Självömkan är en djup grav

Jag har varit i mitt personliga helvete och vänt ett par gånger, jag har tyckt så synd om mig så att det knappast fanns någon annan som det var mer synd om. Såhär med facit på hand kan jag bara konstatera att självömkan i sig bara är ett sätt att se till att man inte behöver kravla upp ur sitt djupa hål. Var gång jag konstaterade att det nog var synd om mig den dagen med så öste jag i princip bara på ytterligare en handfull jord på den grav jag grävt åt mig själv.

Jag har en vän som är en av de starkaste människorna på denna jord. Hon förstår det inte alltid själv eller ens håller med om att det är så, men likväl är hon styrka och kärlek personifierad. Hon har nog förlorat det mesta man kan förlora i ett liv, hon har blivit bedragen, hon har blivit övergiven, hon har förlorat jobb, hon har förlorat det vi vanliga dödliga skulle kalla ett "normalt" liv tack vare en olycka. Människor hon älskar har dött och hon har till och med förlorat ett barn. Det hon aldrig har förlorat är däremot sin kärlek till människorna omkring henne. För ett par år sedan var hon nere i den mörkaste av alla helvetesgravar men hon hittade tillbaka. Även om saker i det förgångna för alltid kommer att finnas kvar hos henne är hon ändå ett ljus som sprider kärlek och värme omkring sig där många andra förmodligen bara skulle ha varit bittra på livet och den lott dom blivit tilldelade. Hon är dessutom min vän, en vän jag för alltid kommer att älska och bära med mig i mitt hjärta.

Det finns änglar på jorden, måhända utan vingar och dom är här bara för att vi vid något tillfälle förtjänat att bli berörda av deras kärleksfulla händer.

Jag tänker på dig ofta även när jag inte hör av mig.

Vi kommer alla att springa på hinder i våra liv, en del fler än andra. Vi kommer alla att bli övergivna någon gång och inse att vi är ensamma kvar, till och med tvingas se hur folk i vår omgivning försvinner för gott. En del av oss kommer att bli skadade svårt, andra lindrigt. Men oavsett vad som händer i våra liv får vi aldrig glömma en sak och det är att livet är för värdefullt för att grävas ner i en förtida grav. Oavsett vad vi har bakom oss så måste vi blicka framåt, livet levs nämligen i den riktningen, och försöka göra det bästa av det vi har. Livet är här och livet är nu.

'Cos every day counts!

4 kommentarer och åsikter:

Anonym sa...

Älskar dig av hela mitt trasiga hjärta <3

Anonym sa...

Din vän ska va glad att hon har dig som vän.....

Sindarin sa...

Lillan... Jag vet och jag älskar dig med vännen.

Mela... Du är en långt mycket vackrare och starkare människa och vän än du ger dig själv cred för.

Josefine sa...

Du skriver så fint och förståndigt vännen!

Arkiv

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.