Med fickan full av sten
10/02/2007 |
Redigera inlägg
Redigera inlägg
Idag tänkte jag återge en gammal historia där jag själv tycker (om jag får tillåtas att skryta... och egentligen, what the heck... det är ju min blogg eller hur) att jag fick till en rätt så bra metafor.
En gammal bekant och jag satt och diskuterade vikten av att ibland lätta sitt hjärta och bara få låta saker flöda ut för att på så vis bearbeta otrevliga och jobbiga saker som hänt/händer och som dessutom satt sina spår på den person man blivit. Inte helt oväntat talade jag för det hela och hon emot. Hon ansåg att man kunde lägga saker bakom sig hela tiden och aldrig bekymra sig över dem, efter ett tag kom man ändå inte ihåg alla jobbiga saker som hänt, dom var historia helt enkelt.
Mår du bättre av det frågade jag och fick inte oväntat till svar att det spelade inte så stor roll. Här kommer nu metaforen (bara utifall du som läser skulle undra)
Om man varje dag tar upp en liten sten och stoppar den i sin ficka så kommer man ganska snart inte att minnas hur varje enskild sten ser ut eller hur den kändes heller för den delen, men sakta men säkert kommer byxorna att tyngas ner, dag för dag ända tills man antingen börjar tömma sina fickor eller byxorna helt enkelt går sönder.
Möjligen verkar det lite halvknepigt att likna själen/hjärtat eller vart man nu stoppar sina minnen och erfarenheter vid en ficka full med stenar men om man suger lite på liknelsen så är den inte så dum. Om man fortsätter att proppa sin själ (eller valfritt ord för den essens som vår själva existens består av) med plågsamma minnen utan att någonsin stanna upp för att bearbeta dem så dukar man till slut under, fullkomligt och brutalt av tyngden man fyllt själen med. Enda sättet att kunna kravla sig upp till ytan igen är genom att lätta lite på den barlast man konstant går och bär omkring på. Hur är högst individuellt men om man kategoriskt struntar i det kommer till slut allt att gå käpprätt åt pipan.
En gammal bekant och jag satt och diskuterade vikten av att ibland lätta sitt hjärta och bara få låta saker flöda ut för att på så vis bearbeta otrevliga och jobbiga saker som hänt/händer och som dessutom satt sina spår på den person man blivit. Inte helt oväntat talade jag för det hela och hon emot. Hon ansåg att man kunde lägga saker bakom sig hela tiden och aldrig bekymra sig över dem, efter ett tag kom man ändå inte ihåg alla jobbiga saker som hänt, dom var historia helt enkelt.
Mår du bättre av det frågade jag och fick inte oväntat till svar att det spelade inte så stor roll. Här kommer nu metaforen (bara utifall du som läser skulle undra)
Om man varje dag tar upp en liten sten och stoppar den i sin ficka så kommer man ganska snart inte att minnas hur varje enskild sten ser ut eller hur den kändes heller för den delen, men sakta men säkert kommer byxorna att tyngas ner, dag för dag ända tills man antingen börjar tömma sina fickor eller byxorna helt enkelt går sönder.
Möjligen verkar det lite halvknepigt att likna själen/hjärtat eller vart man nu stoppar sina minnen och erfarenheter vid en ficka full med stenar men om man suger lite på liknelsen så är den inte så dum. Om man fortsätter att proppa sin själ (eller valfritt ord för den essens som vår själva existens består av) med plågsamma minnen utan att någonsin stanna upp för att bearbeta dem så dukar man till slut under, fullkomligt och brutalt av tyngden man fyllt själen med. Enda sättet att kunna kravla sig upp till ytan igen är genom att lätta lite på den barlast man konstant går och bär omkring på. Hur är högst individuellt men om man kategoriskt struntar i det kommer till slut allt att gå käpprätt åt pipan.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer och åsikter:
Skicka en kommentar