förlåta till en viss gräns, men häng mig på ett kors, skit på min brinnande buske eller släpp loss gräshopporna så kommer jag garanterat inte att glömma det i första taget.

Missförstå mig rätt, jag är imponerad över er som fixar det, det är jag som inte klarar det helt enkelt.

'Cos every day counts!

Den blomstertid kommer igen

För snart tre år sedan skrev jag ett inlägg om hur snabbt tiden går, hur barnen går från ett stadium till ett annat... och nu är dom tre åren snart till ända. Grabben i det inlägget har blivigt myndig, får dricka på krogen, är ansvarig för sina egna handlingar i lagens ögon och tar nu även studenten.

Time flies.

Ännu ett uppbrott från det trygga och invanda och ett tvärkast ut i det okända. 'Til infinity and beyond.

Förmodligen kommer det att gå galant, det är nog mest den gamla pappan som känner sig osäker inför förändringarna, jag menar... det var ju nästan bara igår som han lärde sig gå.

För att inte tala om hans lillasyster, hon ska inte börja andra ring efter sommaren. Nope jag tänker vägra.

'Cos every day counts!

Shit happens

Efter sisådär i runda slängar tre år kom jag på att jag har den här gamla dammiga bloggen. Min första tanke var "släng och stäng ner skiten". Min andra var "läs igenom och begrunna det som varit". Min tredje, och sista tanke var "ska jag blåsa liv i den igen?" Den fyllde en funktion en gång för länge sedan, dog behovet ut eller växte vi bara ifrån varandra?

Vi kanske skulle testa att bli tillsammans igen, på prov, en liten stund.

Jag har kommit på nya insikter sen sist, den kanske största och viktigaste; Shit happens, for real. Oavsett hur vi planerar så händer det ändå oförutsedda saker som vi måste tackla så fr o m nu är mitt nya motto, Shit happens, crea diem.

'Cos every day counts!

Eftertanke

Har ni märkt en sak? Den här bloggen har snudd på självdött. En orsak är att jag helt enkelt inte haft tid, eller behov att skriva på länge. En annan orsak är det verkliga livet som kräver närvaro i såväl person som tanke.

Många saker som händer ger anledning till eftertanke, vilket i sig är bra. Alla anledningar som leder till självrannsakan är nog egentligen av godo.

Jag tänkte avsluta det här inlägget med en liten insikt.

Ibland stannar vi upp i livet och funderar på vart vi är på väg och vilka vi ska ta med oss dit. Människor som kräver att vi ska förändra oss för att passa dem kan vi lämna bakom oss, det är dom som stöttar och uppmuntrar oss att vara oss själva som förtjänar en biljett till slutmålet.
Published with Blogger-droid v1.7.4

Den blomstertid nu kommer

Så var skolavslutningen i årskurs nio över. Två delar vemod och lika många delar hopp om en underbar framtid efter sommarlovet tar vid.

Efter tio år i samma skola är det på allvar dags för grabben att kasta sig ut i verkligheten och höstens gymnasieskola. En epok är så att säga över och en annan tar vid.

Det blir bra, jag är övertygad om att han kommer att klara sig galant i framtiden med.

Sa jag att pappan var tämligen stolt över sin grabb?
Published with Blogger-droid v1.6.9

Tunga dagar

Sinnet är tungt och dagarna tyngre ändå. Jag har vridit och vänt på allt de senaste dagarna.

Varför är en fråga som jag återkommer till hela tiden.

Det enda egentliga fundering eller slutsats jag kommer fram till är att livet är vad vi gör det till och meningen vara det innehåll vi fyller det med.

Frågan om varför förblir dock obesvarad.

Det är lite tungt att fungera i den glättiga världen just nu, men det måste gå ändå.

Ta hand om varandra därute
Published with Blogger-droid v1.6.7

Tillhörighet

Jag har funderat en hel del på det här med att vara en del av en större helhet. Jag vet inte om det beror på rastlöshet eller något annat men i hela mitt liv har jag mest betraktat tror jag.

Jag menar inte att jag stått utanför i den bemärkelsen att jag levt ett ensamt liv, men jag har aldrig lyckats hitta den stora passionen som andra människor gör i stora sammanhang. Det kan vara ett band (done that) eller teatern (done that too). Helt enkelt hängivet och passionerat ägnat sig åt något och funnit sin plats i världsalltet.

Alla verkar göra det utom jag.

Ibland tror jag att jag hittat rätt men efter en stund har jag och passionen av olika anledningar ofrånkomligt särat på oss. Jag är djupt imponerad av alla ni som hittar ert kalln och lever för det. Hur gör man?

Nog ynkat, nu åker jag hem och brassar lite käk.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Brev till högre makter

Okej Gud, vi har inte pratat speciellt mycket med varandra dom senaste 40 åren, men om du frågar beror det mer på dig än mig, du är nämligen tämligen dålig på att ringa tillbaka.

Hur som helst, jag känner att någon borde informera dig om att 'när helvetet fryser till is' faktiskt bara är ett talesätt och på inga som helst vis en uppmaning till dig så do the right thing, lås in isbjörnarna igen.

Tack på förhand
Published with Blogger-droid v1.6.5

Hyfsat nöjd ändå

Ja hörrni, vad säger man? Med första advent bakom oss börjar det dra ihop sig till jul. Snön ligger och pryder även Stockholm som ett vackert vitt duntäcke och jag kan lyssna på julmusik utan att människor, förutom sambon, tycker att jag är knäpp.

Det enda som saknas är att min kropp ska acceptera kylan, sen är vi halvägs där.

Don't eat yellow snow.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Btw I'm an efu

Jag hittade just på ett nytt ord, efu. Det står för emotional fuck up. Vissa saker bär jag inom mig för länge tills det en vacker dag exploderar i en svart kläggig sörja. Det är. Något jag borde jobba lite med misstänker jag.

På plussidan kan jag påstå att efter sammanbrottet ser en del saker och människor betydligt ljusare, synd bara att jag ska vara tvungen att såra människor på vägen.

So I'm an efu, let's work on it
Published with Blogger-droid v1.6.5

Så liten världen blivit

Jag kan inte låta bli att förundras och irritera mig lite över hur en del människor bara orkar gå på om småsaker.

Att livet kretsar kring barnen när man har små barn hemma är väl mer eller mindre självklart men när två småbarnsmammor sitter och diskuterar, lite upprört ska tilläggas, varför någon unge på dagis inte bjudit alla kompisar på sitt kalas.

Han ville väl inte ffs. Hur svårt kan det vara???! Så lilla prinsessan fick inte gå på kalas??? Buhu, dom kanske inte är så bra kompisar som du vill tro att dom är. Life goes on and shit happens. Get over it.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Dagens visdomsord

Without the will to improve every step forward eventually becomes two backwards.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Tjuvlyssnat på pendeln

När man jobbar med teknik försöker man komma ihåg att omvärldens tekniska kunnande inte alltid är på samma nivå som ens eget. Likväl hör man ibland människor som hjälper smilbanden att le en aning.

En yngre kille sitter och diskuterar datorer med en äldre dam på pendeltåget. En stumd in i diskussionen frågar han om dom kör på en HP dator. - Nej vi har XP svarar hon då.
Killen ser lite frågande ut och skakar lite fösrsynt på huvudet men väljer att inte rätta henne.

Egentligen är det inte så konstigt kanske, jag får ofta samma svar när jag frågar människor vilket operativsystem deras datorer har - WIndows eller något, så egentligen var väl damens svar inte jättetokigt, det var nog bara dom med nördstämpel som drog på smilbanden nu, men det bjuder jag på.
Published with Blogger-droid v1.6.4

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Tänkvärt

På internet betraktas du och bedöms utifrån det du skriver. Skriv och bete dig som en idiot, svin, bitterbuk osv och du kommer att bli betraktad därefter.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.

Jeff Dunham

Loading...

Följ med i min värld

 Subscribe in a reader

BloggRegistret.se
Follow The world through my eyes Blogg Topplista
Bloggtoppen.se Blogglista.se
Personligt Personligt
Svensk bloggtrafik - Gratis trafik till din blogg