Varför bryr vi oss egentligen?

Hela våra liv försöker vi passa in i olika sammanhang, ibland för att situationer kräver det men framförallt för att bli uppskattade och omtyckta för dom vi verkligen är skulle jag tro.

I min egen strävan efter "erkännanden" inser jag att jag helt plötsligt blir väldigt känslig för vad omgivningen tycker och tänker. Till vilken nytta egentligen? I genom hela livet har det aldrig varit mer än en handfull människor som verkligen sett mig som den jag är, de flesta andra har uppskattat en funktion jag fyllt för stunden, en hjälpande hand, en axel att gråta mot, ett bollplank att lösa sina problem med osv. Som den goda medmänniska jag föresatt mig att vara har jag alltid försökt uppfylla omgivningens förväntningar.

Bara för att inse att när behoven är uppfyllda så står jag alltid så gott som ensam kvar. Bortsett från den där handfull människor som alltid finns kvar vid min sida. Dom som ser mig som den jag är, dom som älskar just mig.

Jag borde ägna mindre tid åt dom, resa mina murar kring oss och strunta i vad omgivningen begär. En god tanke i teorin men om en stund är jag ute på slagfältet och uppfyller behov igen. Jag borde ha blivit präst eller något annat självuppoffrande istället.

Just nu dock, tror jag att jag drar mig in i mitt skal och tänker på dom underbara människorna som älskar mig, ja dom som faktiskt inte kräver saker utan som bara finns där. Som bara älskar. Dom är inte många, men dom finns där och dom bor i den fjärde kammaren av mitt hjärta. Den som är reserverad för just människor som dom.

2 kommentarer och åsikter:

Stormen sa...

Jag kommer inte den 25e

Alabama sa...

Jag har skrivit en kommentar hos Stormen och så snart hon har godkänt den hoppas jag att du läser vad jag skrivit.
Jag diggar dig som fan och är ledsen om jag fått dig att känna det som precis tvärtom.

Kram

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.