sindarinsworld.blogspot.com

I morse när jag klev ur duschen konstaterade jag att jag skulle missa den första av två bussar jag ställt in mig på att åka med idag. Samtidigt som jag klädde på mig började sambon röra på sig för att gå upp. Eftersom jag hade lite tid på mig kastade jag mig på henne för att kramas lite, vilket inte uppskattades alls kan jag säga. Till hennes försvar ska jag dock säga att hon sällan ser levande ut innan hon fått i sig sitt kaffe och sin cig, som ickerökare och kaffemotståndare skulle jag kunna motsäga henne på den punkten eftersom båda dofterna och smakerna är minst sagt otrevliga i min värld. Men det visar bara på att man inte måste vara lika i allt.

Nåja tillbaka till berättelsen. Hennes vresiga humör påverkade mitt goda så jag klädde på mig klart och sa hejdå och gick.

Med tanke på att jag missat min första buss så gick jag helt enkelt till stationen, vilket både var skönt och rensade skallen på tankar så att nya kunde utformas. Så på det hela tog kedjan av val och händelser mig till en ganska bra startpunkt för resten av dagen. Vart det tog sambon vet jag inte riktigt, vid den tidpunkten hon hade fått i sig sina gifter var jag ju halvvägs till tåget, men något kramande blev det ju definitivt inte.

Så finns det någon sensmoral i berättelsen? Jomen visst. Varenda dag ställs vi inför situationer där vi gör val, en del små och andra livsavgörande. Varje val är små vägskäl. Ibland kan man gå tillbaka ett steg och rätta till sina misstag men ibland är det för sent redan i samma stund vi gör våra val. Även om det här var en liten vardagsberättelse så handlar den om val och hur vi inte alltid kan förutse vart dom för oss.

Jag ska fördjupa mig i val vid ett annat tillfälle men tills dess, kom ihåg att ibland kan dom till synes mest obetydliga av val få oanade konsekvenser, men om dom går att rätta till, svälj stoltheten och ställ allt till rätta igen. Det är inte alltid man får en andra chans.

'Cos every day counts!