sindarinsworld.blogspot.com

Jag hade en chef i många år som var vass, kantig och ofta väldigt snabb att döma. Till hennes försvar ska jag dock säga att hon också var väldigt lojal mot sin personal i det flesta fall. I vissa avseenden var hon en av de bättre chefer jag jobbat för, i andra var hon kanske lite mindre bra men det är inte relevant för min berättelse.

Chefen började komma till åren och planerade att försöka gå i pension nästa år, det var bara vissa stora projekt som behövde ros i land innan hon kunde med lugnt samvete lämna arbetslivet bakom sig. Ju längre tiden gick desto mer började hon göra upp planer för hur hon skulle spendera sin pensionstillvaro, hon skulle ut och resa med sina vänner, hon skulle köpa fler gamla möbler till sitt hem osv. Man kan säga att hon redan hade ett ben och en arm i morgonrocken (eller vilka plagg hon nu såg framför sig att gå runt i när hon inte längre behövde åka till jobbet). Sedan fick hon jordens huvudvärk, var sjukskriven ett par veckor för det men kom tillbaka till arbetet när hon tyckte att den började lätta. Hon klagade ofta under ett par dagar på att hon fortfarande hade smärtor, men dom var överkomliga.

Under den här "halvsjuka" tiden eller vad man ska kalla den så brukade hon komma in ganska sent och vid olika tidpunkter på dagarna, vilket var helt okej eftersom alla visste att hon inte var riktigt kry. En fredag var det riktigt kaos på jobbet, en annan gammal trotjänare skulle gå i pension och det kom folk från halva stan för att tacka av henne. Vår chef hade inte kommit än men hon hade sagt dagen innan att hon definitivt skulle komma till avtackningen. Eftersom det var kaos hade ingen egentligen någon tid att fundera vidare på att chefen inte hade dykt upp än. Avtackningen gick av stapeln och efteråt började vi som jobbade med chefen undra vart hon tagit vägen. Det ringdes hem till henne men utan resultat. Man var lite orliga men trodde ändå att det nog inte var någon fara. På måndagen fick vi besked om att chefens väninnor försökt nå henne under helgen utan resultat dom med så till slut hade dom åkt hem till henne. Ingen svarade när dom ringde på dörren så till sist hade dom gått runt huset och sett hur hon låg på soffan utan någon somhelst reaktion på att det bultades på dörrar. Man ringde polis och ambulans och även låssmed för att kunna gå in i huset. Vår chef hade fått en stroke och troligen varit medvetslös hela helgen.

Det blev en tid i kris för alla runt omkring henne innan någon visste ifall hon skulle överleva eller inte. Idag lever hon och mår så pass bra att hon faktiskt klarar av att bo hemma, med hjälp av hemtjänst, men det lilla stinget som karaktäriserade just henne är borta för alltid.

Min berättelse idag innehåller fler sensmoraler. För det första planera inte upp hela livet i förväg, vilken dag som helst kan faktiskt vara din sista. Lev här och nu istället och njut av vad dagen har i sitt sköte. Den andra tanken jag lämnar er med är, bry er om era nära och kära och framförallt visa det - en dag kan faktiskt vara deras sista.

Livet är skört och vackert.

'Cos every day counts!