sindarinsworld.blogspot.com

Som jag skrev i förra inlägget far mina tankar runt i sånna irrfärder att inte ens jag hinner med. Dom far hit... nosar lite här... dom far dit nosar lite där... Ett litet längre stopp dom gjorde var i alla fall i hörnet där jag placerar alla tankar kring trasiga relationer.

Jag har ett par bekanta som nog borde fundera på att gå skilda vägar. Jag känner så igen mig i beteendet. Man irriteras över allt den andre gör. Man gormar åt varandra. Man slutar att ta på varandra, mer än lite pliktskyldigt när och om det ska vankas lite plikttrogen sex. Det kärleksfulla beteendet finns helt enkelt inte där längre.

Det fick mig att tänka lite vidare på varför man drar ut på separationen in i det längsta. Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar såfort man springer på ett tvär kurva i relation, tvärtom faktiskt men när kurvorna är fler är än raksträckorna går all ens energi åt till att styra upp relationen och inget fungerar längre av sig självt.

Men man försöker allt för barnens skull självklart säger ni. Jo visst... barnen. Har någon talat om för er att barnen faktiskt märker att mamma och pappa mår kasst långt innan mamma och pappa erkänner det för sig själva? Skilsmässobarn vill ingen vara. Näää det håller jag med om, MEN och det är som ni ser ett stort men, jag skulle vilja hävda att många av skilsmässobarnen snarare lider på grund av att föräldrarna beter sig som arslen mot varandra efter separationen än av separationen i sig. Har man däremot en "snygg" separation kan jag förstå om barnen inte riktigt fattar varifrån snälltåget som drog isär den lyckliga familjen kom. Sen har vi en annan anledning med... vad ska folk tänka/tro? Ja vafan ska dom tro när relationen går så långt att man går från turturduvor till kombatanter? Jo men serru det är helt normalt... så gör alla. Tack men då vill jag nog gärna hoppa av tåget redan här och nu.

Vidare därifrån började jag fundera lite på signalerna. Alla som någon gång fått trasan i ansiktet kan nog med handen på hjärtat ändå medge att signalerna funnits där ganska länge, vi blundade bara för deras egentliga innebörd. Så vad är det då vi bör hålla utkik efter? Den är ju lite svårare att besvara med tanke på att det kan vara så många saker som går snett i en relation men en varningsklocka är nog definitivt när intimiteten lämnar scenen till förmån för distansen. Jag håller med om att man utvecklar ett starkare vänskapsband med tiden och visst, man hånglar inte längre som tonåringar, men den dagen man slutar ta i varandra... hålla om varandra och istället gör allt för att undvika varandra är nog frågan om inte förhållandets bäst-före-datum är på upphällningen. Då har man som jag ser det två alternativ... antingen jobbar man på att lappa ihop sin relation eller så gör man det bästa av situationen och går åt varsitt håll innan det går så långt som till besöksförbud och allt annat som kommer i kölvattnet av en dålig separation.

DET mina vänner är nog en betydligt större tjänst man kan göra sina barn än att hålla ihop säcken med god min tills den dagen man dräper sin forne kärlek som numer blivit nemesis.

Fasen nu räcker inte tiden till till fler funderingar... lillprinsen kommer indundrandes vilken minut som helst. Jag får återkomma med fler funderingar kring relationer en annan dag.

'Cos every day counts!

Vill du ha fler besökare till din blogg?