Det här med kommentarer

Jag sitter på bussen hem (sug på den Kajsa) ;-) och funderar lite på det här med kommentarer. Framförallt på hur vi bär oss åt när vi besvarar dom.

Vissa bloggverktyg har en funktion för att skriva svar i den egna bloggen som då blir kopplat till själva kommentaren, se Metrobloggen t ex. Men det känns på ett sätt lite ologiskt. Visst, mina favoriter minns jag ju var jag har men det är ändå inte alltid man kommer ihåg adressen till en blogg man kommenterat och ser man aldrig svaret så kunde man ju egentligen låtit bli att kommentera från första början.

Sen har vi dom verktyg som saknar ovan funktion där innehavaren svarar i den egna bloggen. Problemet här är egentligen detsamma som i exemplet ovan. Man missar ibland svaren eller så försvinner dom i röran.

Ytterligare en variant är att man svarar i hos den som kommenterat men även det kan bli lite förvirrande.

Värst är dom bloggar vars kommentarsfunktion pajat för, ni vet dom där läsare kommenterar men aldrig får några svar ;-)

Jag har egentligen inga konkreta förslag på hur man ska lösa eventuella förvirringar. Man kanske skulle kunna välja att svara vissa kommentarer till e-post istället om man vill få en sammanhållen konversation. Något innovativt skulle jag vilja se i alla fall.

Hur gör ni med era kommentarer? Svarar ni på dom och hur går ni till väga?

6 kommentarer och åsikter:

Anneli sa...

Intressanta funderingar. Förut kommenterade jag i den egna bloggen, men som du påperkar blev det väldigt rörigt.

Nu försöker jag svara hos den som kommenterat, men hinner det gå någon dag dag blir det lite skumt.

Glömde föresten svara att om jag nu blir arvtagerska med en superbil så får du såkart komma med önskemål :).

K. sa...

Din lilla jävel! Jaja, jag tog 2 öl efter jobbet. Sug på den!

ZuZiBuZ (Susanne) sa...

Jag svarar både hos mig å hos den andra... Bättre en gång för mycket än en gång för lite... :)

Bastardo sa...

Om man frågar något och sen inte kommer ihåg hos vem det var, ville man varkligen något då?

För mig är det naturligt att svara i samma inlägg där frågan kom, annars blir det bara en massa lösryckta kommentarer som ingen fattar något av. Och diskussionerna är oftast intressantare än inlägget i sig. Iläggen är bara stubinen.

Sindarin sa...

Bastardo: You might have a point there... Kruxet är att ibland går det långt emellan kommentarerna och svaren så inläggen kan försvinna lååångt ner i listorna. Men som sagt, ibland är kommentarerna mycket mer intressanta än det ursprungliga inlägget.

Cc79 sa...

Jag håller med Bastardo. Föredrar att besvara där inlägget publicerats. :)

Arkiv

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.