sindarinsworld.blogspot.com

Min mor är en nykter alkoholist sedan ett 20-tal år tillbaka. En tid efter att hon blivit nykter träffade hon en man, även han nybliven nykter alkoholist, som senare skulle bli hennes make och livskamrat. Tillsammans har dom funnit glädje, kärlek och även en mening i sina liv genom sin gud som dom hängett sina liv åt. Den som känner mig vet att jag själv inte är troende men att jag ändå respekterar andras tro och i min mors fall kan jag inte se annat än att deras tro verkligen stärkt dem.

För ett par år sedan kom dock gamla synder ikapp dem. På grund av hans tidigare leverne hade han fått en allvarlig och potentiellt livshotande sjukdom så en smärtsam behandling påbörjades. I ett helt år gick han på starka mediciner som sakta bröt ner honom bara för att efter behandlingens slut få konstaterat att sjukdomen inte var botad. Inför framtiden fanns heller inga besked, vare sig positiva eller negativa - man fick helt enkelt vänta och se.

I förrgår föll domen, hans lever håller på och dör så han ska omedelbart sättas på en ny intensiv behandling i tre månader för att senare få en mildare dos så långt hans liv räcker, eller tills forskningen kommer ikapp och eventuella botemedel sett dagens ljus. Han har med andra ord tre månaders helvete framför sig och om kroppen orkar med den pärsen resten av livet med svaveldoften hela tiden runt hörnet att se fram emot.

Så min enda fundering just nu är, om deras gud är så god och förlåtande, hur kommer det sig att han tar tillbaka det goda människor upplever och samtidigt låter galningar med kniv och hammare, som uppenbarligen föraktar livet och därigenom även hans skapelser, springa omkring och mörda andra människor och tillochmed små barn. Är man god och förlåtande så är det väl det man gör? Annars är man fan inte mer än en hämndlysten liten skit. Bortförklaringar som att gud försett människor med en fri vilja står sig faktiskt ganska slätt när han hotar med att dra undan mattkanten på de trognaste av sina troende.

'Cos every day counts!