Det var en gång - VIIII
Redigera inlägg
Att bo i en bostadsrätt blev en helt ny upplevelse. Jag har alltid bott i hyresrätter och det har blivit några stycken genom åren med. I ett hyreshus kanske du lär känna en eller två grannar... du kanske hälsar på en eller två till men det blir sällan mer än så. Alla är anonyma bakom sina stängda dörrar.
Så var det inte när vi flyttade till bostadsrätten. Eftersom alla är delägare i fastigheten så månar också alla om att den är fräsch, alla hjälps åt att hålla ordning och när det vankas städdagar så ställer ungefär 6 av 10 upp. Om man mot förmodan inte kan ställa upp en städdag känner man sig dessutom som jordens svikare. Hur stor uppslutning tror ni det skulle vara uppe i höghusområdet där jag bor nu? Jag skulle bli förvånad om 1 av 10 dök upp faktiskt. Det är som jag beskrev här ovan... jag hälsar på en eller två av grannaran, byter en mening eller två med ytterligare någon. Men mer än så är det inte... vi är alla anonyma bakom våra stängda dörrar.
Tillbaka till ämnet. Äventyret i bostadsrätten blev som sagt en aha-upplevelse, engagerande och trevliga grannar samt det faktum att man faktist äger sin bostad gör att man ser på sitt boende på ett helt annat sätt. Ganska snabbt infinner sig känslan att här skulle jag kunna bo tills jag dör.
Det är faktist lite märkligt, när jag nu försöker rekapitulera åren i bostadsrätten så flyter episoderna ihop och jag får inte riktigt till det med vad som hände när. Sambon påstår att det är åldern men jag vete fasen. För att summera tiden med mina yngsta barns mor kan jag säga att vi hade en himla många bra år ihop. Inför min 30-årsdag så funderade jag ganska länge över livet. Jag hade på känn att det skulle komma många frågor om hur det kändes att blu gubbe så jag tänkte förekomma alla med ett färdigt svar. Det enda jag kom fram till var att barnens mor var min bäste vän (vilket gjorde sonen lite halvt besviken för han hade förväntat sig ett svar i stil med att jag kommit på hemligheten med livet). Vi är än idag goda vänner, även om hon fått lämna över stafettpinnen "bästa vän" till någon annan. Under den här tiden växte vi alla och frodades men en dag hade jag och barnens mor helt enkelt växt ifrån varandra och det enda som återstod var en separation.
Det blev början på en ny episod så jag berättar mer om det i ett separat inlägg.
'Cos every day counts!
Etiketter:
Det var en gång
1 kommentarer och åsikter:
haha ja de va lixom de jag menade egentligen :) haha
hoppas du får en bra dag!
Skicka en kommentar