Den förmodligen värsta dagen i hela mitt liv

När jag skrivit inlägget om att jag funderade på att berätta om den här episoden ringde det och det var min dotter som undrade varför hon inte hört talas om det här innan. Trots att det hände innan hon föddes (hon låg i sin mammas mage då) så insåg jag att det nog var min skyldighet att försöka berätta om händelsen ändå. Håll i er för det här kan bli ett väldigt långt inlägg och jag tror inte att jag kommer att ha ork och lust att dela upp turen nerför minnenas aveny mer än en gång just nu. Så orkar du inte läsa ett långt inlägg föreslår jag att du skuttar vidare till ett kortare helt enkelt. No offence taken.

Några av er har läst att jag växte upp med en mor som var periodare. Numera är hon nykter alkoholist sedan drygt 20 år tillbaka och det här var en av händelserna som bidrog till det.

Om jag kunde skulle jag vilja börja med att tacka mannen som över huvudtaget gjorde vår fortsatta existens möjlig, överläkare Johan Liljenberg. Du har nog räddat fler liv än det finns skåningar i Malmö genom åren skulle jag tro. Både missbrukares som deras anhörigas liv.

För drygt 20 år sedan insåg min mor att det var dags att sätta punkt för ett kapitel i hennes liv. Hennes livlina alkoholen skulle komma till korta... så var det bara. Vad som gjorde att hon kom att hamna på Huddinge sjukhus och Johans alkoholavdelning har jag faktiskt ingen aning om. Möjligen har jag åftt det berättat för mig men förträngt det. Det är i vilket fall som helst ganska oväsentligt.

På den tiden prakitserade dom något som kallas för Minnesotametoden eller 12-stegsmetoden som den också kallas på Huddinge (av någon sjuk anledning la politikerna ner avdelningen i slutet på 90-talet läste jag någonstans men den lever nog kvar i privat regi får jag hoppas. Minnesotametoden var helt frivillig och gick i korta ordalag ut på att missbrukaren var inlagd i sluten vård under fem veckor där dom i grupp och tillsammans med personal och fd missbrukare bröt ner anledningarna till varför den missbrukande tog nästa sup eller fix. Alkoholism är en sjukdom som bygger på bedrägeri, dels från missbrukarens egen sida och dels från omgivningens. Missbrukaren rättfärdigar sitt betende genom att andra "tvingar" den. Frun kanske är för jäkla jobbig så han/hon måste varva ner. Barnen bråkar, katten skiter på tomten. Kort och gott... allt är ytterligare en anledning att kunna ta nästa sup... utan dåligt samvete. Omgivningen är också delaktiga eftersom dom deltar i missbrukarens "spel" det kan handla om att skyla över missbruket eller helt enkelt ställa upp på att missbrukaren har rätt i sina "påståenden".

Under de här fem veckorna så deltar de anhöriga en dag i veckan och lär sig om missbrukets "regler" utan den anhörige missbrukaren. Men under en av eftermiddagarna får även de anhöriga konfrontera sin missbrukare och berätta för den hur dom upplevt missbruket, vilken skada dom tagit osv. Ja ordet är väl egentligen fritt men tanken är att missbrukaren ska förstå vilken inverkan missbruket haft även på omgivningen.

Om jag inte missminner mig så var det under min fjärde lördag det var dags för min konfrontation. Hela veckan inför var jag ganska så stursk om jag inte missminner mig och tänkte att jag inte hade så speciellt mycket att komma med. Jag skulle nog mest konfrontera min mor för att det ingick i hennes behandling... Det var i alla fall vad jag trodde.

Vi satt flera personer i ett stort rum. Jag minns inte helt säkert hur många personer det var där och om det var andra missbrukare eller inte men det fanns vårdare med och min dåvarande flickvän var med i alla fall minns jag. Alla satt på stolar i en cirkel och i mitten satt jag och min mor mitt emot varandra. Jag började prata lite trevande och innan jag visste ordet av hade all min uppbyggda tuffhet runnit av mig. Orden bara flödade och tårarna sprutade mer och mer vartefter jag pratade. Jag beskrev varenda litet tillfälle jag hade kännt mig sviken. Vertenda litet löfte som hade stått tillbaka för spriten kom ur mig. Det kom saker som jag hade förträngt sedan långt tillbaka. Hela mitt liv som barn till en missbukare kom över mig under en timme eller två och människorna runt omkring löstses upp i ett dimmigt töcken.

Jag grät som jag aldrig gjort förr och om jag ska vara riktigt ärlig var det sista gången på många år efet som jag fällde några tårar över huvud taget. Bara av att sitta och skriva om det för er känner jag hur känslorna bubblar upp och då minns jag ändå inte några av detaljerna i berättelserna längre... det är bara känslorna som stannat kvar i mitt bröst.

Efter konfrontationen vill jag minnas att jag blev omkramad av både den ena och andra och fick höra att det hade varit en stark upplevelse... för mig var det så mycket mer än så. Mitt liv rämnade under ett par timmar en lördageftermiddag för att sakteliga återuppbyggas på nytt.

Under många år efter fanns det en osäkerhet om min mor skulle fortsätta att vara nykter eller inte, men det har hon faktiskt varit och den här händelsen har satt spår på oss båda två. Hon bad mig än en gång så hemskt mycket om ursäkt för en 5-6 år sedan för det jag fått genomleva som barn. Men vet ni vad det största av allt är? Den där lördagen förlät jag henne för allt och den känslan finns fortfarande kvar i mig.

Visst var min barndom ett helvete på ett sätt, men jag har växt upp och blivit jag. Ingen vet hur mitt liv skulle sett ut om jag haft andra förutsättningar än dom som faktiskt gavs mig. Men nu har jag blivit JAG med allt det innebär. En person som gråter i slutet av Disneyfilmer, en person som tar till sig människor som behöver en axel att gråta på även när jag ibland själv skulle behöva detsamma, en person med en massa erfarenheter men som ändå är naiv nog att tro att människor är goda. Jag har blivit en person jag kan acceptera och faktiskt leva med.

Ska jag vara helt ärlig med er är det ganska tveksamt om jag faktiskt hade levt till att se fram emot en 40-års dag om det inte varit för Dr Johan Liljenberg och hans klinik, en lördag för sisådär 20 år sedan. Jag funderade ofta på att bara göra slut på allt när jag växte upp. Som tur var tog jag aldrig den där enkla vägen ut... Det mina vänner är jag tämligen glad för idag.

Om ni känner att jag utelämnat något... feel free to ask. Jag lärde mig för många år sedan att den bästa terapin i världen är att faktiskt lufta sina känslor ibland. Första gången känns som en spark i magen, nästa gång går det lite lättare och sen blir det bara bättre för var gång. Detaljer kring vad som kom upp under konfrontationen minns jag dock inte... dom ligger undanstuvade långt bak i min minnesbank och jag tror att dom kanske mår bäst av att få stanna kvar där.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?
Ännu ett bra sätt att öka bloggens besökare

8 kommentarer och åsikter:

Alabama sa...

Tack för att du delar med dig av så mycket. Jag bara bölar och bölar idag, men när jag läste detta var det tårar av glädje för dig, och din mamma som klarat av det här.

Superstor kram

Thomas sa...

Det är en lättnad att rensa ut ur garderoben, på alla de sätt och vis. Att se det som varit, komma ihåg det.men se vad som kommer framåt samtidigt. visst är det inte världens lättaste att göra en sån sak, minnen spökar på alla de sätt och vis. motstridigeheter i viljor kan även sätta sina spår i det som minns.

skönt för dej att blåsa ut lite. tat nu lugnt och stressa ej ihjäl dej. LOVA DET!

T

ZuZiBuZ (Susanne) sa...

Snart kallar du väl mig för en elak tant oxå... ;) Helr urlakad här jag med efter att ha diskat i 30+ grader... :P Vatten!! :)

Tror sådana som har ett så kallat bagage med sig har mycket lättare att förstå andra eftersom man varit med om en hel del... vad det än månde vara lixom... Man behöver få ur sig det med jämna mellanrum för det går inte att samla på för mycket där inne... Det blir jue som en överfull garderob... till slut så ramlar allt ut ändå å kanske med båller å bång...

Så nu tjötar denna donnan igen: ta hand om dig först så att du kan ta hand om andra... :) Kram!

Rosy Red sa...

"Men vet ni vad det största av allt är? Den där lördagen förlät jag henne för allt och den känslan finns fortfarande kvar i mig."

Vad skönt. Du är en god man. Jag har inte kommit dit ännu...

Alabama sa...

Sv; jag är inte rädd för tårar så det är ingen fara. Jag är glad att du delade med dig till många!

ZuZiBuZ (Susanne) sa...

Glad jag blir att mina ord kan vara till hjälp ibland... :) Menar när jag jue tänker hälften å skriver hälften som jag gör...

Formerly known as Miss J sa...

Vännen vännen min!

Jag glömmer hur mycket vi har gemensamt och att du berättat det här för mig. Inte exakt om den dagen men om din uppväxt. Jag är en mycket självcentrerad alkoholist. Men mest ett vuxet barn som inte förlåtit min mamma. Inte på långa vägar. Men min mamma är också långt ifårn nykter och totalt ointresserad av att ro båten åt samma torra land som mig.

Tack fina du för att du delar med dig. Kram

Nathalie sa...

Älskade pappa. Jag älskar dig!

Arkiv

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.