sindarinsworld.blogspot.com

Dagens blogg tänkte jag ägna åt en väldigt speciell och sorglig företeelse, människor vars sk IRL-liv tagit slut så att de helt och hållet lever och skiner upp online.

Missförstå mig nu rätt du som läser detta, i dagens läge vet jag om minst tre hela personer som läser faktiskt och med mig själv ska jag villigt erkänna att vi alla fyra förmodligen till och från snubblat farligt nära i gränslandet, men jag är samtidigt viss och övertygad om att 100% av de kända läsarna också lever mer i den verkliga verkligheten än den fiktiva.

Jag vet lika bra, kanhända till och med bättre än vissa andra, hur lätt man kan glida allt längre in i den trygghet som ett nick ger, som onlinespelaren Sindarin, PennyWise, MrHide, LobotHund - ja jag hade några olika alternativ på den tiden - var det lätt at försvinna in i en helt annan identitet och framförallt i helt andra världar, där ingen brydde sig om ifall man var för sjuk för att orka jobba. Sambon skötte allt praktiskt med familj och hushåll - ja menar, jag var ju trotsallt för sjuk för att jobba, klart jag var för sjuk att ta itu med livets alla baksidor då med? Eller hur?
Ett tag skulle jag vilja påstå att det till och med är försvarbart att slå allt ifrån sig allt innan man hittat orken att sakta börja nysta upp livet och sakta men säkert komma tillbaka... Ett tag skrev jag, inte för alltid.

Så då föremålet för dagens tankar. En hel del människor vägrar att släppa taget om den virituella verklighet dom skapat kring sig, där dom kanske heter MachoBänke, avfyrar 400 skott i minuten och vinner CS pokaler. Andra vägrar att släppa taget om den konspiratoriska nätvärld där dom lever och interagerar i, visst att dom går till till arbetet, skolan, kursen, Ica och handlar middag, två Billys pizzor senare sitter dom och följer upp allt dom kan ha missat på dom 23 minuter det tog att inhandla ovan pizzor och sedan snabbt micra och äta dem (tiden att bränna tungan för att man kan missa dyrbara onlinesekunder ingår).

Väl vid datorn spanar dom av allt, sina mail, sina communities, vad alla polare heter på msn (någon kan ju ha bytt namn och givetvis är ALLT alla skriver kryptiska meddelanden som gäller just dom och ingen annan, deras sajbervärld kretsar ju kring dom, dom, dom, DOM!! Och se... den och den har minsann skrivit kryptiska meddelanden, Kalle - hatar kroppsbyggare, måste gälla oss (me and my prescious) eller hur... visserligen har vi inte lyft en hantel på 18 månader men vi tillbringade ju två hela 45 minuterspass på gym då. Japp det är VI som är kroppsbyggaren!! Vilken jävla idiot den där Kalle är, någon borde sätta honom på plats och det med reda. Sagt och gjort... vi klickar upp Kalle på msn och häver ur oss "Vem fan tror du att du är din lilla skitstövel som ente ens klarar av att hålla tätt???" - för se, vi vet om att Kalle kissade i sängen som barn, nu fick den jäveln så han teg!

Nästa fenomen är människor som aldrig släpper taget om andra människor, i sin virituella värld, utan gör allt för att den andre parten (som i många fall redan är tre kvarter bort från den sk relation de hade innan, oavsett om det var en vänskap eller något mer) ska se att dom minsann har koll på ALLT den andre gör. Det handlar om foruminlägg med vinklingar som bara den andre ska förstå att det är riktat direkt till den, inlägg i gästböcker, diskussioner om personer i tredje person, klotterplank, smsplank osv osv. En del människor gör bara som så att dom visar att dom besökt en viss hemsida... bara för att synas och förhoppningsvis reta upp den andre. Ja men gör man så IRL med, ställer sig i ett hörn och bara blänger ilsket och får man ingen reaktion pangar man en dora eller nåt? Eller jag glömde... det FINNS ju inget IRL för dom här människorna, gränserna har för länge sedan suddats ut och den verkligheten där maten bränns vid på spisen, hunden behöver gå ut och pissa, ungarna ska upp ur badet osv existerar inte, kvar är bara neanderthalaren på dödlig jakt i sitt internetlandskap.

Om vi går vidare så har vi ytterligare en kategori människor jag vill beröra, jag tror att dom till vardags är mycket små och grå, kanske den gamla byråkrattypen. Dom blossar upp och lever ut alla sina drömmar om att vara, casanovor, hjältar, våga säga till på skarpen, säga snuskiga ord som, fitta och kuk (sånt skulle dom aldrig våga säga till vardags, vad skulle de andra byråkraterna tänka då?). För dom är deras virituella verklighet förmodligen lika verklig som den "verkliga" men än viktigare, annars skulle dom för alltid vara små tysta möss som alltid blir trampade på, men här har dom en arena där dom är David som tar sig an hela världens Goliather och segrar gång på gång (åtminstonde i deras drömmar, vilket är där dom som oftast ändå befinner sig).

I all min cynisism skall det ändå erkännas en sak, det finns också människor som är underbara, vänliga, ärliga och riktiga. Dom är sig själva och har för länge sedan klurat ut skillnaderna mellan livet som utspelar sig 15 cm till höger om skärmen och den skruvade verklighet vi skapat oss i våra ettor och nollor. Jag har hittat en hel del av dom underbaraste människor som finns och är både glad och stolt över att få och kunna kalla dem för vänner, inte bekanta utan riktiga vänner. För länge sedan tog jag ett beslut att aldrig bli/vara någon annan än den jag är, oavsett situation och omgivning, helt enkelt tillhöra den här kategorin människor (som finns på riktigt). Jag hoppas att jag lyckas i mina intentioner och att det lyser igenom i mina ord och handlingar.

Disclaimer: Alla namngivna personer i dagens blogg är fiktiva stereotyper, ingen Kalle blev emotionellt skadad eller sängvätt på riktigt! Däremot är typerna högst riktiga, även i en virituell verklighet.

+ Människor som släpper taget och lever sina liv
- Människor som måste bevaka vartenda steg andra tar