sindarinsworld.blogspot.com

Idag ska jag berätta en liten historia som utspelade sig för något år sedan. Det är en historia som innehåller en gnutta politik, blodutgjutelse, närkontakt med hårda underlag och på samma gång är det en liten hyllning till sjukvården av alla instanser.

Det hela började med att telefonen ringde, klockan var mellan 8-8.30 en lördagmorgon (vill jag minnas, det kan även ha varit en söndag men jag håller lördag som mer troligt). Undertecknad sov som bäst och svarade sömndrucket. Det var en person som vi kan kalla caféägaren som ringde. Han berättade att den person som vi refererar till dottern i berättelsen hade skurit sig ganska illa och behövde åka till sjukhus och få det ordentligt omplåstrat. Om jag tog en taxi ut till caféet så kunde jag låna caféägarens sambos bil (vi kallar henne för caféägarens sambo för enkelhetens skull) eftersom hon ändå var bortrest och bilen stod utanför caféet. Sagt och gjort, pappan (ja egentligen jag men alla andra i den här berättelsen har fått coola namn så då vill jag med ha det faktiskt). Ringde och beställde en taxi och tog sig till caféet.

På Caféet satt dottern med handen i provisoriskt bandage bestående av servetter och det visade sig att hon skurit sig rätt rejält i tummen så vi hoppade in i den för ändamålet lånade bilen (caféeägarens bortresta sambos för den som hunnit glömma vems bil det var) och åkte till närmaste akutsjukhus, det stora Karolinska sjukhuset. Eftersom varken pappan eller dottern fått någon frukost i sig ännu skickade caféeägaren med dem lite färdkost i form av ett par kanelbullar och en dricka som de båda åt med stor aptit under färden.

Vid den här tiden pågick det politiska diskussioner i det stora Landstinget om vem som tillhörde vilket område när dom blev sjuka och nu föll det sig inte bättre än att, trots att det Karolinska sjukhuset låg betydligt närmre geografiskt än det stora Danderydska kunde de inte ta emot patienter där som bodde på "fel" ställe. Dock kunde dom med tanke på att pappan och dottern väntat ett tag åtminstonde lägga ett ordentligt bandage på såret, men sedan fick de två fara vidare till det andra akutsjukhuset.

Väl framme blev de anvisade ett behandlingsrum där de fick vänta och vänta och vänta, vilket för all del är brukligt när man uppsöker sjukvård. Fram på eftermiddagen kom äntligen läkaren till den skurna dottern och strax skulle såret göras ordentligt rent och sedan sys ihop. För att inte vara ivägen placerade sig pappan på en stol vid fotändan av sängen. Efter att såret blivit rengjort och läkaren gått iväg för att hämta nål och tråd frågade den oroliga dottern om såret såg otäckt ut och visade upp tummen. Då pappan visste om att dottern inte tyckte om åsynen av blod föreslog han att dottern inte skulle titta på det stora uppfläkta såret. Strax därpå kände pappan hur han blev lite yr i huvudet.

Nästa sak som händer är att pappan vaknar upp, ungefär som när man somnar till ett par sekunder på pendeltåget en varm sommardag, och har inte riktigt koll på tillvaron, redan innan han slår upp ögonen känner han ett finger i sin mun och händer som lyfter honom. Dottern är hörbart oroad och samtidigt som han slår upp ögonen inser han att världen är lite felvänd. Machopappan hade svimmat och tippat med ansiktet före ner i betonggolvet. Pappan försöker få sätta sig tillbaka på stolen övertygad om att allt är OK. Men en brysk sjuksköterska (vi kallar henne helt enkelt sjuksköterskan) säger till på skarpen att pappan ska läggas i en tom säng som numera står halvvägs inne i behandlingsrummet. Sagt och gjort, pappan blir utrullad i korridoren och kan nu konstatera att han börjar få en rejäl huvudvärk och ont i nacken. En annan sjuksjöterska kommer förbi och frågar hur det gått (vi kallar henne för en annan sjuksköterska) och konstaterar snabbt att pappan nog inte ätit mer än en bulle på hela dagen och skaffar fram ett par smörgåsar, en alvedon och ett glas juice till pappan.

Pappan blir även undersökt lite snabbt av en annan läkare som går förbi hoom i korridoren.

Under tiden har läkaren kommit tillbaka och syr dotterns tumme samt förklarar vad som hänt med pappan och att han mår bra (dottern kunde nämligen bara se att pappan försvann ner under fotändan av sängen och sen utbröt kalabaliken på akutmottagningen).

Efter ett tag snurrar världen en aning mindre, dottern är färdigsydd och får åka hem och på väg ut från akuten stoppas dom av ytterligare en sköterska som meddelar att läkaren (troligtvis den andra) inte vill skicka hem pappan utan att få en ordentlig röntgen först, så istället för hemfärd får pappan och dottern bege sig till den stora röntgenavdelningen istället för att kolla så pappan inte gjort sig ordentligt illa.

Nåja för att göra en lång historia lite kortare, efter ytterligare någon timme är pappan röntgad och de får besked om att det är helt OK att bege sig hemåt nu.

Vad ville jag egentligen berätta med den här berättelsen? Förutom möjligtvis att jag har en viss förmåga att hamna i underliga situationer? Det var rätt imponerande att se/uppleva hur ett flertal av akutpersonalen helt plötsligt tar hand om något som händer plötsligt (totalt hann nog 3-4 sköterskor samt två läkare bli inblandade, visserligen kort men ändå engagerade i ett svimningsanfall på akuten). Vanligtvis ser vi bilden av hur alla springer runt till höger och vänster (om vi ser dom alls på akuten) och ingen verkar vara det minsta bekymrad över hur lilla jag, eller du mår, men med facit på handen skulle jag nog vilja påstå att dom har riktigt bra koll på allt, även om vi som lekmän inte ser det hela tiden.

Så kommer vi till en sensmoral med: Undvik närkontakt mellan ansikte och hårda betonggolv, ska du svimma se till att träffa en säng eller något istället, bulorna är inte värda besväret =)

+ Akutpersonalens omsorger
- Blodiga tummar och hårda betonggolv