sindarinsworld.blogspot.com

Jag har ett bekymmer, ja ganska många egentligen men jag har framför allt ett emotionellt bekymmer jag brottas med.

Jag har en bekant, eller kanske är hon en vän, det är lite svårt att avgöra med en människa man aldrig träffat. I vilket fall som så kämpar hon bokstavligen för sitt liv just nu. Tidigare dåligt leverne har kommit ikapp henne och bryter ner henne. Jag har kontakt med henne nästan dagligen och försöker peppa henne så mycket jag bara kan.

Sen har jag en vän sedan många år tillbaka som brottas med andra demoner i sitt liv och honom har jag ingen kontakt med alls för närvarande.

Skillnaden på dom två är att hon verkligen kämpar för att komma vidare och är tacksam för vad varje dag har att ge. Han å andra sidan lägger skulden på alla andra, han gör nämligen inga fel. Om man till äventyrs inte håller med honom skäller han och härjar och man är precis lika dum som alla andra.

Å ena sidan fortsätter hon att ge av sig själv, trots att hon egentligen inte har så mycket kvar att ge. Hon är tacksam för att omgivningen bara finns för henne. Han å andra sidan har blivit mer och mer bitter med tiden och som jag uppfattar det är han egentligen inte intresserad av att bli stöttad längre om man inte håller med honom.

Jag har funderat en hel del på detta och det känns egentligen inte bra hur jag än vrider och vänder på det, å ena sidan vill man ju stötta sina vänner, speciellt om man kännt dom länge, men min energikälla är inte outtömlig. Om den enda "lösningen" på ett problem är att vända ut och in på det och egentligen aldrig ta ett steg för att försöka lösa problemet i fråga så kommer det för det första inte att försvinna och för det andra spolar man mer eller mindre bara ner sin energi i toaletten.

Jag har försökt distansiera mig lite från de "olösliga" problemen men dom snurrar på i skallen ändå och jag vet inte vilken fot jag ska sätta ner.

Det blev ett långt och rörigt inlägg och frågeställningen är egentligen vad är rätt och vad är fel? Att stötta en vän som kämpar för sitt liv känns självklart men är det rätt att stötta en vän, men inte stötta en annan som inte kommer någonvart eller är det så egoistiskt som det ibland kan kännas? Jag hade gärna stöttat honom om jag bara kunde känna att han faktiskt kommer vidare men jag känner att han stampar på samma ställe hela tiden och jag kan inte se att jag har något nytt att komma med när allt redan blivit sagt 100 gånger innan.

Jag är fruktansvärt kluven, men hur går det med min egen energi om jag inte är rädd om den?

Vad hade du gjort? All input är välkommen.

'Cos every day counts!