Arg, stolt och rörd

Häromdagen läste jag en sak som berörde mig på mer än ett sätt. En mycket betydelsefull och för mig kär person berättade om sin uppväxt som mobbare och hur hon idag träffat ett av sina tidigare offer.

Jag blev först väldigt arg på henne eftersom det är så långt ifrån den person jag lärt känna och hålla av som vuxen. Hur kunde detta lilla svällande stora hjärta en gång varit så hjärtlös? Förklaringen är nog tyvärr väldigt enkel. Barn är fruktansvärt elaka om ingen vägleder dem. Som barn kan det vara svårt att hantera sina tunga känslor och det är alldeles för lätt för dom att ta ut sin egen ilska över omgivningen.

Det behövs fler kompetenta personer i skola, på dagis och fritis. Varför kan inte våra politiker inse det? Hur många barn slinker emellan bara för att ingen har tid med dem och när ska vi vuxna inse att vi måste ändra på detta?

För att komma vidare i mina reflektioner så har hon tillbringat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa och stötta barn och ungdomar och hon är dessutom förbannat bra på det. Förmodligen ger hennes egna erfarenheter henne ett litet försprång skulle jag tro och det är underbart att se hur hon använder den tidigare negativa energin i ett gott syfte.

Som jag skrev tidigare träffade hon en kvinna från det förflutna och jag kan bara föreställa mig vilken ångest det kan ha varit. Dom pratade om situationen och den andra förlät henne. Som vuxen insåg hon att utan hennes helvetesår hade hon förmodligen aldrig vuxit upp till den starka person hon var idag.

Snacka om kratfen i ett förlåtande.

Anledningarna att jag tar upp detta är flera eftersom jag kände mig så berörd av denna berättelse. Den bekräftade så många av mina egna reflektioner över livet trots att jag inte befunnit mig i någon av kvinnornas skor.

Det ligger kraft i att förlåta andra för vad dom gjort oss, alla kanske vi inte kan förlåta men de flesta kan vi nog faktiskt hitta inom oss ett sätt att förlåta. Så länge vi bär med oss negativa känslor som t ex hat, avsky osv så släpper vi heller aldrig taget. Genom att åtminstone inför oss själva förlåta människor kan vi ta steget vidare i våra egna liv, vare sig dom vi förlåtit följer med oss på färden eller inte.

Sedan kan jag i allra högsta grad identifiera mig med att den andra kvinnans tankar kring sitt helvete. Jag har också växt upp i min privata version av helvetet, men jag tänker på samma vis. Hade jag haft det annorlunda skulle jag förmodligen inte varit den jag är idag och till ganska stor del har jag lärt mig att trivas med mig själv och mitt liv. Jag kan inte tänka mig att vara någon annan faktiskt.

Det här inlägget är definitivt inte en känga till någon annan. Det är bara reflektioner över livet. Mina känslor har t ex inte förändrats för min älskade vän.

5 kommentarer och åsikter:

ZuZiBuZ (Susanne) sa...

Vill du ha mer påskgodis?! ;)

Var allt på väg i säng jag oxå... Svammlade lite om min dag först bara... :)

Så sant att livet formar oss... jag skulle nog inte vara den jag är idag om jag inte hade varit med om allt det som hänt mig...

Cat sa...

Väldigt bra av henne att göra något positivt av det hela. Hon förstår ju verkligen vad det handlar om!

Och motgångar stärker oss ju. Jag är den jag är idag pga saker som hänt i mitt liv.

Lillan sa...

Min kloka älskade Sindis...
Tur för omvärlden att det finns de av oss, som ständigt prövas, som inte fastnar utan ist använder det onda till en kraft.
En kraft att orka ändra världen, även om det är en liten del av det hela så lämnar vi positiv förändring bakom oss ist för tvärtom.
puss o kram Love U innerligt

Anneli sa...

Jag önskar verkligen att jag kunde fölåta och glömma. Jobbar på det, men det är ju så jäkla svårt, speciellt förlåta biten. Men du har helt rätt i att så länge jag inte kan förlåta så står jag och stampar och det är väl det jag gör nu.

Försöker tänka jag inte skulle ha varit den jag är om det inte varit för min uppväxt, kruxet är ju bara när man inte alltid gillar den man är. Men jag jobbar på det.

Väldigt beundransvärt av din vän att kunna vända en sån negativ erfarenhet till något så positivt.

ZuZiBuZ (Susanne) sa...

Ja påsken är jue snart slut oxå... ;)

Undrar hur mycket som ligger i generna å hur mycket yttre faktorer spelar in... Det måste väl ha gjorts studier även på det som med allt annat... :)

Arkiv

Kommentatorer

Widget by Blogger Widgets
Världen betraktad ur mina ögon... Ja mycket mer än så behöver man nog inte säga =) Alla stavfel som för övrigt inte blir rättade under resans gång är en del i erbjudandet - take it or leave it.

Aktörer i min värld

Evilcapricorn (även kallad finskan, Eviltant, Evilsambo eller rätt och slätt Evil) är min finska sambo som styr mitt liv med sina järnnypor ;-)

Devlan (även kallad Älskade N, Dotra Mi m fl) är min äldsta dotter som numera passerat 20-års strecket och gjort mig till världens stoltaste Morfar.

Xvin (även kallad Sonen eftersom jag bara har en av den sorten) är min nyblivne tonåring, det långa håret gör att han ibland blir misstagen för dotter.

Jojo (även kallad Pip, eller den yngsta) är min yngsta dotter med ett galet hästintresse som är större än intresset för pappan till och från =)

Skrik och Panik (kan även kallas Knoll och Tott, den mindre av dom är även Mini-Pip) är Evils döttrar och på heltid ockupanter av ett av rummen i den Sindarinska bostaden.

Vincent (världens finaste lilla unge) är Devlans lilla son och tillika mitt barnbarn.

Katten (heter Morris men kallas allt från Katten till Kissanperkele) är den Norska skogskatten som kom in i livet när Evil gjorde sitt intåg.

Mochino (även kallad Musse eller slangen helt enkelt) är äldsta dotterns majsorm som flyttat hem igen, ja inte dottern då utan ormen, bara för att reta upp och kittla kattens nyfikenhet.

Jack Daniels (även kallad Stumpen) är Sambons nytillskott i familjen. En majsorm som saknar lite av sin svans och som inte alltid riktigt har koll på sin kroppsvolym. En väldigt social rackare dock.

Sindarin (det är i alla fall arbetsnamnet på den) är min lilla Candy cane som nyligen flyttat in i hushållet. Liten och naggande god får man säga.

Alla beskrivna personer finns på riktigt och inverkar på min vardag på ett påtagligt sätt även dom som förekommer i form av pseudonymer.