sindarinsworld.blogspot.com

En bekant gick ur tiden häromdagen. Tyvärr måste jag säga att jag inte fäller några tårar eller kommer att sakna honom nämnvärt, jag vet att det låter hårt men det är sant. Vi kunde inte med den andre helt enkelt av olika anledningar. Det skumma är bara att dagen innan han gick bort såg vi honom vara ute och gå med hunden så nog var det lite snopet att två dagar senare få höra att han gått bort dagen efter vi såg honom.

Märkligt är det dock att det här med döden i min närhet alltid får mig att tänka på min egen bräckliga tillvaro. Såvärst bräcklig är den kanske inte men jag menar att livet går oss förbi varje dag medans vi gör allt för att planera det och en vacker dag kan det faktiskt vara försent att göra det man tänkt, prata med en person man borde, förlåtit en annan eller kanske rent av bett om ursäkt till någon. Ja du förstår själv vad jag menar tror jag.

Varje gång döden andas lite i min närhet börjar jag fundera på om jag verkligen lever livet som jag borde eller om jag kanske skulle leva mer här och nu och tillsammans med dom jag tagit till mig i mitt hjärta. Jag säger det ofta men antagligen inte ofta nog, men dom som har hittat in i mitt hjärta har all min kärlek och jag tänker på er hela tiden (eller åtminstonde ofta, jag ska erkänna att jag inte tänker på allt och alla i varenda sekund). Jag hoppas för min egen skull och för dem i min närhet att jag lyckas ta tillvara på dom vackra och fina stunderna vi delar tillsammans och att mina handlingar visar hur mycket ni betyder för mig.

Idag kom jag att tänka på en av Bellmans epistlar som passar in lite i min för dagens morbida och eftertänksamma sinnesstämning

Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar,
slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din han! Var ådra blå och trinder
ligger så svälld och fuktig som i bad;
handen är svettig och ådrorna stela.
Knäpp nu och spela,
töm ur din flaska, sjung och drick var glad!

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! — Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

Utur hans kärl din död i droppar flutit
helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja, detta glas bedrövligt inneslutit
glödande maskar, vill du, Movitz, tro.
Allt är förtärt, dina ögon de rinna,
tarmarna brinna.
orkar du ropa än gutår? — Jo jo.

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull' du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår!