sindarinsworld.blogspot.com

Egentligen borde jag sova men jag har snöat in lite på det här med att söka efter någon att dela sitt liv med.

Jag har flera vänner och bekanta som inget hellre vill än att träffa den rätte. Inte för att jag direkt är någon relationsexpert men jag tänkte ändå dela med mig lite av mina egna erfarenheter på området.

För det första, släpp den desperata jakten. Även om vi inte inser det så är dom flesta av oss extremt desperata i vår jakt på kärlek och uppskattning. Jag själv skulle ha följt med en lyktstolpe när jag var singel om den bara visat tillräckligt med intresse. Problemet är bara att ju mer desperata vi är desto mindre intressanta är vi hos motparten. Svårare än så är det inte mina vänner. Eller vad sägs om följande lilla scenario (visst är det sexistiskt, men tro mig det funkar att vända på könsrollerna med.

En tjej går ut med siktet inställt på att eventuellt hitta sin drömprins. Till en början uppfattas hon som intressant, men ju längre kvällen lider avtar intresset i samma takt som alkoholen gör sitt och inviterna blir mer och mer desperata. Fan, hon måste ju bara få följa med en karl hem ikväll. Fem i stängningsdags har hon äntligen raggat tag på en av dom få som är kvar på stället som ännu inte hittat nattens sängkamrat. Väl på plats inleds parningakten som är över nog så fort och i bästa fall får hon sova kvar, men ofta väntar bara en ensam taxifärd tillbaka till hennes egna isoleringscell. Med ett lende på läpparna, hon är ju trotsallt nypippad, somnar hon. Morgonen efter vaknar hon bakfull som ett ägg och sakta börjar minnet av gårdagen komma tillbaka. Saker hon gjort och sagt. Lika snabbt som parningsaktens glädje la sig förnöjt under natten ersätts den av en tom och ful känsla. Aldrig mer tänker hon, och det löftet håller hon i kanske fyra-fem dagar och sen börjar jakten på drömprinsen igen.

Känns det igen?

Vi har nog alla varit där någon gång och enda sättet att bryta mönstret är nog att lära sig att leva med ensamheten. Så var det i alla fall för mig. Jag hade förlikat mig med att leva resten av mitt liv ensam, att omfamna var dag även om jag inte hade någon att dela den med. Plötsligt var jag mottaglig för någon i min tillvaro igen, någon som inte var desperat, någon som inte jag heller skrämde bort med min egen desperation. Den var ju borta.

Visst, singellivet erbjöd en del andra utmaningar och spänningar än livet i en relation gör, när man lärt känna varandra avtar ju överraskningarna en aning, men tryggheten i en annan människas famn slår det mesta.

Så för att uppnå den tryggheten som tvåsamhet medför måste man lära sig att vara ensam tror jag, och lägga den desperata jakten bakom sig. Desperation är faktiskt ganska så osexigt i längden.

Sov gott på er och dröm söta drömmar.