sindarinsworld.blogspot.com

Idag tänkte jag fastna lite i allvaret. Oftast när och om det skrivs i min blog handlar det om iaktagelser och funderingar eller rena rama ordvrängerier, men det finns en betydligt djupare sida där många av mina erfarenheter samlats. Där jag vrider och vänder på livet dess skeenden och vad som kommer ut av dem. Ofta resulterar även dessa funderingar i mer eller mindre tänkvärda slutsatser och idag tänker jag dela med mig av en del av dessa så kallade slutsatser.

Rubriken säger; "Var dig själv, var ärlig och stå för den du är". Det är väl ingen konst säger du men smaka en stund på orden och se om dom stämmer på dig själv och ditt eget liv. Är du dig själv? Vad innebär det och VEM är det du är när du är dig själv? Är du ärlig? Mot vem i sådana fall? Omgivningen eller dig själv, eller det ena kanske inte utesluter det andra? Slutligen, vad innebär det att stå för den man är?

För min egen del kan jag villigt erkänna att det nog tog mig närmare 30-35 år innan en del av dom här funderingarna började trilla på plats och då kunde formuleras med påtagliga innebörder. Härifrån kan det mycket möjligt tänkas att en hel del klichéer dyker upp, men det är bara för att jag finner en hel del sanning i dessa påståenden och att dom verkligen är aplicerbara på mitt liv och hur jag ser på det, detta är också första och sista varningen så känner du igen ett uttryck eller påstående längre fram är det med största sannorlikhet "lånat".

Vi börjar att smaka på ordet ärlighet. Att vara ärlig är A och O och då pratar jag framförallt om att vara ärlig mot sig själv. Att vara ärlig mot andra i så lång utsträckning som möjligt tar jag som en självklarhet och det funkar allt som oftast, ibland använder även jag mig av någon vit lögn eller undvikande att skriva en alltför grym sanning på någons panna dock. Men nu pratar vi om att vara ärlig mot sig själv. Vad innebär det att vara ärlig mot sig själv då? Jag vill hävda att vara sig själv i alla lägen är att vara ärlig mot sig själv. Att respektera sig själv är att vara ärlig likaså. Hur många gånger under vår livstid har vi inte ljugit och förnekat saker för oss själva? Det kan vara stora som små saker men likväl, om vi kategoriskt undviker att se sanningen i saker som sker runt om oss så lever vi helt eller delvis i en lögn. Att ljuga för sig själv är i min mening att inte respektera sig själv. Alla människor vill vi dessutom bli respekterade av vår omgivning, inte för att vi slår hårdast utan för att vi är värdiga andra människors respekt, men varför skulle andra människor respektera oss om vi själva inte gör det?

Ett annat sätt att både respektera dig själv som andra är att inte dömma människor i förväg, jag vet att det ibland är svårt men tänk på att genom att fördömma andra fördummar du dig själv. När du dömmer ut någon i förväg, vare sig det beror på samhällsklass, rykten, hudfärg eller vad det än månne sätter du på dig skygglappar och stänger dörrarna för alla andra intryck. Människor får aldrig en rimlig chans att visa sina värden om man redan i förväg dömt ut dem. Snacka om vem som framstår som dum när någon man dömt ut visar sig vara värd så mycket mer än man trott i förväg.

Såsom man vill bli behandlad själv ska man behandla andra. Det finns en form av harmoni i just den frasen, för vill man bli bemött med kärlek, respekt, omtanke, ärlighet osv så är det på just det vis man ska bemöta sin omgivning. Nu pratar vi om att vara sig själv igen (vilket förvisso förutsätter att sådana känslor ryms i den egna kroppen då). Ibland händer det att man misströstar och funderar på varför man ska hålla på att bemöta andra med respekt, omtanke osv när en del till av dom man bemöter på vad vi skulle kunna kalla ett positivt sätt inte ens behandlar oss likadant tillbaka. Visst kan det vara tufft och sådana människor brukar oftast passera våra liv ganska snabbt, men genom att ändå fortsätta att vara sig själv, ärlig, omtänksam och allt annat som ryms i detta positiva sätt så utstrålar vi vilka vi är och andra människor med liknande kvalitéer som våra känner igen signalerna och ger oss feedback i form av omtanke, respekt mm. Man kan välja att se det som en belöning för att man är den man är helt enkelt. Erkännandet kan komma från dom mest oväntade håll men likväl är det just ett erkännande, någon ser våra inre kvalitéer tack vare att vi är ärliga och framförallt för att vi är oss själva.

Jag tänker avsluta detta inlägg med slutfrasen att stå för den man är. Alla människor är unika men samtidigt är vi förvånandsvärt lika. Vi kommer inte alltid att tycka likadant, vi känner inte likadant. Jag kan t ex älska två vänner som hatar varandra som pesten, men ingen av dom blir mindre värd för mig, här där jag står i mitt liv idag. Genom att inte förneka den man i grund och botten är så tycker jag att man förtjänar all respekt. För även om jag inte alltid tycker som du så respekterar jag dina åsikter eftersom dom är dina och dom kommer inifrån dig.

Nano, nano

Jag måste bara ta en stund här i natten och skriva ett par rader om en av dom människor som genom åren imponerat på mig mer än de flesta andra.

Min älskade dotter N (klart jag älskar mina andra barn med), jag säger det alldeles för sällan till henne, men jag älskar henne av hela mitt hjärta och hon imponerar på sin gamla pappa mest hela tiden. Hon och S har axlat sina roller som nyblivna föräldrar och vuxna människor med sådan övertygelse att jag som förälder inte kan känna annat än stolthet och en enorm tillit. Jag är övertygad om att allt dom tar sig för kommer att lyckas.

Det känns som om det var igår hon tultade runt och kastade blöjor nerför trappen och nu är hon en vuxen liten kvinna med ansvar inte bara för sig själv utan även för lilla guldklimpen. Tiden har ibland gått plågsamt sakta men mest har den gått alldeles för fort, men det är helt OK. Hon har utvecklats till en enastående människa som jag är stolt över att känna och kunna säga att hon är min, jag var med och gjorde henne.

Love you always and forever.

Idag lördag (läs igår med tanke på den sena timmen) döptes lilla guldklimpen. Morfar med sambo lyckades med den enorma bedriften att smita in hela 4-5 minuter innan tillställningen skulle dra igång.

Varför? Jo för att när vi tankade bilen ungefär halvvägs till dopet insåg vi att presenten låg kvar hemma på vardagsrumsbordet. >:( Kunde den inte kommit på själv att den skulle med och lagt sig i anslutning till ytterdörren? Va va va??? Nä där låg den försmädligt och väntade på att vi skulle göra bort oss. Nåja det var bara att vända om, köra fort fort (filåt fabbo polisen) och sedan påbörja resan tvärs över stan på nytt.

Nåväl, lilla guldklimpen skötte sig exemplariskt, visserligen lite sliten av sin förkylning men han skrek inte en endaste gång under hela dopet, inte ens när prästen nödvändigtvis skulle doppa skallen i vattnet (ja inte sin egen utan guldklimpens). Han satt på mammas arm mest hela tiden och spanade runt i kyrkan och undrade förmodligen vad det var för konstigt ställe han kommit till. Han lyckades till och med somna på mammans arm när hans moster sjöng så vackert.

Sedan följde fika med presentöppning och det var det hele =)

Puss på Moffas lilla guldklimp, du är bäst på att döpas helt enkelt.

Eftersom jag har så otroligt lite att stå i har jag kommit på ett nytt sidoprojekt jag ska försöka plita ihop. Vår leverantör av akvarietillbehör tyckte att vi måste ta och maila nån bild på hur det ser ut hemma med/i alla akvarier. Jag ska banne mig slänga upp en liten sida med alla våra akvarier, teknik, invånare osv osv.

Japp det ska jag... snart... ska bara först

Ja det var ju också en rubrik på dagens inlägg som förövrigt är helt malplacerat, dels för att ingen Kerstin kommer att avhandlas i inlägget och dels för att... ja för att det bara är så.

Innan vi lämnar Kerstinarna helt åt sitt öde kom jag dock att tänka på att min arma mor faktiskt heter så, ja nu går jag väl inte direkt och glömmer bort vad folk heter hela tiden det var bara en reflektion över att jag faktiskt känner en sådan och att inlägget KUNDE handlat om henne... sådeså.

Men så var nu dock fallet inte som sagt.

Nä nu är det dags för lite gnäll tror jag... Vad ska jag bli när jag blir stor tro? Jag har ingen egentlign lust att fortsätta på Strulkontoret No 1 längre, men vad ska man göra istället? Kan inte någon med ett magiskt trollspö (till skillnad från dom ickemagiska spöna) komma och vifta lite mystifistiskt med sitt spö (ja det magiska då) och helt sonika trolla bort mig härifrån och se till att jag hamnar på Kontoret med Guldkant och Mycket Lyckliga Medarbetare. Kontoret som styrs av Räknenissarna Med Mycket Små Hjärnor känns inte helt attraktivt längre, för att inte tala om att det är särdeles och totalt oattraktivt.

Ibland önskar jag att jag vore en Mycket Modig, eller om man hellre vill uttrycka det Mycket Korkat Dumdristig person som bara släppte taget och lät vinden fånga mig och föra mig dit den vill. Men inte jag, det ska planeras, ekonomin ska tryggas (nu lät jag som en supersparare vilket jag är långt ifrån, även om jag för nästan första gången i mitt vuxna liv dock lyckats lägga undan några kronor de senaste tre måndarna... heck det kanske rent av skulle räcka till en T o R biljett till Säffle) och man måste ta i beaktande vad omgivningen skulle tänka om en... fan tillå me omgivningens omgivning kunde ju få för sig att tycka till om tilltaget lixom.

Nåja det lär aldrig hända, jag förblir en grå liten nertrampad individ som skriver av mig i en föga läst blogg.

Japp... so let it be written, so let it be done.

Nuså hägrar en lunch bestående av en macka skulle jag tro och ikväll ska jag fortsätta att flytta om firrar så att jag imorgon kan flytta ytterligare ett gäng till det andra (egentligen tredje/fjärde eller nåt i kedjan av flyttar) så att jag på sikt kan tömma ur karet som Hube ska hämta på fredag. - Hängde ni med där?

Vi har precis fått reda på att firman inte ska flytta från huset utan att vi ska bo kvar och samtidigt ska värden renovera lokalerna för att vi ska flytta runt i huset sedan... uj uj uj vilket bra beslut det inte kändes som *suck*

*suck* och då menar jag V E R K L I G E N en djuuuup *suck*

Så var 2007 års semester äntligen avklarad och verkligheten gör sig påmind igen. Snäll som jag är fogade jag mig efter alla andra så att när allas önskemål var tillgodosedda, arbetsintaget inräknat så fick då undertecknad visserligen hela 4 veckors semester, dock 2 vid midsommar och ytterligare två i mitten på augusti.

Efter midsommarsemestern var jag färdig att lämna in handduken för gott, jag var dubbelt så trött som innan jag gått på semester och dom kommande 5 veckorna kändes som långa år av pinor av bibliska proportioner. Vaddå torka och gräshoppor, prova 5 veckors arbete mellan semesterperioderna typ.

Men nu då... åter till verkligheten och höstens mödor. Det ser ut som om vi flyttar kontoret till årsskiftet vilket kommer att medföra helvetelusiskt merarbete uppå den lilla börda vi redan delar på. Förhoppningsvis kommer vi dock att kunna utforma lokalerna bättre för verksamheten dock vilket får skrivas till pluskontot.

Minnesnot för framtiden: Sluta vara Mr Nice Guy och ställ upp på allt.

(och alla andra som vill känna sig utvalda, då är det bara att byta ut bokstaven och känna hur strålkastarna lyser enkom på dig idag) =)

En uppdatering efterlyses...

Vad har hänt sedan sist? Inte så jäkla mycket faktiskt, livet tuffar på i ullstrompur på ett parkettgolv. Håller precis på och avslutar två veckors semester och ser enormt mycket INTE emot att få göra mitt återtåg på arbetet på måndag.

Jo jäklars, jag var ju på konsert i söndags och såg popikonen Per Gessle... Inte mycket att säga, mellan vomeringarna såg jag iaf att dottern och sällskapet trivdes på tillställningen iaf så kvällen var väl inte helt bortkastad kan jag tänka =)

Idag vill jag vara lika mångordig som J även i den tråkigaste av dagar har hon en massa att säga =P

Fan vad kul det är att göra av med pengar, när man väl har några som bara ligger och skräpar. Visst man kan sätta in dom på banken och spaaaara dom. Men vem orkar ;-) jag handlar för dom istället =) La en beställning igår på ett Nintendo Wii med lite tillbehör så nu sitter jag bara och väntar på att dom ska skicka den =D

Uppdatering: Wohoooo paketet går iväg idag så har jag tur kommer det imorgon *hoppas* =D

...intet nytt.

Så är det faktiskt idag, inget nytt händer och likväl försvinner heller ingenting gammalt. Livet är sådär alldeles lagom omhuldat och utarbetat som det bara kan vara i en avkrok nära mig =)

Nåväl, man ska inte klaga som svensken säger, jag har trots allt snart semester =) och då ska jag och kiddsen ta en snabbtur ner till farmor och hälsa på ett par dagar, sen lagom tll midsommar åker vi hem och softar med tanten innan lillfjompan åker vidare ner till mormor. Hmm vilken ledighet, alla ska åka fram och tillbaka till höger och vänster =/ Nåja semestervecka två ska bara ägnas åt sonen och förmodligen krysslådan om jag känner honom rätt =)

Sitter kvar på jobbet (hur ovanligt är inte det på en skala) och funderar på om det inte snart är dags att åka hem och hämta tantens småttingar hos mormor så att dom kommer i säng idag med, trots att dom sov igår måste dom nog sova en skvätt inatt med skulle jag tro *förståndig som en hel skvadron ugglor nu*

Såja... nu är det färdigtänkt... packar ihop mig och påbörjar strapatserna hemöver.

No Shit Sherlock blir en ny typ av inlägg i bloggen. Det handlar om bl a saker som de flesta av oss ser som självklarheter men som för en del är totalt främmande.

Idag på bussen kunde följande konversation mellan en resenär och chauffören avnjutas:

Resenär: Men, varför stannade du inte vid hållplatsen???!
Chauffören: Du plingade inte förrän efter hållplatsen så jag trodde givetvis att du skulle åka till nästa.
Resenären: Men dom andra stannar alltid här ändå!
Chauffören: Bussen åker förbi om det inte står någon där som vill åka med.
Resenären: Ja men då får jag väl kliva av här då! (mitt i gatan där bussen just börjat åka vidare från efter ett röd lyse)
Chauffören: Nä du får hoppa av vid nästa hållplats.

Denna konversation får inleda serien No Shit Sherlock, damen i fråga har förhoppningsvis lärt sig att bussarna inte kretsar kring henne utan att man faktiskt får interagera en aning om man vill kliva av. Hur underligt det än låter... men den röda knappen är inte bara där som utsmyckning =D

Jag sitter och klurar lite på film idag. En hel del filmer bygger på så kallade verkliga händelser, trots att flickan som skrev brevet inte är densamma som på filmen (skadad av Bullen i yngre år helt enkelt). Andra filmer är ren fiktion (i dom fallen behöver man inte ens fundera på om det finns en koppling mellan flickan som skrev brevet eller inte tror jag). Oavsett vilket så ger oss filmerna en liten inblick i hur saker har varit, hur dom är eller hur dom kan tänkas bli (saker är ett generaliserande begrepp här och kan med fördel bytas ut mot något valfritt som människor, bilar, våren, kondomer* osv osv).

So far so good, men nu kommer vi till en av dom saker jag funderar lite extra på idag, nämligen musiken. Här upphör alla tänkbara paraleller mellan verkligheten och filmen. Föreställ dig själv stormningen av Normandies stränder, 10.000 gröna gubbar landstiger för att parkera sina fötter i röven på 10.000 grå gubbar och mitt i skyttegravarna står en 20 man stark pingvinarmé och försöker överrösta kanonerna med sina pukor och trumpeter. Det fungerar inte i modern tid. Pingvinerna skulle bli överkörda av första bästa pansarvagn på villovägar om dom inte blivit träffade av en elakartad granat innan. Eller om vi målar upp ännu ett scenario, mitt ute i världsrymden möts två jättearmador av rymdgubbs med gröna mantlar (för argumentationens skull och för att kunna särskilja dom kan vi säga att ena gänget har blå mantlar, även om det är allmänt kännt att rymdgubbs har gröna mantlar) och se där... strax till vänster står pingvinerna på en avlägsen måne och brummar fram sin bakgrundsmusik livligt duckandes för laserstrålar som far och flänger genom världsrymden.

Hur troligt är det på en skala?

En annan aspekt på problemet är, hur VET pingvinerna vart saker och ting ska hända? Det är klart att ett stort slag till exempel tar lite längre tid än en kvart att bygga upp, men andra händelser då? Det kan röra sig om en kyss i bankomatkön. Kommer pingvinerna springandes med sina instrument och säger "vänta gubbs... vi måste bara hämta andan och stämma felorna. Kan ni ta kyssen igen?".

Så hur jag än vrider och vänder på det hela känns filmmusiken inte helt äkta om du förstår vad jag menar.

* Kondomerna i texten är förutom deras uppenbarliga preventiva ändamål insmygda tack vare en bekant vars dotter lyckades totalt lusa ner familjens dator med en länk till en site som gav bort gratis kondomer. Safe sex i all ära, men använd kondom även om det handlar om sajbersex =)

+ Söta små barnbarn
- Arbete, arbete, arbete

Välkommen till världen lillskit, med dina 53 cm ovh 5.090 gr är du den mest efterlängtade lilla skrutt som finns. Din mamma och pappa har längtat sig söndriga och morfar med anhang med :)

Vi ses nästa helg Vincent =)
Ta hand om mamma och pappa tills dess.

Pappa kan fethaja att vi ska göra folk av dig och att du ska hålla på Stockholms stolthet =D

Som en mal på jakt efter den förföriska lågan drar flickan vidare i natten, sökandes första bästa trygga hamn. När hon funnit den kurar hon ihop sig och ber honom skydda henne mot allt det onda livet för med sig.

"Jag älskar dig" säger hon invant för att hon tror att han vill höra det och hoppas i sitt hjärta att det för en gångs skull ska visa sig vara sant. Han muttrar något ohörbart till svar och vänder sig om i natten för att somna om. Flickan ligger länge och njuter av värmen som vände sig bort.

En tid är flickan nästan lycklig, eller åtminstonde ger sken av att vara så lycklig hon bara kan låtsas vara, ända tills den hemska verkligheten åter får syn på henne och brutalt bankar på hennes dörr. Ännu en gång rasar hennes omsorgsfullt uppresta fasad. "Varför kan dom inte lämna henne ifred?" Det är ju egentligen inte hennes fel att allt går åt helvete hela tiden. Ingenting är någonsin hennes fel. När demonerna ytterligare en gång närmar sig henne tar flickan till flykten som så många gånger förr.

Som en mal på jakt efter den förföriska lågan drar flickan vidare i natten, sökandes första bästa trygga hamn...

Dagens betraktelse, för det är just en betraktelse idag är egentligen inte tillägnad någon speciell person även om jag har inspirerats av hur en del människor faktiskt beter sig på riktigt en struts är en fågel som gömmer sitt huvud i sanden, inte en människa.

+ Blingar till middag ;-)
- Fönsterbyten

Blingar och bilar är visst mat om man vill... sådeså!

;-)