Varför bryr vi oss egentligen?
9/10/2009 |
Redigera inlägg
Redigera inlägg
Hela våra liv försöker vi passa in i olika sammanhang, ibland för att situationer kräver det men framförallt för att bli uppskattade och omtyckta för dom vi verkligen är skulle jag tro.
I min egen strävan efter "erkännanden" inser jag att jag helt plötsligt blir väldigt känslig för vad omgivningen tycker och tänker. Till vilken nytta egentligen? I genom hela livet har det aldrig varit mer än en handfull människor som verkligen sett mig som den jag är, de flesta andra har uppskattat en funktion jag fyllt för stunden, en hjälpande hand, en axel att gråta mot, ett bollplank att lösa sina problem med osv. Som den goda medmänniska jag föresatt mig att vara har jag alltid försökt uppfylla omgivningens förväntningar.
Bara för att inse att när behoven är uppfyllda så står jag alltid så gott som ensam kvar. Bortsett från den där handfull människor som alltid finns kvar vid min sida. Dom som ser mig som den jag är, dom som älskar just mig.
Jag borde ägna mindre tid åt dom, resa mina murar kring oss och strunta i vad omgivningen begär. En god tanke i teorin men om en stund är jag ute på slagfältet och uppfyller behov igen. Jag borde ha blivit präst eller något annat självuppoffrande istället.
Just nu dock, tror jag att jag drar mig in i mitt skal och tänker på dom underbara människorna som älskar mig, ja dom som faktiskt inte kräver saker utan som bara finns där. Som bara älskar. Dom är inte många, men dom finns där och dom bor i den fjärde kammaren av mitt hjärta. Den som är reserverad för just människor som dom.
I min egen strävan efter "erkännanden" inser jag att jag helt plötsligt blir väldigt känslig för vad omgivningen tycker och tänker. Till vilken nytta egentligen? I genom hela livet har det aldrig varit mer än en handfull människor som verkligen sett mig som den jag är, de flesta andra har uppskattat en funktion jag fyllt för stunden, en hjälpande hand, en axel att gråta mot, ett bollplank att lösa sina problem med osv. Som den goda medmänniska jag föresatt mig att vara har jag alltid försökt uppfylla omgivningens förväntningar.
Bara för att inse att när behoven är uppfyllda så står jag alltid så gott som ensam kvar. Bortsett från den där handfull människor som alltid finns kvar vid min sida. Dom som ser mig som den jag är, dom som älskar just mig.
Jag borde ägna mindre tid åt dom, resa mina murar kring oss och strunta i vad omgivningen begär. En god tanke i teorin men om en stund är jag ute på slagfältet och uppfyller behov igen. Jag borde ha blivit präst eller något annat självuppoffrande istället.
Just nu dock, tror jag att jag drar mig in i mitt skal och tänker på dom underbara människorna som älskar mig, ja dom som faktiskt inte kräver saker utan som bara finns där. Som bara älskar. Dom är inte många, men dom finns där och dom bor i den fjärde kammaren av mitt hjärta. Den som är reserverad för just människor som dom.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer och åsikter:
Jag kommer inte den 25e
Jag har skrivit en kommentar hos Stormen och så snart hon har godkänt den hoppas jag att du läser vad jag skrivit.
Jag diggar dig som fan och är ledsen om jag fått dig att känna det som precis tvärtom.
Kram
Skicka en kommentar