Inte alls impulsiv

Idag skulle vi iväg och gratta en kompis och hade ingen egentlig plan på vad vi skulle köpa. På vägen dit stannade vi till hos en annan kompis, bland annat för att hämta en litet mindre terrarium till snoken vi har hemma åt honom, dom var egentligen två från början som bara åt levande yngel så vi skulle utfodra dem tills de lärde sig äta död fisk, en av dom överlevde tyvärr inte eftersom den rymde och inte dök upp förrän det var dags att simma med fiskarna. Den andra lever och frodas men behöver ett mer rymningssäkert terrarium så det fick den idag.

I vilket fall som så visste vi att han med ormarna hade några majsormar han ville bli av med så vi kikade lite på dom med och Snyggfinskan fastnade för en vuxen, normalfärgad majsorm som dessutom tappat en liten bit av svansen. Hon fick den runt halsen och den la sig i hennes luva och sen var det kört. Han verkar dock väldigt social vilket är ett trevligt tillskott i terrariet. Eftersom ormen var defekt ville han inte ha mer än en hundring för den så Mochino fick en roommate i dag. Min älskade sambo är inte alls impulsiv... vad får dig att tro det? Han hade även en apsnygg svart albino för en femhundring men det fick räcka med en ny orm idag.

Innan vi gick till sängs fick jag möblera om lite hastigt och lustigt med så att dom fick ett nytt gömställe, den nya ormen (som fick det fantasifulla namnet Stumpen) är nämligen en aaaaning större än Mochino, han är c:a 120 och minst dubbelt så tjock som vår orm så gamla gömställen räcker helt enkelt inte till för den nya, han försökte t ex tränga ner sig i Mochinos grottsten så att locket for all jordens väg. Det är inte lätt att vara omfångsrik =)

På tal om omfångsrik så har jag förresten gått ner hela 1,5 kilo sedan förra veckan. Det gör nog närmare 5 kilo totalt på 4 veckor nu.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Ont i örat och trasiga cigaretter

Tanten här hemma här haft ont i örat hela veckan och vi har alla tjatat på henne att gå till doktorn. Igår tog den utflyttade dottern saken i egna händer och ringde för att skälla ut Snyggfinskan efter noter. Kontentan av samtalet blev att om hon inte gick till doktorn idag skulle vi få bryta av alla hennes cigaretter och alla kommande cigaretter för all framtid.

Behöver jag säga att tanten masade sig upp och nu är på väg till doktorn? ;-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

En hyfsad planering

Vi var ju på informationsmöte om det kommande stambytet och det ser ganska bra ut. Dom börjar hos oss vecka 15 och håller på i c:a 8 veckor. Det ger oss faktiskt två helt barnfrial helg att tömma och flytta runt tre av akvarierna och ormarna. Så till viss del påbörjar vi ommöbleringen redan innan stambytet. För enkelhetens skull flyttar vi ut i vardagsrummet innan arbetet påbörjas och djuren får sina permanenta platser i förväg med. På så vis blir det ju dessutom mindre stök när dom väl är klara :-)

'Cos every day counts!

Underbar start

Hemresan och därmed helgen fick en underbar start. Redan när jag klev på bussen vid jobbet tänkte jag å nej, inte han. Det finns nämligen en äldre herre (för att uttrycka mig diplomatiskt) som kör 72:ans buss. Han är minst sagt vresig och hetsig. Han drar sig definitivt inte för att skälla ut passagerare som tar för lång tid på sig med biljetter osv.

Idag lyckades han exeptionellt bra. I korsningen Valhallavägen-Lidingövägen tog han en personbil som skulle svänga med bakpartiet på bussen. Utan ett ord till passagerarna kör han in till kanten och springer bort till personbilen och lämnar bussen stående mitt i ett av Lidingövägens svängande körfält.

Nu menar jag inte att han inte skulle gå till bilen, han hade ju trotsallt orsakat en incident men att ställa bussen just där var kanske inte jordens smartaste grej och hade han dessutom väntat in den svängande bilen hade det aldrig hänt i första hand.

Nåja det visar bara att det föds en idiot varje sekund och en del av dom gamla idioterna har inte vett att gå i pension i tid.

Passagerarna? Ja dom fick knalla iväg till nästa hållplats och ta nästa buss, när den väl lyckats kryssa förbi det blockerade körfältet.

'Cos every day counts!

Nu tar vi helg tycker jag

Solen skiner och helgen börjar en dag tidigare än vanligt. Kan det bli bättre än så? Morgondagen skall tillbringas med El Son Grande så gissningsvis blir det en del WoW både ikväll och i morgon om han får som han vill. Det beror för visso på hur det går med informationsmötet ikväll. Vi ska få reda på tidsplaner mm gällande stambytet antar jag och min värd är säkert inte främmande för att dra igång redan på måndag. I sådant fall blir det tre dagars panikmöblering istället för tre dagar helg.

Hoppas att vi har minst två veckor kvar, annars skiter det sig med katten som vi så omsorgsfullt planerat för, kattvakten åker nämligen utomlands.

Livet består bland annat av en massa planer, en del slår in och andra går i stöpet.

'Cos every day counts!

Var sak på sin plats

Hemma hos oss har alla sin bestämda plats. Ja dvs runt matbordet, där sitter alla på sin egen plats vid olika tillfällen. När vi är sex sitter vi på ett sätt och när vi är fyra på ett annat. Det vill säga dom fyra som vanligtvis är hemma i veckorna. En ovanlig vecka som den här kan man möta helt andra ansikten på platserna. Ja inte nya ansikten då utan ansikten som sitter på någon "annans" plats.

I övrigt har nästan ingenting en egen plats hos oss. T ex så anser en del att toalettgolvet är en helt legitim ersättare för byrån eller tvättkorgen. Detsamma gäller egentligen för alla andra golv vid närmare eftertanke.

Visserligen är inte dom vuxna hos oss dom mest pedantiska heller men vi har inte riktigt anammat att använda hela lägenheten som vår byrå/tvättkorg även om vi har våra högar med ren tvätt i sovrummet, men det får det bli ändring på efter ommöbleringen. Undrar om ungarna tänker likadant? Skulle inte tro det, dom får ju dubbelt så mycket utrymme att slänga sina grejer på (fast vί berövar dom ändå på en av deras tvättkorgar - vardagsrumsgolvet).

Vad tror ni, är det ett beteende som växer bort eller är allt hopp om bättring ute?

Den bara försvann

Vanligtvis funderar jag en hel del på både det ena och andra i duschen, många av mina smartare val här i livet har jag gjort, eller funderat ut just i duschen. Det är förmodligen den lugna stunden där ingen kan störa som gör att tankarna har möjlighet att vandra fritt.

I morse var inget undantag. Problemet är bara att tankespåret från i morse är helt väck. Oavsett hur mycket jag brottas med mina tankar stannar det kvar precis under ytan. Det värsta av allt är att jag har en känsla av att det faktiskt var viktigt. Ibland brukar man kunna återskapa omständigheterna kring ett problem genom att i sitt huvud stega sig tillbaka till stunden tankespåret började, men inte nu, den här funderingen ligger där och trycker i sin håla och bidar sin tid.

Vi får väl se när den når ytan igen.

'Cos every day counts!

Tiggare i storstaden

Det är tyvärr lika irriterande varje gång, trots att jag lutar mot att tro gott om de flesta människor, men jag har tyvärr lite svårt för tiggarna som åker runt på våra tåg i Stockholm.

I stort sett ALLA av dom har dom en bror/syster/dotter/son, ja you name it och i stort sett alla av dom lider av leukemi. Jag tycker verkligen synd om den enstaka av dom vars berättelse kanske stämmer för dom andra som hoppat på leukemitåget har tagit livet av trovärdigheten, även för dom som kanske talar sanning.

Det gör faktiskt lite ont i mitt humanitära hjärta att misstro människor rakt av men att tro att alla dom som säger sig ha en släkting döende i leukemi på något sätt lyckats skrapa ihop pengar nog att åka till Stockholm för att tigga ihop mer pengar känns lite för långsökt, speciellt när man ibland ser dem gå raka vägen och köpa godis eller läsk för skörden. Visst måste människan äta, men om jag tiggde ihop pengar till medicin åt en döende släkting skulle jag nog valt billig och näringsrik mat före coca-cola och choklad.

Men det är ju jag det.

'Cos every day counts!

Bloggsjuka?

Allvarligt talat... när jag har en stund över brukar jag slumpa runt lite och kika på bloggar, men om jag snubblar in på en enda modeblogg till så lovar jag att jag kräks.

Jag är givetvis inte mer inskränkt än att jag förstår att vissa tycker att det både är kul att visa upp och läsa om vad folk köpt eller har på sig, men jag kunde faktiskt inte bry mig ett dugg mindre om vad dagens outfit är.

Så nästa modeblogg som möter mina ögon riskerar att få återbäring i form av min lunch. Kan man kalla det för bloggsjuka då?

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Blogg-blogg?

Nu tänkte jag ta upp ett av livets stora mysterier, ja eller livets var kanske att ta i, ett av bloggsfärens stora mysterier kanske låter bättre. Hmm så stort är det kanske inte heller vid närmare eftertanke så jag får nog nöja mig med att kalla det ett av bloggsfärens mysterier. Eller vänta... Det kanske bara är jag som funderat på detta, då blir det ju ett av mina mysterier. Va fjuttigt det lät till slut.

Nåväl ett mysterium jag funderar på är det här med bloggar. Som bekant finns det Mammabloggar, det är som namnet antyder bloggar skrivna av mammor till barn (kan man vara mamma till något annat och finns det även speciella pappabloggar då?) Det finns även Modebloggar, ofta skrivna av yngre tjejer som visar upp sina outfits och shoppingfynd. Jag vill även minnas att jag sett benämningen Humorblogg med, vilket antingen bör vara bloggar med roliga historier eller texter skrivna för att roa. Begreppet Sexblogg har jag med stött på. Namnet talar väl för sig självt egentligen.

Men och här kommer den egentliga frågan. Vad kallar man alla andra bloggar? Blogg-blogg? Vanlig blogg? Tråkblogg? Dagbok? Ointressant? Svara på den om du kan eller vet.

Personligen skulle jag nog vilja kalla min egen blogg för livsåskådning eftersom det är den funktionen den fyller för mig. Jag ser, reflekterar och formulerar mina tankar om allt som sker i min omgivning. Tämligen ointressant för dom flesta skulle jag tro, men det är nog jag med så jag bjussar på den.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

En plan börjar ta form

Efter det beryktade stambytet, som vi för övrigt får veta mer om imorgon kväll (det skulle faktiskt inte förvåna mig om dom säger att dom drar igång efter helgen, framförhållning har aldrig varit vår värds starkaste sida) har vi kommit fram till att vi ska möblera om. Snyggfinskan och jag åker ut i vardagsrummet och ungarna får sovrummen. Det blir trångt om saligheten, men det får gå på något vis.

En av anledningarna till rokaden är två små tjejer som gör allt utom sova på kvällarna. En annan att ungarna faktiskt behöver mer space och flytta i dagsläget är inte aktuellt på grund av andra omständigheter.

Hur som helst så börjar en plan sakta ta form. Vi har lite koll på vad som ska vart och vad som eventuellt får införskaffas för att det ska funka. Mochino ska stå där, malawikaret där, snoken där osv.

Nästa etapp blir att planera i vilken ordning allt ska flyttas så att vi slipper ha tre stora akvarier i hinkar samtidigt, men det kommer vi till sen. Jag tror att vi låter stambytet bli klart först :-)

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Irriterande säljare

Trettioplus skrev igår ett bra inlägg om irriterande säljare där han listade tre riktigt irriterande säljtyper/argument. Själv råkar jag ofta ut för säljare i mitt jobb med och jag skulle vilja komplettera listan med ytterligare typer/argument.

1. Du säger "Hej [förnamn]" fast vi inte är polare. Här skulle man kunna tro att det är en bra sak att hälsa med förnamn. Det blir lite kompisläge liksom. Men vet du vad? Det blir det inte. Det blir tvärtom. Det blir "dra åt helvete"-läge ganska omgående. Här måste du snabbt kontra med något värdefullt. Som kanske 10 miljoner till mitt privata konto eller att du erbjuder dig att plåga dig själv på något sätt.

2. Du pratar om ditt eget privata enmansföretag som "vi". Det är lätt att bli lite grandios och entusiastisk när man har ett eget företag. Man tycker att det är lite fint. Lite ballt och kul. Så helt plötsligt säger man "vi" när det är mer lämpligt att fortsatt prata om "jag". En F-skattsedel eller rentav aktiebolag gör inte automatiskt någon stor koncern.

3. Du pratar mer än du lyssnar. Alla vet att det är kul att sälja. Man blir liksom lite "ett med produkten". Och då blir man ju entusiastisk, för man vill berätta vad fint och bra det är. Men vet du? Tyvärr sitter tråkbollar som jag där ute i verkligheten och fattar kanske inte alls vad grejen handlar om. Och på oss är din entusiasm bortslösad. Jag är ledsen. Men go fuck yourself.

4. Du har fått mitt namn av min VD/chef. Om min chef har gett dig mitt namn så kan du ge dig sjutton på att det INTE är för att han vill att vi ska göra affärer, det beror helt och hållet på att han inte hade tid att prata med dig och du misstolkade helt hans signaler när han försökte avfärda dig.

5. Du har bestämt dig för att prata omkull mig. Ett nej är faktiskt ett nej. Om jag säger att jag koll på att företagets och mina behov av produkter liknande dina redan är tillgodosedda så gör du snarare bort dig än får in en fot i dörren genom att ifrågasätta hur jag kan vara så säker på det. Ni har ju trotsallt det bästa marknaden kan erbjuda i er portfölj. Newsflash... det har dina konkurrenter med.

6. Du har bokat in en ledig tid för ett möte/demonstration nästa... tisdag. För det första... hur fan vet du att JAG har en ledig tid då? Jag kanske är och navelskådar i Uganda just på tisdag klockan 13.00. För det andra är jag fullt kapabel till att administrera min egen arbetstid... tack så mycket och som jag ser det är det fullt i min kalender minst 2,5 år framöver. Speciellt på tisdagar runt ett-tiden.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?

Snöpligt slut?

Häromdagen kunde man läsa i bland annat Expressen om att Spotlife, ett bloggnätverk med flera "större" bloggare riskerar nedstängning av Blogg.se på grund av en tvist gällande obetalda fakturor.

Mina spontana reaktioner på denna "Stora" nyhet är 1) Om Blondinbella ensam i detta nätverk kan ta ut en årslön i storleksordningen 500.000 och om även de andra i hennes nätverk tjänar stora pengar på sina bloggar... hur kommer det sig då att man inte kan skrapa ihop tillräckligt för att betala räkningarna?

- Till en början sa han (Per Rydberg, min anmärkning) att de inte fanns tillräcklig likviditet i bolaget. Då lade vi upp en avbetalningsplan. Men nu får jag ta detta till inkasso.

Så säger Roland Karlsson på Blogg.se

När jag funderat klart kring denna första fråga funderar jag vidare på 2) kommer det i förhand aviserade slutet på Blondinbella-köper-smink-och-pälsar-bloggen lite tidigare nu eller kommer man att hosta upp pengar för att ingen ska bli besviken?

Den som lever får antagligen se.

'Cos every day counts!

Snål egoism

Dagen började helt ok och det verkade först som om det inte skulle bli något inlägg på vägen till jobbet. Jag kände mig lugn och harmonisk och full tillfreds med att sitta och titta på vinterlandskapet som passerade utanför bussen när solen sakta steg ovanför trätopparna. Det var ända till kärringen med paraplyvagnen klev på.

För er som inte vet det sedan tidigare så åker man gratis på bussarna i Stockholm om man har barn i barnvagn, oavsett om det är en liggavagn, sittvagn, sulky osv, vilket en hel del tar fasta på och utnyttjar tills barnet knappt får plats i sin vagn längre.

Nåväl, det sitter en mamma med vagn på bussen redan men när mamman med paraplyvagnen kliver på ställer hon sig upp, fäller ner handtaget på vagnen och ställer den till rätta så att den andra vagnen ska få pats. För det första sitter inte ens barnet, som jag skulle uppskatta till c:a 5 år, i vagnen när dom kliver på. Ska man använda sitt barn som bussbiljett kan man väl åtminstone göra sken av att barnet verkligen åker vagn till bussen om inte annat. För det andra så slänger hon lite nonchalant in vagnen på barnvagnsplatsen och tar med sig barnet och sätter sig ett par rader bort. Under hela resan åker den här tomma paraplyvagnen fram och tillbaka och tränger upp den första mamman mer och mer i ett hörn utan att den andra gör ett smack åt hennes vagn som löper amok. En annan passagerare får rycka in och ställa skiten på plats.

Så till det mest upprörande. Vid en senare hållplats står en mamma med en tvillingvagn. Vanligtvis brukar föräldrar med vagn försöka skapa plats åt varandra på bussen, paraplyvagnar brukar fällas ihop osv. Icke nu. Mamman med tvillingvagnen fick helt sonika vänta på nästa buss eller gå till sin destination. Tack vare en snål kärring som använder sitt barn som bussbiljett.

Vid ändhållplatsen fick dessutom den första mamman ställa undan och trixa runt vagnen i fråga för att hon och skulle kunna komma av bussen. Den andra hade inte en tanke på att flytta på sin bussbiljett som blockerade utgången på bussen.

Det mina vänner rubbade mina cirklar en aning i dag.

Hur började din dag?

Bilden på vagnarna är lånade på Stockholm Stads hemsida.

Snömodd och jäkelskap

OK, jag ger mig. Den där harmoniska snön som jag lovordade i morse är inte ett jäkla dugg sexig när den återgår i flytande form. Gatorna är fulla med tjock snömodd och svart vatten. Stan övergår sakta från att vara vacker i sin vita skrud till att vara svart, skitig och ful. Den fula ankungen har åter tagit sin tron i besittning.

Nu kräver vi vår tycker jag!

Familjelycka

Det är helt sjukt, jag sitter och tittar på bilder som ska illustrera familjelycka till ett projekt och jag hittar en del riktigt bra bilder, men så granskar jag dom kritiskt och inser att en del människor reagerar kanske på att den lilla pojken sitter i morfar/farfars knä. På en annan bild går två människor och håller varandras händer... då far pedofilmonstret iväg igen och tänker... hon kanske ser lite för ung ut för den gamla farbrorn.

Vad är det för fel på oss idag? Jag ser inte fel i bilderna men jag funderar på om inte andra skulle göra det. Snacka om att våra referensramar förändrats med tiden... eller om det är tiden som tvingat oss att förändra dem.

'Cos every day counts!

Snön lyser vit på taken

Även om det låter som om jag motsäger min önskan om vår så måste jag ändå säga att det är rofyllt och harmoniskt med snön när den ligger kvar längre än en kvart. Jag blir på ett glatt humör trots att jag är på väg till jobbet.

'Cos every day counts!

Viktminskning

Ni kanske kommer ihåg att jag bestämde mig för att ändra vissa vanor i mitt liv för några veckor sedan. Det har jag faktiskt gjort, dessutom med ganska bra resultat. Jag har stadigt gått ner 1 kilo i veckan bara genom att lägga om min kost.

Jag är långt ifrån någon expert på området diet (som tur är har jag en väldigt nära mig att rådfråga) men det jag har gjort är en flirt med GI och LCHF. Jag har helt sonika dragit ner på sockret rejält samt att jag undviker kolhydratbomber som pasta, ris, potatis och bröd. 3 kilo på lika många veckor. Inga jätteras men tillräckligt för att le tillbaka mot siffrorna på vågen (tack för den Jossan, det är precis så uppmuntrande som du sagt att ställa sig på den).

Eftersom skeptisk cynisism är en av mina livsåskådningar så var jag minst sagt skeptisk till om det här skulle fungera, men det gör det faktiskt och dessutom utan några större utsvävningar. Det flesta maträtter går ypperligt att ersätta kolhydraterna med extra sallad utan att resten behöver äta specialkost. Kött med sallad, pannbiff med sallad inte ens när familjen äter köttfärssås är det kört. Kryddig köttfärssås med sallad är faktiskt som tacos utan skalen. Den klara favoriten är ju wok ändå. En annan fördel med att ersätta kolhydraterna med grönsaker är att man känner sig väldigt fräsch. Jag upplever aldrig att jag blir däst efter maten. Det känns aldrig som om jag har en tvättsvamp i magen som bara sväller utan jag känner mig alltid lagom mätt efter en måltid. Den där känslan av att man inte borde tagit den sista potatisen eller dylikt infinner sig heller aldrig. Enda gångerna jag kan känna så är vid enstaka tillfällen när jag ätit något jag inte borde, som en bakelse på alla hjärtans dag t ex.

Om man nu till äventyrs måste äta enbart sallad har jag ett par tips på hur man lyfter den ett par pinnhål till. Till att börja med smakar ju salladen 10 gånger bättre om man blandar ner andra grönsaker än bara sallad, tomat och gurka. Ett måste är paprikan men jag kompletterar gärna med t ex rädisor, selleri, purjolök, röd lök, morötter osv. Lite vitlöksdressing på toppen med, men sen kan man höja smaken ytterligare ett snäpp.

Knaperstekt bacon på salladen var verkligen en smekning för smaklökarna. Här tror jag dock på att ersätta vitlöksdressingen mot rhode eller thousand island.

Varma köttbullar. Har du aldrig smakat på köttbullssallad är det verkligen dags. Skiva de varma köttbullarna ovanpå salladen och servera med vitlöksdressing. Om man inte är i bantartagen kan jag rekommendera lite riven ost på köttbullarna med.

Frukt. Lite äpple eller melon gör underverk för salladen. Äpplen tillför syrlighet och melonen lite sötma.

I princip kan man väl säga att kan du tänka dig att äta något med sallad till, testa att blanda ner lite av det i salladen och smaka på blandningen.

Nästa salladsexperiment för min egen del blir nog rostbiff, men först ska jag äta upp resterna av baconsalladen från igår :-)

'Cos every day counts!

Sömnbrist och sportlov

Det låter lite som en dålig svensk filmtitel men det är den grymma verkligheten.

Jag har sovit riktigt apdåligt inatt, klockan var efter två innan jag somnade in ordentligt. Till råga på allt är det bara jag som ska upp på mornarna den här veckan med, huset är fullt av sportlovsbarn och semestrande tant och ingen av dom vaknar förrän tidigast en kvart efter det att dom borde gått upp. Ibland är det en förbannelse att leva ihop med ett gäng som skulle sova sig igenom domedagen. I bästa fall skulle dom öppna ett öga och sedan trcka på snooze med ett knappt hörbart mummel om att dom vill bli väckta när oväsendet är över. Det verkar skönt på något vis att kunna sova sig igenom ringande klockor utan att ens placera en rynka ovanför ögonbrynen. En annan vaknar av klockan och ligger kvar och blundar lite extra, men det är ytterst sällan jag verkligen lyckas somna om. Skulle jag mot förmodan faktiskt somna om så ringer den ju på nytt om några minuter igen.

Nä om man skulle kasta in kroppen i duschen så att man kommer iväg kanske? Jag ska nog förhöra mig med kollegorna om jag inte kan få tillbringa fredagen med ledighetskommittéen ändå. Jag vill ju också ha spellov för det där med sportandet tillhör nog en svunnen generation, oavsett snön som faktiskt föll igår.

'Cos every day counts!

Mini-Vader

Lillprinsen har åkt på en rejäl förkylning som satt sig på luftrören så han går omkring och låter som Darth Vader i miniatyr.

Som väntat vaknade han innan tuppen imorse, närmare bestämt halv fem slog han upp sina små blå och undrade om det inte var dags att gå upp. Som tur är kan man styra honom med dagsljus så eftersom det fortfarande var natt somnade han om när vi sa till honom att det inte var morgon än. Problemet var väl bara det att efter att vi hade vaknat så låg vi båda två och lyssnade på Mini-Vaders tunga andhämtning så när prinsen vaknade på nytt vid 7.15 hade vi bara slumrat sedan förra gången.

Han är för skön andå, han gillar att ta sin medicin så när jag frågade om vi skulle ta medicinen log han med hela ansiktet och sa jaaa och sprang upp ur sängen. :-)

Han är bäst våran lilla prins.

Nu ska morfar lägga sig och blunda en liten stund så får Snyggfinskan blunda en stund i eftermiddag istället.

'Cos every day counts!

Tidig kväll

I kväll blir det tidig sänggång, dels för att jag är lite halvsliten men framförallt eftersom lillprinsen har för vana att vakna tidigt och vilja gå upp, så det känns som ett bra val att krypa till kojs innan kvällen övergår i morgondag.

Dagen har varit riktigt bra här, tre barn hjälpte till med helgstädningen och dessutom mer eller mindre utan protester. Prinsen har varit här sedan lunch och han hjälpte till med tvätten. Vi skulle även badat han och jag innan han skulle sova, men han hoppade av så jag tänkte att jag skulle passa på och bada ensam en stund men det gick väl lite si eller så med det... jag fick förvisso inget sällskap i badkaret men prinsen stod bredvid och stänkte ner mig, sig själv och Snyggfinskan i stället. Så i slutändan vart han nog lika blöt som om han hade badat... med kläderna på. =)

'Cos every day counts!

AC/DC


Nu kan jag lägga AC/DC till listan över konserter jag sett i mina dagar. Frågan är bara om det var bra eller dåligt. Först och främst hade vi extremt bra sittplatser med 20-30 meter till scenkanten. Det kändes nästan som om man fick kontakt med dom på scen på riktigt.

Musikaliskt levererar dom med råge, även om de äldre låtarna får publikens puls att slå fortare än det nyare materialet. Publikmässigt var det drag från början till slut, med ännu större toppar när dom spelade låtar som Highway to Hell, Back in Black, Whole lotta Rosie, Thunderstruck m fl. Jag tror nästan att taket lättade en aning av jublet och allsången under Hells Bells. Att Brian Johnson svingade sig i kyrkklockan så att ljusriggen gungade betänkligt gjorde nog sitt till. På det stora hela belönades AC/DC av en typisk svensk hårdrockspublik.

Det som drog ner totalupplevelsen var det oengagerande bandet. Trummisen var det tamaste jag någonsin sett bakom ett trumset, frågan är om inte en sengångare sett mer levande ut. Basist och gitarrist stod stadigt posterade vid varsin sida av trumsetet och rörde bara på sig när dom gick fram för att köra på refränger, för att sedan dra sig tillbaka till deras comfort zone. Dom enda som rörde sig på scen var Angus Young, som ser mer sinnessjuk ut än något annat när han kutar runt och håller takten med munnen och Johnson som friar till publiken hela tiden.

Möjligen är det jag som ä bortskämd med bra liveband sedan tidigare men scenmässigt tror jag nästan att Hep Stars skulle vara mer spännande att se än likvakan som utspelar sig bakom herrarna Johnson och Young.

Till min förvåning bjöds det dock på en del scenbyggen som påminner om de stora banden på 80-90 talen så det var positivt.

Som jag sa i början av veckan har jag aldrig varit ett stort AC/DC‑fan och ser heller ingen anledning att ändra på det. Trots det var det en helt godkänd spelning i min bok om man ser till det musikaliska. Höjdpunkterna var tveklöst publiken och framförallt stämningen under Hells Bells, Angus kalsonger och kanonerna under For Thoose About To Rock. Den absoluta dippen var det totalt meningslösa gitarrsolot som gud glömde. Angus må vara en skaplig rockgitarrist, men gitarronani som inte ens sitter ÄR inte bra. Så enkelt är det. Långa solon, oavsett instrument är aldrig roliga men det finns dom som är skickliga på att leverera dom. Angus tillhör som sagt inte den skaran.

En annan rolig sak är att hårdrocken verkligen har sin renesans just nu. Publiken på dagens hårdrockskonserter spänner från 12-13 och upp till övre medelålder.

Bilden är tagen av Oskar Kullander och lånad på Aftonbladet

Setlist från Globen
1. Rock ’n’ roll train
2. Hell ain’t a bad place to be
3. Back in black
4. Big Jack
5. Dirty deeds done dirt cheap
6. Shot down in flames
7. Thunderstruck
8. Black ice
9. The jack
10. Hells bells
11. Shoot to thrill
12. War machine
13. Anything goes
14. You shook me all night long
15. T.N.T.
16. Whole lotta Rosie
17. Let there be rock
EXTRANUMMER
18. Highway to hell
19. For those about to rock (We salute you)

Så var det fredag igen

Nu börjar det dra ihop sig för att åka från jobbet, möta grabben och dra iväg på

AC/DC

Vi hörs mer i eller efter helgen.

'Cos every day counts!

Ibland är det skönt att vara liten

Har ni tänkt på det här med att blir stor... jag menar riktigt stor? Inte stor som i 150 kg mastodont köttberg utan att t ex ha en blogg som läses av flera tusen om dagen. Då får man verkligen hålla tungan i rätt mun om man inte vill bli citerad... alla felsägningar eller kontroversiella uttryck kommer att förr eller senare explodera i ansiktet på dig. Eller vad sägs om Kissies uttryck nedan... kanske saknar hon vissa grundläggande kunskaper med?

Grundläggande kunskaper i svenska är ett rimligt krav för medborgarskap i Sverige.”Folk som inte håller med om detta borde fundera en extra gång vad man är för medborgare. Jag tycker männsikor som inte vill lära sig språket som talas i det landet man bor i är recepektlösa och därför skall inte ha någon rätt att bo eller kräva ekonomiskt stöd från staten..

Hon är ju givetvis inte den enda av våra stora bloggare och bloggerskor som får sina meningar vända ut och in på, Blondinbella, Katrin (ex Schulman), Carolina Gynning, Linda Rosing... tjejer som folk antingen hatar eller älskar... eller vad sägs om de bantinginsdebatter, pälsköp eller bara lättklädda toalettbilder man på senare tid kunnat läsa om både i bloggsfären och kvällspressen.

Nä hörrni, ibland är jag glad för en liten skara läsare =)

'Cos every day counts!

Old friends

I morse när jag gick till jobbet kom jag att tänka på en gammal vän till mig som jag inte träffat på ett par år. Förr när vi bodde i samma förort var vi ute och gick minst ett par gånger i veckan men med tiden har vi tyvärr setts alltmer sällan. Det fick mig att tänka på andra människor som man genom åren glidit ifrån.

Ju mer jag tänker på det desto fler namn kommer upp som jag egentligen önskar att jag hade haft tid att hålla kontakten vid liv med, men som med allting annat så händer livet och man måste prioritera, fast en del undrar man ju vad dom gör idag och vad som hänt på deras sidor av världen.

En bekant från förr sa en gång till mig att när människor glider isär är det inte bara den ena parten som låter det ske utan bägge parter "hjälps" åt att inget göra. Samtidigt finns det ju folk som jag faktiskt saknar i mitt liv.

Kanske kan det vara dags att söka upp ett par gamla godingar och höra sig för hur dom har det idag?

'Cos every day counts!

Jag sliter mitt hår i förtvivlan

För det mesta älskar jag mitt jobb, men det finns dagar som definitivt tillhör undantagen.

Jag arbetar som formgivare på kontor och bland mina kunder finns det en och annan som tror/tycker att dom nog kan göra mitt jobb minst lika bra som jag. Kruxet är bara att när dom kör fast så ringer dom mig och vill bli guidade rätt. Ibland kan det gå på 2 minuter men vid andra tillfällen går det åt en timme eller två när kunden knappt ens hittar in i programmen. Då frågar jag mig i mitt stilla sinne... hur billigt är det att göra jobbet själv då? Det försvinner arbetstid för den som ringer och det kommer en faktura för min tid i slutändan. Hade det inte varit smidigare att be mig göra hela jobbet från början då kan man tycka?

Hittills har jag spenderat bortemot en timme på ett sådant "problem" och förmodligen blir det mer innan den här dagen är över. Hur är din dag på jobbet?

Edit: Gissa vem som får rycka ut och lösa problemen i panik sedan? Jo undertecknad får göra om hela mallen kunden körde fast med...

'Cos every day counts!

Nu får det vara nog!

Jag har ingenting emot vintern som foreteelse betraktat, speciellt inte när snöflingor sakta faller och täcker staden under ett vitt täcke. Det blir ljusare på kvällarna när snön ligger kvar. Tillhör man inte dom bilburna eller har bråttom någonstans kan snön till och med vara lite rogivande.

Problemet som jag ser det är att det finns ingen j##la snö nu så ge mig vår istället och hellre nu än snart. Jag har tröttnat på kyla som biter i kinderna, på att man knappt törs kliva ur sängen på morgonen tack vare att någon lagt isbitar på golven under natten. Jag är heller inte speciellt förtjust i att det blåser kallt och rakt igenom kläderna.

Säg nu inte att det inte finns några dåliga väder utan bara dåliga kläder, för jag har rådfrågat min garderob och den hade inte det minsta emot att svida om till vårskrud istället. Så vad väntar ni på? Ge mig vår. Ge mig knoppar som brister. Ge mig fågelkvitter på morgonen. Ge mig plusgrader på termometern. Jag kan till och med acceptera en släng av hösnuva bara jag slipper det här eländesvädret.

Ville jag utsätta min lekamen för kyla hade jag konverterat till pingvinism för länge sedan.

'Cos every day counts!

Norrländskt datalexikon

Jag fick ett underbart mail från en kollega för en stund sedan =)

Backup:
Är kompisarna som följer med till dansen på *Näset*

CD-Brännare:
(sede-brännare) Örfilen man fick av farsan i uppfostrande syfte.

Datavirus:
Snusproppar i tangentbordet.

Filformat:
Träbunke.

Hårddisk:
Det som finns kvar i vasken i jaktstugan efter förra årets älgjakt.

Java- programmering:
Överenskommelse om fika tider på jobbet.

Joy-stick:
Grankvist-barometern

Modem:
Monterbar, demonterbar flyttbar destillationsapparat.

Multimedia:
Rapningar å fisar i jaktfesten.

Mail-server:
Lantbrevbära`n

Moderkort:
Stamtavla för stövar`n

Mus-matta:
Värmedyna i frugans bil.

Nätsurfa:
Snabbvittja siknäten.

Powerpoint:
*Fingret tecknet*

Ram-minne:
Smärtan i pungen först gången du cykla på en herrcykel.

Real-tid:
När du hängde på moppen utanför tjejernas skolfest.

Rom-minne:
Kräkningarna efter första skolfesten.

Serieport:
Lada med vagnsdörrar på båda kortsidorna.

Skärmsläckare:
Fjärrkontrollen till tv`n

Virtual reality:
Hallucinationer efter dåligt hembränt.

Web-läsare:
Biologimagistern.

Wysiwyg:
(What You See Is What You Get) Makans morgonutseende.

'Cos every day counts!

Frågelåda

En frågelåda verkar vara en kul liten grej så shoot vetja... Släng in en fråga (som med fördel gäller mig då) så svarar jag efter bästa förmåga... Ja jag vet det kommer nog på sin höjd en eller två men jag kan ju försöka svara på dom i alla fall =)

'Cos every day counts!

Rätt eller fel?

Jag har ett bekymmer, ja ganska många egentligen men jag har framför allt ett emotionellt bekymmer jag brottas med.

Jag har en bekant, eller kanske är hon en vän, det är lite svårt att avgöra med en människa man aldrig träffat. I vilket fall som så kämpar hon bokstavligen för sitt liv just nu. Tidigare dåligt leverne har kommit ikapp henne och bryter ner henne. Jag har kontakt med henne nästan dagligen och försöker peppa henne så mycket jag bara kan.

Sen har jag en vän sedan många år tillbaka som brottas med andra demoner i sitt liv och honom har jag ingen kontakt med alls för närvarande.

Skillnaden på dom två är att hon verkligen kämpar för att komma vidare och är tacksam för vad varje dag har att ge. Han å andra sidan lägger skulden på alla andra, han gör nämligen inga fel. Om man till äventyrs inte håller med honom skäller han och härjar och man är precis lika dum som alla andra.

Å ena sidan fortsätter hon att ge av sig själv, trots att hon egentligen inte har så mycket kvar att ge. Hon är tacksam för att omgivningen bara finns för henne. Han å andra sidan har blivit mer och mer bitter med tiden och som jag uppfattar det är han egentligen inte intresserad av att bli stöttad längre om man inte håller med honom.

Jag har funderat en hel del på detta och det känns egentligen inte bra hur jag än vrider och vänder på det, å ena sidan vill man ju stötta sina vänner, speciellt om man kännt dom länge, men min energikälla är inte outtömlig. Om den enda "lösningen" på ett problem är att vända ut och in på det och egentligen aldrig ta ett steg för att försöka lösa problemet i fråga så kommer det för det första inte att försvinna och för det andra spolar man mer eller mindre bara ner sin energi i toaletten.

Jag har försökt distansiera mig lite från de "olösliga" problemen men dom snurrar på i skallen ändå och jag vet inte vilken fot jag ska sätta ner.

Det blev ett långt och rörigt inlägg och frågeställningen är egentligen vad är rätt och vad är fel? Att stötta en vän som kämpar för sitt liv känns självklart men är det rätt att stötta en vän, men inte stötta en annan som inte kommer någonvart eller är det så egoistiskt som det ibland kan kännas? Jag hade gärna stöttat honom om jag bara kunde känna att han faktiskt kommer vidare men jag känner att han stampar på samma ställe hela tiden och jag kan inte se att jag har något nytt att komma med när allt redan blivit sagt 100 gånger innan.

Jag är fruktansvärt kluven, men hur går det med min egen energi om jag inte är rädd om den?

Vad hade du gjort? All input är välkommen.

'Cos every day counts!

Kommande stambyte

Inom en alldeles för snar framtid påbörjar dom stambyten i huset där jag bor. I klartext pratar vi om mellan 6 och 8 veckor utan badrum och toalett. Under arbetet finns baracker utanför huset där man både kan duscha och gå på muggen, men seriöst, vi har 2 ungar på heltid, 2 till varannan helg. Dessutom är vi två vuxna hemma med. Hur kul är det på en skala att gå ner på gården för att uträtta behov eller skölja av sig? Mitt i vintern dessutom?

Inte nog med ovan obehag, det ryktas om nya rör med, som ska ta nya vägar genom lägenheten, vilket innefattar nästan alla rum. Hur håller man betongdamm borta när dom ska igenom hela lägenheten medans man bor där? Dom erbjuder en portabel mulltoa under den toalettlösa tiden, men var ställer man en sån när det som sagt ska dras nya rör genom hela lägenheten? Gå på toaletten tillhör ju en av dom saker man helst gör bakom lyckta dörrar. Vilka dörrar? Köket? Sovrummen? Vardagsrummet? Skulle inte tro det va? Det blir till att tömma klädkammaren så att det går att stänga om sig. Nåja, det är ju ändå en bra grej för nattliga toalettbesök i alla fall.

Som tur är finns det en liten ljusglimt i alla fall, vi kommer ha rinnande vatten och avlopp i köket vilket glädjer några akvarier. Från början hade vi sjuk ångest gällande vattenbyten under tiden.

Det känns som om detta blev ett lite halvgnälligt skitinlägg.

'Cos every day counts!

En värmande tanke

Jag har en vän som behöver en massa pepp idag... jag önskar att jag kunde skicka min Duracell-Guru till henne men det går inte. Däremot så sänder jag en varm tanke och håller tummarna för att allt ska gå bra ändå.

En tår faller sakta och det slår mig att vi tar allt för givet, allt för ofta så vi missar det riktigt vackra i världen och i människorna.

Vanligtvis är jag emot änglar och annat dravel men den här personen är faktiskt en ängel i sig så idag gör jag ett undantag och lånar en bild från www.wikipedia.se

'Cos every day counts!

Prinsen kommer

På lördag ska vi vara barnvakter åt lillprinsen. Han ska sova kvar från lördag till söndag i morfars och Snyggfinskans säng. Det är mysfaktor upphöjt till 10 (minst). Södertälje är såååå långt bort så vi ses allt för sällan.

Lillprinsen på lördag och konsert på fredag... kan helgen bli bättre? =)

'Cos every day counts!

Kanske lite social ändå?

Om någon kom fram till mig på stan och frågade ifall jag var en social person skulle jag nog tveklöst svarat: inte så värst. Det svaret skulle jag baserat på att jag gärna går min väg och undviker en massa stök och bök. Efter en dag på jobbet, med människor runt omkring mig och möten hit och dit, åker jag t ex gärna hem hellre än att flänga runt. Helger spenderar jag hellre med familjen i lugn och ro osv.

Men sen börjar jag fundera lite. Kanske är jag lite social ändå?

Jag har i många år dragits till ställen eller företeelser där det samlas mycket folk online. För många år sedan spelade jag t ex CS men ganska snart så häckade jag mer i klanens och communityns kanaler på IRC än pangade. Därefter var det olika chatcommunitys och msn som gällde och nu är det bloggar som hägrar. Dagligen gör jag ett svep på 15-20 fasta bloggar och därefter slumpar jag runt en del i jakt på nya spännande livsöden att ta del av. Kanske är det helt enkelt så att olika faser i livet kräver/ger olika typ av stimulans. Just nu känns det oerhört fascinerande och befriande att skriva ner tankar och funderingar, dessutom är det en enorm sporre att andra läser och ger feedback.

Så jag kanske måste revidera min självbild åtminstone en smula och säga att jag är lite social trots allt, bara i en annan mening kanske?

En del människor skulle säga nej rakt av, mitt ex är en sån. Där ska det fikas hit, det ska vara middagsbesök dit och helst ska man träffa den och den däremella. Jag är helt enkelt inte den typen. Jag får mitt lystmäte (om jag har ett sådant) mer än väl tillgodosett på jobbet så på fritiden vill jag ha andra sinnen stimulerade än det personliga möten i en aldrig sinande ström ger.

Hurdan är du?

'Cos every day counts!

"Stureplanskändisarna"

Helt seriöst... alla dom här dokusåpaskådisarna som ränner runt i världen och tycker att dom är något stort? "Hallååååå jag är den och den och jag pippade faktiskt med både honom och henne i dokusåpan jag var med i... Ameh... du bodde ju bara på en ö liksom så vem är du?"

Som sociala experiment kan det hända att dokusåporna varit till någon nytta, släng in en bunt ovårdade människor som saknar hyfs i en främmande situation och se vad som händer. Jag måste dessutom säga att jag faktiskt stödjer att man börjar experimentera på deltagarna hellre än på oskyldiga djur och visst... möjligen förtjänar dom en gratis drink efteråt på Stureplan.

Men något är rejält fel någonstans när dom sedan blir betraktade som ikoner, människor att se upp till av en hel generation osäkra små fjortistjejer. Dessutom ska dom delta som "experter" i olika sammanhang. Hur stort är det egentligen att ha satt på någon framför kamerorna i Big Brother tex? Visst att en del gör vad som helst för uppmärksamhet men stort? Knappast... snarare patetiskt. Det värsta är ju att dom sedan gör allt för att få stanna kvar i rampljuset... pumpar brösten... minskar brösten... är med i skumma talkshows... hostar ännu skummare talkshows... eller helt enkelt är på alla stans innehak (dvs dom som har mingelfotografer) och helst så packade som möjligt.

Listan över deltagare kan göras lång och listan över försöken att stanna kvar i rampljuset ännu längre... därför väljer jag att inte lista något alls. Inga djur kom till skada i skapandet av detta inlägg dock, däremot så förlades ett par bröstimpantat samt en och annan dygd.

'Cos every day counts!

På fredag smäller det

Mina biljetter till fredagens AC/DC konsert på Globen har äntligen kommit till rätta idag. Dom hade varit på villovägar så ett tag såg det ut som om jag och grabben blivit utan, men nu är dom äntligen på plats så ladda kanonerna... på fredag smäller det i Globen.

Jag ska erkänna att jag är egentligen aldrig varit någon jättefan av AC/DC men vafan, gubbarna växer ju och biljetterna kostade gratis så då tackar man väl inte nej? Dessutom har jag ju aldrig sett AC/DC live så det kommer att bli en ny version av en gammal bekantskap.

'Cos every day counts!

Förändringarnas vindar blåser

Ute blåser det småsnålt och kallt men inne blåser förändringarnas vindar. Jag håller på och brottas med att ändra i en befintlig blogger template. Det går sakta men säkert och det mesta har faktiskt fallit på plats i min testmall (sidan med dom innersta tankarna har fått vara testarea för en ny mall). Såfort jag fått grepp om alla delar och hur dom samverkar med varandra kommer jag att skissa på en helt ny design till den här bloggen.

'Cos every day counts!

Ett par små tips

Idag tänkte jag tipsa er om ett par ställen väl värda att besöka. Det första är www.lobergetart.se där Mia Andersson, en väldigt spännande och duktig konstnär huserar. Hennes tavlor ska egentligen ses på riktigt eftersom hennes stil inte riktigt kommer fram på bilderna, men här är ett litet smakprov i alla fall.

Nästa tips är att besöka Emma Sandström, fotograf. Emma tar fantiska porträttfotografier.

Vill du hellre villa bort dig i finurligt tillskruvade texter kan jag varmt rekommendera ett besök i Petras blogg. Vill man hellre läsa om mer vardagliga ting kan jag rekommendera antingen ett besök hos Anna of Sweden som bloggar om livet i USA eller varför inte en blogg jag upptäckte nu i helgen thedevilwears.blogg.se.

'Cos every day counts!

I Batmans skugga

Just nu sitter jag och njuter av lugnet i köket. Sambon och den sjuka dottern sitter och spelar Batman Lego för fulla muggar i vardagsrummet, vilket dom gjort till och från idag. Själv ska jag precis börja med maten. Visst är jag snäll som föder dom va? =)

Sjuklingen fick ett hjärthalsband idag och sambon rosor. Jag var nere i centrum innan och skulle hitta något till henne men det slutade med tre långa rosor till slut. Vet inte om det är min fantasi som är dålig eller om jag känner sambon för bra för allt jag tittade på kändes inte som henne.

Idag har vi dessutom syndat lite, sambon köpte Valentin bakelser som vi åt och dessutom sköljde ner med ett glas cola... inte bra med min diet, nu får jag skämmas när jag redovisar helgen för Jossan på måndag.

'Cos every day counts!

En sång till

Såhär dagen till ära tänkte jag bjuda er på en sång till. Det här är förmodligen en av Art Garfunkels bästa sångprestationer någonsin (jag kan inte uttala mig om just den här konserten men låten som helhet är nog bland det bästa han gjort). Han har en späd ängels röst men ändå så fyller den ett helt rum när den ljuder.

'Cos every day counts!

Happy Valentines Day

Oavsett vilken inställning just du har till alla hjärtans dag önskar jag dig och dina nära och kära en underbar dag idag. Ta hand om varandra, det är ni värda.

Idag bjuder jag på en gammal fin låt som jag nog tycker passar lite extra bra idag. Undrar om jag inte är lite blödig när det kommer till kritan trots allt =)

'Cos every day counts!

Ett litet tips

Follow The world through my eyes

Idag tänkte jag tipsa er om en sak som var ny för mig, ni andra har säkert stötta på den 100 gånger innan... minst. Nåväl tidigare har jag följt alla bloggar via rss-feeds och aldrig funderat något nämvärt på det här med Bloglovin men igår kikade jag lite på det och det var ju en ganska så smart liten grej, alla bloggar samlade på ett och samma ställe med ett fräscht och lagom gulligt gränssnitt.

Givtvis måste jag ju då tipsa även er om detta. Så följ gärna även den här bloggen via Bloglovin. Som jag ser det blir det en Win-Win situation =) Du får kolla på alla dina bloggar och jag får en prenumerant på min ;-)

'Cos every day counts!

I natt jag drömde

I dag får en ny kategori se dagens ljus. På sista tiden har jag drömt minst sagt skumma drömmar. Dom är inte skumma i den bemärkelsen att det händer läskiga saker så att man kan placera drömmarna i mardrömskategorin. Nä dom är skumma i den bemärkelsen att dom är färgstarka (i brist på bättre ord) och dessutom handlar om någon annan än mig. Det är nästan som om det finns berättelser i mig som vill se dagens ljus... eller nattens kanske eftersom det är då dom kommer fram.

Jag berättade för min kära sambo om ett par av dom undrade vad hon tänkte. Om vi bortser från hennes rynkade ögonbryn som nog ska tolkas som "du är knäpp, du vet det va?" så sa hon, skapa en ny etikett i bloggen som heter inatt jag drömde. Nu vet jag för det första inte om det egentligen är rätt forum att skriva dom i eller om jag ens kan skriva ner dom på ett intressant sätt, risken finns ju att dom kanske blir långa med. Dessutom verkar det ploppa upp så olika berättelser och den senaste figuren jag drömde om skulle man egentligen kunna utsätta för en massa roliga situationer med lite fantasi.

Så för att summera detta inlägg vet jag helt sonika inte riktigt vad jag ska göra med berättelserna.

Vad skulle du gjort?

'Cos every day counts!

Det var en gång - VII

Jag och "småttingarnas" mamma bodde som sagt ihop i många år. Vår första större lägenhet var en trea i Rinkeby av alla ställen. Vi var väl lite skeptiska först men vi behövde verkligen en större lägenhet än en etta, speciellt när Nattis kom på helgerna så vi tog första bästa vi blev erbjudna.

Rinkeby i sig har nog sämre rykte än det egentligen förtjänar. Många människor är väldigt vänliga där ute, men visst, en fredag- eller lördagkväll står det två väktare stationerade i tunnelbanan och man kom inte gärna hem sent och ensam på kvällarna. Det hade inte så mycket att göra med att det egentligen var läskiga människor men människor i stora grupper, har aldrig varit riktigt pålitliga. Var vi ute en helg så turades vi alltid om att vara nyktra så att en av oss kunde köra hem.

Vi bodde kvar i Rinkeby ett par år tills vi var med om ett inbrottsförsök, på kvällen när vi dessutom var hemma. Efter det var det mest skrämmande att bo där så vi gjorde allt vi kunde för att få byta lägenheten och något halvår senare fick vi bytt till oss en trea i Västerort istället. Den lägenheten var riktigt trevlig och där kom småttingarna till och påbörjade sina liv. När Nattis var 10-11 år gammal ville hon flytta hem till pappa så då var det dags att leta nytt igen. Den här gången köpte vi oss faktiskt en fyra i Bromma vilket var en av de trevligaste lägenheter jag någonsin bott i faktiskt.

'Cos every day counts!

Nä ni...

Nu tar jag helg och åker hem och gosar lite med tanten samt ömmar för det sjuka barnet som ligger hemma och bara väntar på att få sällskap.

Ta det lugnt och glöm inte att tala om för någon att du älskar den idag, imorgon, i övermorgon och resten av livet... även om det "bara" är till dig själv.

'Cos every day counts!

Alla hjärtans dag

I morgon är det som bekant alla hjärtans dag. En dag som många gör det lite extra för sin omgivning, en del hittar sig en het dejt och andra bara tycker är kommersiellt nonsens.

Jag surfade lite på http://www.wikipedia.se/ och förutom den långa kristna beskrivningen av varför. vi kanske, om vi vrider till det lite firar alla hjärtans dag så fanns det även en modern liten historia från våra egna bakgator.

I Sverige har firandet av S:t Valentin och Alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet, då det lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan. NK-varuhuset försökte lansera seden, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Under 1990-talet tog dock firandet fart (kanske som en följd av uppmärksamheten i skolorna) och har funnits sin plats som Alla Hjärtans dag i den svenska högtidskalendern.

Där fick alla Icke-kommersialister lite vatten på sin kvarn. Själv är jag lite osäker på hur jag egentligen förhåller mig till det hela... visst köper jag argumenten om att det bara är till för att man ska spendera mer pengar, samtidigt tycker jag inte att det är helt fel att man uppmärksammar sin älskade extra för en dag. Hemma hos mig blir det nog hjärtformat godis till alla barnen och åtminstonde ett innerligt Jag älskar dig... lika mycket idag med till tanten.

Bilden är lånad av http://bilder.alltinggratis.se/

'Cos every day counts!

En sorglig historia

Jag hade en chef i många år som var vass, kantig och ofta väldigt snabb att döma. Till hennes försvar ska jag dock säga att hon också var väldigt lojal mot sin personal i det flesta fall. I vissa avseenden var hon en av de bättre chefer jag jobbat för, i andra var hon kanske lite mindre bra men det är inte relevant för min berättelse.

Chefen började komma till åren och planerade att försöka gå i pension nästa år, det var bara vissa stora projekt som behövde ros i land innan hon kunde med lugnt samvete lämna arbetslivet bakom sig. Ju längre tiden gick desto mer började hon göra upp planer för hur hon skulle spendera sin pensionstillvaro, hon skulle ut och resa med sina vänner, hon skulle köpa fler gamla möbler till sitt hem osv. Man kan säga att hon redan hade ett ben och en arm i morgonrocken (eller vilka plagg hon nu såg framför sig att gå runt i när hon inte längre behövde åka till jobbet). Sedan fick hon jordens huvudvärk, var sjukskriven ett par veckor för det men kom tillbaka till arbetet när hon tyckte att den började lätta. Hon klagade ofta under ett par dagar på att hon fortfarande hade smärtor, men dom var överkomliga.

Under den här "halvsjuka" tiden eller vad man ska kalla den så brukade hon komma in ganska sent och vid olika tidpunkter på dagarna, vilket var helt okej eftersom alla visste att hon inte var riktigt kry. En fredag var det riktigt kaos på jobbet, en annan gammal trotjänare skulle gå i pension och det kom folk från halva stan för att tacka av henne. Vår chef hade inte kommit än men hon hade sagt dagen innan att hon definitivt skulle komma till avtackningen. Eftersom det var kaos hade ingen egentligen någon tid att fundera vidare på att chefen inte hade dykt upp än. Avtackningen gick av stapeln och efteråt började vi som jobbade med chefen undra vart hon tagit vägen. Det ringdes hem till henne men utan resultat. Man var lite orliga men trodde ändå att det nog inte var någon fara. På måndagen fick vi besked om att chefens väninnor försökt nå henne under helgen utan resultat dom med så till slut hade dom åkt hem till henne. Ingen svarade när dom ringde på dörren så till sist hade dom gått runt huset och sett hur hon låg på soffan utan någon somhelst reaktion på att det bultades på dörrar. Man ringde polis och ambulans och även låssmed för att kunna gå in i huset. Vår chef hade fått en stroke och troligen varit medvetslös hela helgen.

Det blev en tid i kris för alla runt omkring henne innan någon visste ifall hon skulle överleva eller inte. Idag lever hon och mår så pass bra att hon faktiskt klarar av att bo hemma, med hjälp av hemtjänst, men det lilla stinget som karaktäriserade just henne är borta för alltid.

Min berättelse idag innehåller fler sensmoraler. För det första planera inte upp hela livet i förväg, vilken dag som helst kan faktiskt vara din sista. Lev här och nu istället och njut av vad dagen har i sitt sköte. Den andra tanken jag lämnar er med är, bry er om era nära och kära och framförallt visa det - en dag kan faktiskt vara deras sista.

Livet är skört och vackert.

'Cos every day counts!

Såg ni älgen??

Idag tänkte jag berätta en liten anekdot ur livet. En gammal bekant till mig kör trailer. Det är en dragbil med lastkontainrar bak (för den som inte visste). Vissa bilister roar sig med en sjuk variant av chickenrace ute på våra vägar, dom lägger sig bakom lastbilarna och sugs med i lastbilens drag. Varför man gör så vet jag faktiskt inte eftersom du måste ligga väldigt nära lastbilen för att det ska funka bra, kanske är det för att minska den egna bränsleförbrukningen eller så är det bara en "kul grej". Det dom inte hajar är att för den framförvarande lastbilschauffören är det inte lika kul, han/hon ser en personbil som försvinner in bakom släpet för att inte komma fram igen. Kom ihåg att den döda vinkeln på en lastbil är extremt död, dom ser ingenting direkt bakom lastbilen. En annan dum grej är att personblien givetvis inte ser vad som händer längre fram på vägen heller, det ligger ju en stor jävla lastbil framför =)

Nåja till historien, en dag så ser han hur en polisbil glider in bakom sig för att som jag beskrev här ovan försvinna helt. Polisen låg kvar mil efter mil utan att göra den minsta ansats till att köra om. Till slut så tröttnade chaffisen och ställer sig på bromsen så att det tjuter om däcken. Givetvis ser inte polisen detta och brakar rätt in i ekipaget. Med tanken på storleken av de två sammandrabbade fordonen så kan ni givetvis gissa er till att polispolien blev en aning kortare, man kan säga att grillen blev omplacerad och satt ett par decimeter närmare kupén än innan. Chaffisen kliver ur sin bil och rusar fram till de omskakade poliserna och utbrister "Fan, såg ni älgen grabbar... det var riktigt nära ögat". Vad skulle dom säga, dom hade inte kunnat beundra annat än lacken på hans bakre kofångare mil efter mil.

Hur det gick med trailern? Inte en skråma, lättmetall som brakar in i tungmetall lämner inte så stora spår efter sig.

Inga poliser eller älgar kom till skada på riktigt i denna historia, däremot gick det nog åt skogen med polisbilen. Bilden lånade jag på Jägareförbundet

'Cos every day counts!

Blondinbella lägger av

Jag såg häromdagen i tidningarna att Blondinbella skulle sluta blogga till förmån för den kommande karriären. Men varför frågar jag mig? Hon kan säket kombinera varumärket Blondinbella med en seriös juristkarriär. Hon kunde ju erbjuda paketerbjudanden i form konsultation med gratis hudkräm eller shoppingtips på sidan om. Eller varför inte veckans tävling; en fri rättegångsdag med Blondinbella som representant mot rätt svar på veckans bloggfråga.

Jag kan säkert hjälpa dig att komma på fler marknadsföringsidéer Bella om du saknar inspiration att vidareutveckla varumärket Blondinbella. Hojta bara till så tar vi ett par drinkar på Stureplan.

För allvarligt, vem vill väl inte bli representerad av Blondinbella i rätten... Eller tror ni att hennes trovärdighet redan gått åt skogen?

'Cos every day counts!

Det var en gång - VI

Efter separationen med Nattis mamma flyttade jag in i en villa där två arbetskamrater till mig bodde. Det var vi tre, två killar till och en avderas flickvänner. Lät det rörigt? Jo vi bodde fem killar och en tjej under samma tak. Synd om tjejen? Inte så värst, hennes tunga var vassare än de flesta andras. Eller vad sägs om kommentaren; du tror inte du kan sätta munkavel på din tjej när du sätter på henne, hon låter så. Jag bodde kvar där något år innan jag fick ta över min mammas etta när hon och hennes blivande man flyttade ihop.

Under den här perioden drog jag och två andra i huset igång en teatergrupp med ungdomar ute i Akalla. Samtidigt fann jag och en av dom varandra musikaliskt, helt plötsligt var elektriska instrument ute ur bilden till förmån för två gitarrer och två stämmor. Den svenska och engelska visskatten utforskades flitigt under några år och jag upptäckte en del svenska artister som Eva Dahlgren, Niklas Strömstedt, Tomas Ledin, Stefan Andersson m fl. Jag som varit helt insnöad på hårdrocken innan.

Relationsmässigt var det en tid av många mer eller mindre lösa förbindelser ända tills jag träffade mina yngre barns mamma, en relation som skulle vara i dryga 11 år sedan.

Till en början bodde vi i min etta men det blev helt enkelt för trångt eftersom vi varannan helg hade lillskrutten så efter en tid lyckades vi byta ettan mot en trea. Så det var bara att börja packa på nytt.

'Cos every day counts!

Hur tänkte dom nu?

Det är ju så trångt mellan bänkraderna på en ny SL-buss att inte ens ett par knän som sitter på ett par ben tillhörande en 1.75:a får plats.

Vem bygger bussarna? Emigrerande pygméer?

No good SL. Pressa priser och vika ihop trafikanterna är inte riktigt samma sak.

'Cos every day counts!

Fredagen den 13:e

I morgon infaller den beryktade otursdagen på nytt. Jag kikade lite på www.wikipedia.se på just fredagen den 13:e och det här var vad jag hittade.

Fredagen den 13 är enligt skrock en otursdag. Det finns flera olika hypoteser varför fredagen den trettonde uppfattas så. En grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid bordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes på långfredagen. Det var också så att Jesus dog på en fredag.

En annan hypotes grundar sig på att ett betydande antal ordensmedlemmar från Tempelherreorden blev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307 på order av påven Clemens V. Många av dessa torterades och avrättades dessutom.

Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur svekets och ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan konspirerade så att Balder dog.

Fredagen betraktades i det gamla bondesamhället som ett slags helg- och vilodag, en dag som var olämplig att börja med ett arbete på och det man gjorde fick inte vara bullersamt. Talet 13 betraktas som ett magiskt tal inom folktro och magi. Rädslan för talet 13 går tillbaka till tiden före kristendomen; antika trolldomsböcker visar att talet användes i förbindelse med formler och förbannelser som riktade sig mot underjordiska makter.

Triskaidekafobi är en rädsla (fobi) för talet tretton och fobi för fredagen den 13 specifikt kallas Paraskavedekatriafobi.

Hur är det med dig? Tror du på gammalt skrock? Vidtar du några särskilda försiktighetsåtgärder inför morgondagen eller kör du på som vanligt? För mig är 13 inget otursnummer, det är ett bra nummer. Många bra människor fyller år den 13:e =)

'Cos every day counts!

Jag skäms faktiskt

Det är av två anledningar som jag skäms idag. Det ena är för att jag än en gång ältar ett problem som jag egentligen lagt bakom mig och dessutom inte direkt kan påverka. Det andra för att jag fortfarande är bitter nog att fortfarande uppröras av det.

För att göra en lång historia kort så lärde jag känna några människor via en onlinecommunity för några år sedan, alla till synes helt reko (redan där borde kanske varningsklockorna ha ringt reko människor sitter nog inte online 24/7). Dom tog klivet in i det riktiga livet och skapade en känsla av att man verkligen ville umgås med dem. Tack vare en meningsskiljaktighet avseende maktutövande avsa jag mig en del "uppdrag" jag hade tagit på mig i deras community men kunde inte drömma om att det skulle gå ut över vår s k vänskap. Vi är ju vuxna människor trodde jag i all min naivitet, trots att jag egentligen visste att andra som tidigare varit deras vänner faktiskt blivit lägre varelser än gråsuggor i deras ögon.

Ja ni kanske kan gissa fortsättningen själva, mailsvar uteblev, jag fick höra på omvägar att det pratades skit om mig och sambon osv. Communityn i sig saknar jag inte alls eftersom jag inte längre kan identifiera mig med hur den drivs och vad människorna bakom står för och dom själva saknar jag nog egentligen inte heller, det var helt och hållet deras förlust. Har man fler vänner än man kan hantera var nog inte vännerna så viktiga trotsallt.

Nej det jag undrar är varför mitt bullshitfilter tog semester under en period av mitt liv.

'Cos every day counts!

Det var en gång - V

Att vänta barn är något som går de flesta killar förbi, ja inte situationen som sådan med den blivande moderns skiftande begär och humör, men känslorna som en blivande mor har kan en blivande far nog inte förstå. Jag menar varje gång man ska känna hur barnet sparkar slutar den lille kabraten osv. Enda synliga spår på graviditeten är den ständigt växande kvinnan. Det var givetvis likadant för mig så jag var inte det minsta förberedd på det känslomässiga snelltåget som drog fram genom BB och knockade mig totalt, jag var pappa och det där lilla knytet hade jag varit med och skapat.

Livet som ung förälder var definitivt inte lätt för två stora barn som vi väl egentligen var men idag kan jag se bortom alla meningsskiljaktigheter vi haft genom åren och säga att hon inte blev så tokig våran bebis. Hon hette faktiskt bebis i några veckor tills vi lyckades enas om ett passande namn till det lilla underverket.

Under garviditeten hade vi bott hemma hos min mor men en tid efter förlossningen fick vi äntligen en egen lägenhet, vilket nog var tur för alla parter eftersom nyblivna mamman och farmodern aldrig riktigt uppskattade varandras sällskap.

Samma år som knytet föddes hade jag även bytt jobb. Jag började på samma firma jag är på än idag.

'Cos every day counts!

Det var en gång - IIII

Under högstadietiden lekte man inte längre, man umgicks. Lokala korvmojjen (som för övrigt än idag slår dom flesta haken i form av gott käk) var stället alla ungdomar hängde vid, det var alltid ett stort gäng där och alla var välkomna.

Jag började nian med att vara sjuk en månad och efter det var det lögn att komma tillbaka in i skolan så jag fick anpassad studiegång, vilket i princip betydde att jag läste engelska med min lärare en gång i veckan. Däremellan hade jag s k praktik tillsammans med en konstnär. I praktiken betydde det att jag gjorde som jag ville och han skrev intyg till skolan.

När nian närmade sig sitt slut började jag jobba på Clock istället och helt plötligt fick man lön med. En smartare person hade sparat lite men jag la merparten på skivor och allmänt leverne.

Tiden på Clock var ganska nyttig, man lärde sig ta ansvar och respekt för sina chefer. På Clock träffade jag även Nattis blivande mamma och inom kort var vi tillsammans.

Relationen med Nattis mamma var minst sagt stormig, vi förlovade oss och ringarna flög genom luften vid flertalet tillfällen. Når hon blev gravid var det ändå aldrig någon tvekan, hade vi gjort ett barn skulle vi även ta hand om det. Det höll ett par år innan vi insåg att det var dags att gå åt olika håll. Vi var för olika och bråken blev bara fler och fler.

'Cos every day counts!

En fin kommentar

Jag fick en sådan fin kommentar igår som jag känner att jag bara måste dela med mig av (så slipper ni leta bland gamla inlägg). Den som skrev den var för stunden anonym (hon är lite lat ibland den där dottern jag har, sitt namn orkar man faktiskt skriva) ;-)

Jag vill nästan gråta av tanken på att Dannie ska vara med oss resten av våra liv. Bättre fru hade du aldrig någonsin kunnat få!

Trots alla hinder du, eller ni, tyckte att ni hade förut har ni fått det att fungera. Ni visar att kärlek finns och kan övervinna allt :)

Fru har vi inte sett än dotra mi, men visst vill vi väl behålla tanten ändå? =)

'Cos every day counts!

Fotoinspiration

Jag tror att jag ska ta och utmana sambon någon helg, gå ut och gå med varsin kamera och fota så kan vi jämföra våra intryck och vad vi fångat när vi kommer hem igen. Det kanske kan funka för att få lite inspration igen =)

Vad säger du EvilSambo, ska vi norpa en kamera i grannhuset och dokumentera världen tillsammans någon helg? =)

'Cos every day counts!

Tidsfördriv

Sitter på tåget in till stan utan att ha något speciellt att göra. Andra människor pratar med en bekant, läser en tidnig eller bok och en del sover helt enkelt. Jag känner inte riktigt för att läsa idag eftersom huvudet är fullt av tankar så jag mailar upp en massa tankar till bloggen istället.

Av någon anledning kom jag imorse att tänka på fotografering. Jag har under många år älskat att fotografera. Men för ett par år sedan avtog lusten ganska drastiskt. Jag har med mig kameran på utflykter (om jag kommer ihåg den) men upptäckarglädjen verkar vara som bortblåst. Jag ser bilder som t ex Anna där borta i Amerikat tar och känner igen lekfullheten och glädjen i bilderna och tänker att jag borde fota mer jag med, men där tar det tydligen stopp - tanken blir sällan till handling.




Lejonet och björnungen tagna på Kolmården i somras får illustrera inlägget.

Hur ska jag hitta den inspirationen igen? Alla konstruktiva tips är välkomna.

'Cos every day counts!

Det här med döden

Sitter och funderar lite kring liv och död och efter ett tag kom filmen The Bucket List i skallen, för övrigt ett ganska sevärd film med herrerna Freeman och Nicholson.

Om du visste att du var döende och bara hade en liten tid kvar, hur skulle du göra? Berätta för alla du kom åt så att de skulle börja sörja redan nu, eller vara tyst om saken och skapa en massa minnen?

Själv lutar jag nog åt det sistnämnda tror jag.

'Cos every day counts!

Inspirationskällor

Olika människor bidrar med olika saker i våra liv, en del påminner oss om våra fel och brister, andra om det goda vi gör. Em del inspirerar oss helt enkelt. Idag tänkte jag ge en eloge till en del människor som inspirerar mig.

Snyggfinskan - helt enkelt för allt hon gör och för att hon finns. Hon är en av anledningarna till att jag kliver ur sängen varenda dag. Jag skulle vara halv utan henne.

Nattis - min älskade dotter som har växt upp till en stor liten människa. Hon har sina bekymmer och vill ibland helst av allt bli liten och omhuldad igen, men hon klarar sig igenom det mesta med högt buret huvudet. Hon är stark och självständig. Hon imponerar helt enkelt.

Lillan - en ständig påminnelse om att jag aldrig får sluta älska min omgivning. Hon är en ängel på jorden. Hennes hjärta lyser upp de svartaste av mörker och värmer ända in i själen.

Jossan - hon är en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Hon stöttar och nöter. Hon påminner också om att vara tacksam för det livet ger och det man har. Hon är stark och svag på samma gång och hon ger av sig själv.

Johanna - vi hörs inte av så mycket längre men som jag sagt innan, hon drog fram en ny sida i mig och hon har gått igenom så mycket. Hennes erfarenheter och kloka ord är en vägledningI om man går vilse.

Det här är några av människorna som påminner mig om att vara den jag är och inte bli någon annan, listan kommer säkert revideras under resans gång.

Vem inspirerar dig?

'Cos every day counts!

Det var en gång - III

Jag vet faktiskt inte när det började men i mellanstadiet någon gång var det som jag började inse att vår familj nog inte var som alla andra... eller den kanske var mer lik en del andra än vad jag då förstod. Som jag skrivit om tidigare var min mor periodare, dvs hon var en deltidsalkoholist skulle man kunna säga. Det kunde gå många månader mellan perioderna men en vacker dag så kom hon hem onykter och jobbade inte på flera dagar utan satt hemma och pimplade vad hon än hade hemma eller kom över. Det skulle ta ända tills jag var 18 innan den delen av livet skulle vara över, om den egentligen någonsin gick över. Hon har varit nykter sedan dess men den tiden av mitt liv la grunden för den jag är idag, på gott och ont givetvis.

I tonåren gick jag först igenom en punkperiod, då åkte man t ex roslagsbanan till Rimbo för att lyssna på något källarband i en gymnastiksal knappt värd namnet eller hela vägen ut till Ultrahuset i Handen eller Brygghuset inne i stan. Punkband spelade inte på lika fashionabla ställen som mer etablerade artister =) Efter punken kom sedan hårdrocken och i den musiken har jag väl mer eller mindre stannat kvar.

Jag har alltid spelat något instrument men i högstadiet vaknade även intresset och nyfikenheten för att spela med andra så det första hårdrocksbandet bildades i en polares garage. Vi var 5 killar som spelade hellre än bra, men kul som fan var det. Jag spelade olika instrument i fler band under hela tonåren, det sista bandet la nog av när jag var 18-19 år. Under de här åren hann elbas, elgitarr och keyboard avverkas, numera plockas bara en aukistisk gitarr fram när nostalgin kommer och hälsar på.

Annars så breddades horisonterna under högstadietiden, umgängeskretsen blev mer spridd i omnejden och busskorten användes flitigt. Vid ett tillfälle åkte vi faktiskt så långt som till Södertälje, vilket var en resa på gott och väl en och en halv timme, bara för att en polare påstått att det fanns assnygga tjejer där. Jo tjena vilken blåsning vi åkte på den gången. En påse chips och en cola i centrum och sedan var det bara att åka tillbaka. Gissa om det blev kompanismörj för polarn som lurade iväg oss på den turen.

'Cos every day counts!

Vi lever i en liten värld

Eller vad ger ni för odds för att det helt plötsligt dyker upp en tjej här i bloggen som jag lärde känna för en sådär 10 år sedan genom att spela CS som dessutom hittade hit på grund av en kommentar i hennes storasysters blogg... som bara råkar vara en av Snyggfinskans bästa vänner =)

'Cos every day counts!

En semla mot alla odds

Trots pågående diet blir det faktiskt varsin semla till efterrätt ikväll efter maten (fast till middag blir det sallad för undertecknad så lite duktig är jag ändå). Det är ju inte varje dag man har något att fira, även om glädjen nu med eftermiddagens besked givetvis har bleknat en aning för mig.

'Cos every day counts!

Det var en gång - II

Min mamma var ensamstående under ganska många år när jag växte upp och jag gick aldrig på fritids så efter skolan lekte jag alltid med kamrater tills hon kom hem från jobbet. Loven tillbringades delvis hemma och delvis i Västerås hos min mormor och morfar.

Morfar var tidigt en av mina stora idoler, han var nog sjuk så långt tillbaka jag kan minnas, han rökte och hostade, rökte och hostade så egentligen gjorde vi väl inte så stormande mycket ihop men det var ändå en trygg känsla att ha morfar i närheten. Ibland gick vi ut på prommenader tillsammans, då kunde vi t ex mata änder vid ån. Eftersom jag bott på andra sidan gatan under mitt första Sverigeår så hade jag även en hel del kamrater där att leka med. Mormor däremot var mest bitter hela tiden och inte alls kul att vara med så resorna till Västerås var till en början en blandning av glädje och sorg, men med tiden blev dom mindre och mindre roliga. Jag tror att jag var 10 det året min morfar togs in på sjukhus och senare även dog. Sista gången jag såg honom i livet var en syn som följde med mig i många år efter, han låg i sängen och det fanns bara skinn och ben kvar av min forna idol. Slangar stack ut ur kroppen och väntade nog bara på att få gå bort. När han väl gjorde det försvann också all glädjen med att åka till Västerås. Kvar fanns bara den bittra mormodern. Jag har många gånger som vuxen försökt förstå mig på min mormor utan att lyckas. Vad gjorde egentligen henne så bitter på allt och alla?

När man frågar sina barn idag varför dom är inne en solig sommardag får man ofta tlil svar att det finns ingen att leka med, så var det aldrig på den här tiden. Det var ungar ute och lekte från morgon till kväll och det hände alltid något där man var välkommen att vara med. Ibland samlades nästan hela gårdens ungar och vi lekte Röda Vita rosen. Vi var säkert bortemot 15-20 ungar i varje lag. Vissa dagar blev det spontan brännbollsmatch mellan husväggarna. Det var helt enkelt liv och rörelse för jämnan.

För den som inte tyckte att det var så roligt fanns ju annat att ta sig för med, man kunde t ex nöta på gungorna nedanför balkongen till de unga tjejerna som alltid solade topless, ibland fick man en glimt av paradiset när dom gick in och hämtade något att dricka =) Dom kan ha varit i 20-års åldern så det var riktigt exotiskt för några 10-12 åriga grabbar =) fast det är klart... det funkade ju bara på sommaren.

När jag växte upp hade vi även ett gäng katter hemma, som mest var dom 4 stycken. Den första tog vi hand om efter att han hade blåst omkring i stormen på gården i en dryg vecka och inte verkade höra hemma någonstans. Det tog lång tid för katten att ty sig till någon men med tiden blev han en riktigt kärvänlig katt. Han gillade inte utlänningar dock, när det gick någon mörkhyad förbi på gården så sprang han mellan fönstren och fräste. Där jag växte upp fanns det många nationaliteter så han fick gott om tillfällen att fräsa. Nästa katt omhändertogs från en knarkare och den fick nog ämnesomsättningsproblem egentligen för den åt och åt och la på sig rejält med hull när den helt plötsligt fick mat. Den åt i stort sett allt eller vad sägs om en katt som satte i sig chips och jordnötsringar när han kom åt? Han körde in huvudet i påsen och kom inte ut igen så det hände titt som tätt att det kom en chipspåse gående med kattbakdel =D Dom andra två hade även dom sina historier men det var ju inte katter den här berättelsen egentligen skulle handla om.

'Cos every day counts!

Idag börjar helvetet

Fick just sms från min mor att hennes käre make påbörjar sin behandling idag. Tänker på dom och håller tummarna för att de kommande månanderna inte ska behöva bli till samma helvetet det var förra gången. Känner mig totalt maktlös just nu eftersom inget man gör eller säger kan påverka utgången... Kan inte ens föreställa mig vad som går genom deras huvuden idag =(

'Cos every day counts!

Grattis tjejen

Grattis Linnéa som kom in i den efterlängtade musikklassen. Ikväll skiter vi i allt vad dieter heter och äter något riktigt smarrigt till efterrätt.

'Cos every day counts!

Det var en gång - I

Det var en gång blir en ny rubrik där jag tänkte försöka mig på att summera ett liv så här långt. Förhoppningsvis är det minst lika långt kvar så det här blir mer som ett halvårsresultat.

Livet började för 39 år sedan i landet over there. De första stapplande åren gick förlöpte nog tämligen smärtfritt tillsammans med både mor och far. Jag har inga direkta minnen från den tiden men inget jag hört har givit mig anledning att tro något annat. Den första riktiga förändringen borde ha varit skilsmässa och uppbrott. Exakt vilket år föräldrarna skildes vet jag faktiskt inte men i samband med skilsmässan försvann fadern helt (för att vara borta i många år) så vid 4-5 års ålder tyckte modern att inget höll henne kvar i det stora landet så hon tog med sig parveln och flyttade hem till sverige igen.

Mina första egentliga minnesbilder, som jag kan minnas som mina egna och inte sådant andra berättat är från det första året i sverige. Under det året bodde vi i Västerås, på andra sidan vägen från min mormor och morfar, vilket var långt ifrån a walk in the park, viket förmodligen var en bidragande orsak till att vi ett år senare flyttade till en stockholmsförort.

Jag hade förmånen att växa upp medans solen fortfarande sken i stort sett hela sommaren och snön låg i drivor på vintern. Under de flesta av dygnets timmar var vi ute och lekte på gårdarna och hade bara kortare avbrott i leken för att gå i skolan eller inta måltider. Så bortsett från ett visst mått av osäkerhet som jag skulle bli varse senare så var barndomen en relativt lycklig och ljus tid.

'Cos every day counts!

Behövs feminister?

Jag skulle vilja besvara min fråga med en gång och säga nej, precis som med många andra rörelser har dom mer eller mindre spelat ut sin roll.

Männen har länge haft försprång i mångt och mycket, karriärer och lön t ex, men kvinnokampen har någonstans på vägen tappat fokus. Om kvinnokampen strävade efter jämnlikhet skulle jag stötta den helhjärtat eftersom jag anser att man faktiskt bör få lika lön för lika arbete och att man bör ha så lika förutsättningar det bara går. Men om vi ska vara helt ärliga så finns det fortfarande sysslor män är bättre på likväl sådana som kvinnor klarar bättre än oss män. Istället för att försöka uppnå samma utgångsläge så har kvinnokampen lagt fokus på att bli ännu mer särbehandlade, när det passar feministerna själva, men av andra orsaker - dyrka mig, det är jag som har fittan - verkar numera vara huvudbudskapet.

Ska det bäras tungt ropar man gärna på närmsta man, även om han redan har fullt upp med att stoppa strumpor eller något annat feministen vill att han ska göra för att visa att han visst stöder hennes kamp.

De flesta kvinnor jag pratat med håller faktiskt med i mina tankar så frågan återstår, behövs feminister? Troligen inte om du frågar den vanliga kvinnan ute på stan.

Keep it Real :-)

Vuxenpoäng del II

Nu har jag fått bokat en tid i början av mars med banken för att se över pensionen så har jag tur slipper jag leva på nudlar efter 65.

Vilken tur...

...att vi inte bor där ändå!

Den polisiära jargongen och attityden i Skåne verkar inte vara riktigt hälsosam för dom invånare polisen är där för att beskydda. To serve and protect heter det på utrikiska, det är väl en devis som kanske inte riktigt nått fram till Skånepolisen ännu.

Malmöpoliser drev med drogpåverkad (aftonbladet.se)

'Cos every day counts!

Vem läser vad?

Jag kollar besöksstatistiken ibland... okej då varje dag faktiskt och jag har rätt bra koll på dom som besöker bloggen regelbundet, men en del av er som läser ofta vet jag nog inte riktigt vilka ni är... eller så kanske jag gör det men kan inte urskilja er. Kan ni inte slänga in en kommentar någon gång så att jag ser vilka som faktiskt läser =)

Är det förresten någon som vill läsa om något speciellt? Nows the time to ask then, annars dravlar jag på som vanligt ;-)

Pretty please =)

'Cos every day counts!

Tröttare än din mamma...

Den här dagen kommer att bli riktigt intressant, för att riktigt toppa helgens sömnbrist .har jag sovit apdåligt inatt. Redan nu, en halvtimme innan jag ens kommit fram, skriker kroppen att sova slår arbete med hästlängder. När jag öppnar ögonen inser jag dock att solen skiner så vi får se vartåt den här dagen bär.

Förresten fick jag veta vart sambons val tog henne häromdagen, hennes arbetskamrat skällde på henne för att hon hade varit dum :-P fast hon är rätt snäll (arbtskamraten) så jag misstänker att det var med lite glimt i ögonvrån med.

'Cos every day counts!

Men jag har bara...

regn hos mig =/

Vaknade lika tidigt som igår och morgonen har sett ut ungefär som gårdagens med. Har t ex hunnit läsa ut min bok nu på morgonen och nu sitter jag i köket och slöläser lite bloggar. Utanför mitt fönster ser jag snö på backen som sakta rinner bort av morgonens regn och dis.

Vinter är ganska okej, men inte fan ska det vara dimma och regn på vintern? Nä ge mig lite vår snart så att jag får känna livet vakna upp runt omkring mig igen. Hösten och vintern har varit en deprimerande tid för många i min omgivning så lite vår kanske skulle kunna sprida lite sol och värme ideras tillvaro med. Låt mig åtminstonde leva lite på hoppet en stund.

Idag blir det tvätt, städning och avkarievattenbyten (vilket bra sammansatt ord va?) som vilken normal söndag som helst hos familjen "det var i alla fall inte jag, det måste ha varit någon av dom andra".

Men först ska jag nog spela lite medans jag väntar på att det ska börja röra på sig i sängarna här hemma.

'Cos every day counts!

Surt sa räven

Hur kul är det att vakna klockan 6 en lördagmorgon... göra allt för att försöka somna om... inte lyckas... läsa ett par kapitel i en bok... försöka somna om... inte lyckas för att till slut sitta uppe ensam och slösurfa på internet kvart över 8 och vara aptrött, men ändå inte kunna somna om.

Inte jättekul... jag gissar att någon kommer att sova en stund mitt på dagen istället.

'Cos every day counts!

Jag lär mig nya saker hela tiden

Bloggar är väl lite spännande ändå, man får små ofrivilliga insikter om människors vardagliga liv, glädjeämnen och sorger. Triviala detaljer och avgörande beslut. Många människor öppnar sig mer för sin blogg än dom kanske skulle göra för människor i deras närhet. En del hittar saker på vinden som kommer till ny användning osv osv.

Jag tycker mig upptäcka nya saker hela tiden, både hos människor jag tror mig känna väl men även främlingar som ändå kan fascinera mig med deras berättelser ur livet.

'Cos every day counts!

Ringar på vattnet

Jag berättade för en kollega att jag sökt banken för rådgivning gällande pensionen och då frågade hon mig vad banken hade att erbjuda och att hon funderat på att se över sitt eget pensionsparande... senare på dagen hörde jag hur hon pratade med någon i telefon och frågade hur DEN personen hade löst pensionsfrågan. Ganska snart efter att jag skrivit om pensionen i bloggen så fick jag en kommentar från Jossan om att hon också behövde kolla upp det.

Våra handlingar påverkar på ett eller annat sätt vår omgivning, precis som ringar på vattnet.

'Cos every day counts!

Privata tankar

Jag delar med mig av många tankar om livet här i min blogg, mänga ganska så självutlämnande men jag har gått och sugit på en berättelse jag hörde häromdagen som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av till en del av dom människor jag har i min närhet, men som på grund av andra människors integritet kanske inte borde publiceras så att allt och alla kan läsa dem. Därför har jag lagt upp ytterligare en blogg där jag bara kommer att bjuda in de läsare som jag känner att jag vill ska kunna läsa dem.

Egositiskt? Nja inte så värst egentligen. Elitklubb? Nää inte det heller, jag är inte den typen.

Jag tror att en del av dom som ska få läsa mina "privata" tankar vet vilka dom är, om inte så är frågan fri... du kan aldrig få mer än ett nej.

'Cos every day counts!

Vuxenpoäng?

Igår kom det där orangea kuvertet och det var ju en spännande läsning kan jag säga. Så idag har jag skickat in ett önskemål till banken om personlig rådgivning gällande pensionen. Hur många vuxenpoäng är det på en skala?

'Cos every day counts!

Våra val och vart dom leder oss

I morse när jag klev ur duschen konstaterade jag att jag skulle missa den första av två bussar jag ställt in mig på att åka med idag. Samtidigt som jag klädde på mig började sambon röra på sig för att gå upp. Eftersom jag hade lite tid på mig kastade jag mig på henne för att kramas lite, vilket inte uppskattades alls kan jag säga. Till hennes försvar ska jag dock säga att hon sällan ser levande ut innan hon fått i sig sitt kaffe och sin cig, som ickerökare och kaffemotståndare skulle jag kunna motsäga henne på den punkten eftersom båda dofterna och smakerna är minst sagt otrevliga i min värld. Men det visar bara på att man inte måste vara lika i allt.

Nåja tillbaka till berättelsen. Hennes vresiga humör påverkade mitt goda så jag klädde på mig klart och sa hejdå och gick.

Med tanke på att jag missat min första buss så gick jag helt enkelt till stationen, vilket både var skönt och rensade skallen på tankar så att nya kunde utformas. Så på det hela tog kedjan av val och händelser mig till en ganska bra startpunkt för resten av dagen. Vart det tog sambon vet jag inte riktigt, vid den tidpunkten hon hade fått i sig sina gifter var jag ju halvvägs till tåget, men något kramande blev det ju definitivt inte.

Så finns det någon sensmoral i berättelsen? Jomen visst. Varenda dag ställs vi inför situationer där vi gör val, en del små och andra livsavgörande. Varje val är små vägskäl. Ibland kan man gå tillbaka ett steg och rätta till sina misstag men ibland är det för sent redan i samma stund vi gör våra val. Även om det här var en liten vardagsberättelse så handlar den om val och hur vi inte alltid kan förutse vart dom för oss.

Jag ska fördjupa mig i val vid ett annat tillfälle men tills dess, kom ihåg att ibland kan dom till synes mest obetydliga av val få oanade konsekvenser, men om dom går att rätta till, svälj stoltheten och ställ allt till rätta igen. Det är inte alltid man får en andra chans.

'Cos every day counts!

Insikter och självinsikter

Insikter är aha-upplevelser (bra som dåliga) du får rörande andra människor, företeelser, platser osv. Självinsikter är aha-upplevelser (bra som dåliga) du får gällande dig själv.

För att komma till insikt om dig själv eller andra måste du objektivt och kritiskt granska såväl dem som dig själv, vilket givetvis inte är det lättaste alla gånger. Att granska andra kritiskt (och gärna objektivt) klarar dom flesta av oss, men att granska sig själv kritiskt och med någon annans ögon är inte lika lätt. Men tro mig, det är viktigt att då och då göra det om man inte ska fasta i gamla spår... eller ännu värre i gamla nedärvda spår.

Vad är gamla nedärvda spår? Som barn präglas vi av våra föräldrar och deras syn på hur livet ska levas. Vi ärver deras värderingar och synsätt eftersom det är det enda vi fått lära oss. På gott och ont givetvis. Bra föräldrar brukar ofta fostra ganska bra barn och vice versa. Har du hört uttrycket "Vad lik sin mor hon är" någon gång? Det är inte bara till utseendet utan ofta även till sätt och manér. Många människor fortsätter att lever sina föräldrars liv som vuxna bara för att dom inte kritiskt granskat det dom lärt sig. Nu menar jag inte att ALLT är dåligt, men till mans har vi nog fått med oss en del gammalmodiga ideal från föräldrahemmet.

Att se på sig själv objektivt innebär att släppa ner garden totalt för den mest kritiske av alla åskådare, sig själv. För ingen av oss vill väl erkänna att vi själva gör fel? Eller hur?

Ta ett papper och penna och gör två kolumner, en för bra saker och en för dåliga (vi pratar enbart om mjuka värden, snoppstorlek, midjemått, skostorlek, hårfärg osv är yttre attribut som inte direkt definierar personen du som finns innom dig). Skriv upp alla bra respektive dåliga egenskaper du kan komma på om dig själv.

Ta fram ett nytt papper och gör samma sak men den här gången försök se på dig själv med andras ögon, hur tror du att din omgivning uppfattar dig. Blev det samma bild?

Ta nu egenskap för egenskap och fundera på om det är saker du antingen anser dig kunna leva med eller eventuellt borde arbeta på att förändra.

Du var väl uppriktig mot dig själv? Kom ihåg att din största kritiker är också den som lättast genomskådar dina lögner.

Dåren skyller sina tillkortakommanden på sin omgivning men den vise tar ansvar för sina egna handlingar och försöker komma till insikt om vad han själv kunde gjort för att förbättra dem.

'Cos every day counts!

Självömkan är en djup grav

Jag har varit i mitt personliga helvete och vänt ett par gånger, jag har tyckt så synd om mig så att det knappast fanns någon annan som det var mer synd om. Såhär med facit på hand kan jag bara konstatera att självömkan i sig bara är ett sätt att se till att man inte behöver kravla upp ur sitt djupa hål. Var gång jag konstaterade att det nog var synd om mig den dagen med så öste jag i princip bara på ytterligare en handfull jord på den grav jag grävt åt mig själv.

Jag har en vän som är en av de starkaste människorna på denna jord. Hon förstår det inte alltid själv eller ens håller med om att det är så, men likväl är hon styrka och kärlek personifierad. Hon har nog förlorat det mesta man kan förlora i ett liv, hon har blivit bedragen, hon har blivit övergiven, hon har förlorat jobb, hon har förlorat det vi vanliga dödliga skulle kalla ett "normalt" liv tack vare en olycka. Människor hon älskar har dött och hon har till och med förlorat ett barn. Det hon aldrig har förlorat är däremot sin kärlek till människorna omkring henne. För ett par år sedan var hon nere i den mörkaste av alla helvetesgravar men hon hittade tillbaka. Även om saker i det förgångna för alltid kommer att finnas kvar hos henne är hon ändå ett ljus som sprider kärlek och värme omkring sig där många andra förmodligen bara skulle ha varit bittra på livet och den lott dom blivit tilldelade. Hon är dessutom min vän, en vän jag för alltid kommer att älska och bära med mig i mitt hjärta.

Det finns änglar på jorden, måhända utan vingar och dom är här bara för att vi vid något tillfälle förtjänat att bli berörda av deras kärleksfulla händer.

Jag tänker på dig ofta även när jag inte hör av mig.

Vi kommer alla att springa på hinder i våra liv, en del fler än andra. Vi kommer alla att bli övergivna någon gång och inse att vi är ensamma kvar, till och med tvingas se hur folk i vår omgivning försvinner för gott. En del av oss kommer att bli skadade svårt, andra lindrigt. Men oavsett vad som händer i våra liv får vi aldrig glömma en sak och det är att livet är för värdefullt för att grävas ner i en förtida grav. Oavsett vad vi har bakom oss så måste vi blicka framåt, livet levs nämligen i den riktningen, och försöka göra det bästa av det vi har. Livet är här och livet är nu.

'Cos every day counts!

Arkiv

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.