AC/DC
2/21/2009 |
Redigera inlägg
Redigera inlägg
Nu kan jag lägga AC/DC till listan över konserter jag sett i mina dagar. Frågan är bara om det var bra eller dåligt. Först och främst hade vi extremt bra sittplatser med 20-30 meter till scenkanten. Det kändes nästan som om man fick kontakt med dom på scen på riktigt.
Musikaliskt levererar dom med råge, även om de äldre låtarna får publikens puls att slå fortare än det nyare materialet. Publikmässigt var det drag från början till slut, med ännu större toppar när dom spelade låtar som Highway to Hell, Back in Black, Whole lotta Rosie, Thunderstruck m fl. Jag tror nästan att taket lättade en aning av jublet och allsången under Hells Bells. Att Brian Johnson svingade sig i kyrkklockan så att ljusriggen gungade betänkligt gjorde nog sitt till. På det stora hela belönades AC/DC av en typisk svensk hårdrockspublik.
Det som drog ner totalupplevelsen var det oengagerande bandet. Trummisen var det tamaste jag någonsin sett bakom ett trumset, frågan är om inte en sengångare sett mer levande ut. Basist och gitarrist stod stadigt posterade vid varsin sida av trumsetet och rörde bara på sig när dom gick fram för att köra på refränger, för att sedan dra sig tillbaka till deras comfort zone. Dom enda som rörde sig på scen var Angus Young, som ser mer sinnessjuk ut än något annat när han kutar runt och håller takten med munnen och Johnson som friar till publiken hela tiden.
Möjligen är det jag som ä bortskämd med bra liveband sedan tidigare men scenmässigt tror jag nästan att Hep Stars skulle vara mer spännande att se än likvakan som utspelar sig bakom herrarna Johnson och Young.
Till min förvåning bjöds det dock på en del scenbyggen som påminner om de stora banden på 80-90 talen så det var positivt.
Som jag sa i början av veckan har jag aldrig varit ett stort AC/DC‑fan och ser heller ingen anledning att ändra på det. Trots det var det en helt godkänd spelning i min bok om man ser till det musikaliska. Höjdpunkterna var tveklöst publiken och framförallt stämningen under Hells Bells, Angus kalsonger och kanonerna under For Thoose About To Rock. Den absoluta dippen var det totalt meningslösa gitarrsolot som gud glömde. Angus må vara en skaplig rockgitarrist, men gitarronani som inte ens sitter ÄR inte bra. Så enkelt är det. Långa solon, oavsett instrument är aldrig roliga men det finns dom som är skickliga på att leverera dom. Angus tillhör som sagt inte den skaran.
En annan rolig sak är att hårdrocken verkligen har sin renesans just nu. Publiken på dagens hårdrockskonserter spänner från 12-13 och upp till övre medelålder.
Musikaliskt levererar dom med råge, även om de äldre låtarna får publikens puls att slå fortare än det nyare materialet. Publikmässigt var det drag från början till slut, med ännu större toppar när dom spelade låtar som Highway to Hell, Back in Black, Whole lotta Rosie, Thunderstruck m fl. Jag tror nästan att taket lättade en aning av jublet och allsången under Hells Bells. Att Brian Johnson svingade sig i kyrkklockan så att ljusriggen gungade betänkligt gjorde nog sitt till. På det stora hela belönades AC/DC av en typisk svensk hårdrockspublik.
Det som drog ner totalupplevelsen var det oengagerande bandet. Trummisen var det tamaste jag någonsin sett bakom ett trumset, frågan är om inte en sengångare sett mer levande ut. Basist och gitarrist stod stadigt posterade vid varsin sida av trumsetet och rörde bara på sig när dom gick fram för att köra på refränger, för att sedan dra sig tillbaka till deras comfort zone. Dom enda som rörde sig på scen var Angus Young, som ser mer sinnessjuk ut än något annat när han kutar runt och håller takten med munnen och Johnson som friar till publiken hela tiden.
Möjligen är det jag som ä bortskämd med bra liveband sedan tidigare men scenmässigt tror jag nästan att Hep Stars skulle vara mer spännande att se än likvakan som utspelar sig bakom herrarna Johnson och Young.
Till min förvåning bjöds det dock på en del scenbyggen som påminner om de stora banden på 80-90 talen så det var positivt.
Som jag sa i början av veckan har jag aldrig varit ett stort AC/DC‑fan och ser heller ingen anledning att ändra på det. Trots det var det en helt godkänd spelning i min bok om man ser till det musikaliska. Höjdpunkterna var tveklöst publiken och framförallt stämningen under Hells Bells, Angus kalsonger och kanonerna under For Thoose About To Rock. Den absoluta dippen var det totalt meningslösa gitarrsolot som gud glömde. Angus må vara en skaplig rockgitarrist, men gitarronani som inte ens sitter ÄR inte bra. Så enkelt är det. Långa solon, oavsett instrument är aldrig roliga men det finns dom som är skickliga på att leverera dom. Angus tillhör som sagt inte den skaran.
En annan rolig sak är att hårdrocken verkligen har sin renesans just nu. Publiken på dagens hårdrockskonserter spänner från 12-13 och upp till övre medelålder.
Bilden är tagen av Oskar Kullander och lånad på Aftonbladet
Setlist från Globen
1. Rock ’n’ roll train
2. Hell ain’t a bad place to be
3. Back in black
4. Big Jack
5. Dirty deeds done dirt cheap
6. Shot down in flames
7. Thunderstruck
8. Black ice
9. The jack
10. Hells bells
11. Shoot to thrill
12. War machine
13. Anything goes
14. You shook me all night long
15. T.N.T.
16. Whole lotta Rosie
17. Let there be rock
EXTRANUMMER
18. Highway to hell
19. For those about to rock (We salute you)
Etiketter:
Mitt i livet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer och åsikter:
Det låter ju som en helt ok konsert då. Inget jättewow men inget jätteblää heller :)
Hoppas ni hade det skoj i allafall!
Det var helt okej om man bortser från 3/5-delar av bandet =) ++++ fick dom av Aftonbladet såg jag så det var ju klart godkänt
låtlistan har ju inte ändrats mkt inte sedan jag såg dem på slutet av 90 talet :s
Skicka en kommentar